Vad är det här för liten rundhuvad person som vaknade 05:30 i morse och började läsa sin nya bok?

JO DET ÄR JU JAG!!!! Hahahaha!!! Blindstyren!!!!!! Att ni inte såg det!!!

…

Jag har alltså anlänt till Toronto och stannar till tisdag kväll. Bor såklart hos våra bffs Linnea och Johan men den här gången åker jag ensam och utan Anton(!)

Tanken är att jag ska fundera på vad jag vill göra och bli kraftigt inspirerad av diverse grejer. Ta mig tiden till att *bruka kultur* av andra tjejer. Det är min absolut bästa inspiration.

Tex den här boken av och om min favvoskådis och instagrammare Busy Phillips fick jag av Linnea och den har redan påmint mig om viktiga grejer jag så lätt glömmer. Som det här att sluta vara ”till lags” etc. Viktig påminnelse för oss manstillvända skrattorskar som jag tror det kryllar av där ute. Våga sluta göra avkall på sig själv för någon annan (som man dessutom inte gillar?!).

Sen ska vi gå på feministisk teater. Och så självklart blir det en blow dry.

Livets goda ting!

Puss alla och xoxo from Canada

Man vet ju liksom inte hur man gör.

Eller jag vet i alla fall inte. Det här med sorg. Återkommer till det hela tiden, att jag försöker få grepp och förstå hur man hanterar den där extremt märkliga känslan av att någon är död. Ibland kommer sorgen hastigt  – som när jag ser någon som liknar henne i profil, när någon har en röst som låter som hennes eller när jag säger något som hon skulle ha sagt. Ibland räcker det bara när jag ser någon gammal.

En grej som jag märkt med sorgen är att den behöver bli sedd. Den kan komma både hastigt eller smygandes men den måste ut på nåt sätt, sättas ord på eller gråtas ut, annars växer den. Den växer och växer nånstans inuti och plötsligt börjar jag känna mig obekväm i kläderna jag har på mig och letar maniskt i huvudet efter vad det är som värker innanför.

Värst är nog det existensiella som jag nästan aldrig orkar tar i. Var är hon? Vad gör hon? Tankar som senare börjar handla om mig och mitt eget slut. Eller mina föräldrars. Eller ditt.

Men så vips hamnar jag i lugnet. Lugnet av att hon ju finns. Att hon är så bevarad i mig. Allt det hon var och betydde för mig. Hur hon fick mig att känna får hon mig fortfarande att känna. Hennes ögon finns inte här längre men jag känner ändå att hon ser mig. Och på nåt knäppt sätt känner jag mig fortfarande älskad fast hon inte är här och älskar mig. Kärleken är inuti på ett märkligt och ibland starkare sätt än då hon faktiskt fanns här att höra och ta i.

Så jag fortsätter gå omkring och drabbas av sorgen lite då och då. Tänder ett ljus, tittar på den sista bilden och dricker punsch som jag på nåt konstigt sätt valt att göra till min sorgtradition (det är rätt gott, tips). Jag sitter oftast ensam och snörvlar fram meningar till henne och minnen vi har tillsammans.

Och ibland skriver jag nåt. Som det här.

Vaknade i morse och var jättejättearg. Vilket var lite konstigt för jag är inne på fjärde dagen mens och då brukar de här starka irritationskänslorna från pms inte ge sig till känna? Men jag vet inte. Har väl pms hela månaden runt nu för tiden :-D

Började såklart med att vråla ”KUKFITTA” rakt ut vid frukosten eftersom jag inte förstod hur jag skulle hinna lämna igen bilen i Hammarbyhöjden (orkar inte ens gå in på detaljer här men det var en jättejobbig process för mig……).

Men hur arg jag egentligen var kom att visa sig när jag senare stod vid ett övergångsställe och en kvinna i 60-årsåldern tryckte på gå-över-knappen så att det pep gång på gång på gång FAST DEN REDAN LYSTE. Hon gjorde nån slags melodi tror jag? Kanske tvångstanke, vad vet jag. Men irritationen i mig var vid denna tidpunkt på en nivå att jag blev tvungen att stirra jättejätteargt på hennes hand och sen på henne. Då slutade hon och jag fick jättedåligt samvete såklart :-)))))

Sen när jag väl kom hem igen ringde en man från Amsterdam och berättade att mitt flyg blivit ombokat och att jag skulle behöva flyga 4 timmar senare. Tokgrinade så fort vi lagt på och skrek rakt ut i den tomma lägenheten ”VAAARFÖR!!!!!!!” som att det var en fråga till gud? Eller universum?

Efter det utbrottet tog jag bussen (viktigt) till Kungsgatan 3 och hade ett sånt. jävla. starkt. klimatevent. Får man säga så om något man själv var en del av? Men det var helt otroliga personer där i soffan som jag fick intervjua! En psykolog, en klimatsakkunnig från naturskyddsföreningen och en hållbarhetsperson från Löfbergs.

Aldrig känt mer respekt för några i hela mitt liv?

Men vet ni också en grej? Jag har aldrig känt så mycket klimatångest och hopp på en och samma gång. Herregud. Tokgrinade för andra gången när jag kom hem över att jag ska flyga i morrn, över att jorden mår piss, över att alla med makt är så jävla värdelösa och för att snart är jag 40.

Ringde morsan och det blev bättre.

Men det var verkligen en konstig dag det här.

Tick tack tick tack.

Det tar lite tid för de här kollagen att ladda tror jag? Men NU borde ni se det. Har återupptäckt den här funktionen hos APPRL (som är typ en ”shop” för typ bloggare där man kan hitta bra märken etc. att tipsa om i sina *kanaler*). Satte ihop ett varmt – och dyrt – nödkit för sånna här vidriga kalla dagar som är nu.

Men jorden känns ju iaf som den ”ska” när det blir normalgrader igen i november, och det är man ju iaf lite glad över.

Hallå

Idag gjorde jag något som jag aldrig gjort förut; jag besökte en bilverkstad.

Egentligen var uppgiften rätt enkel: min kille hade råkat dragit sönder(?) någons slags bult(?) på hans mammas(?) bil(?) (skoja). Men nånting med hjulen var trasigt och allt stod i ett sms från min kille, hur jag skulle förklara det alltså. Inte enbart för jag tydligen lever i en tvåsamhet med jättetydliga könsroller men också för att jag är hundra procent ointresserad av ”fordon” och därför litar helt på honom.

Så jag tog på mig läppstift och ormörhängen och gav mig iväg – mot bilverkstaden!

Problemet började tyvärr redan utanför. Det fanns ingen parkering och själva nedfarten ner i det pyttelilla garaget till bilverkstaden stod blockerad av en bil där nere. Jag ringde GIVETVIS Anton med frågan ”jaha vad gör jag nu?” och fick det lösningsorienterade svaret ”jag vet inte jag är inte där” (…).

Till sist ringde jag bilverkstaden och frågade om jag kunde åka ner och de gav ett kort godkännande och bah ”klick”. Ja de la på alltså.

Jag kom mot alla odds ner dit MEN ägnade på riktigt tio minuter åt att försöka förklara vad felet var på bilen genom att bli generad, börja skratta och sen återgå till att tolka min killes sms. Bilmekanikerna tittade märkligt på mig men hade vänlig ton och ville ju förstå. Till slut fick vi tag på Anton som förklarade vad det var genom högtalaren.

Och tja, vad ska man säga; resten är en kärlekshistoria! Jag och bilmekanikern började hitta varandra och han var så himla trevlig. Han berättade att han jobbat som bilmekaniker sen han var tio hemma i Syrien där han kom i från och efter långt snack om det diskuterade vi alltifrån kvinnor som kurdiska soldater till amning.

Jag och bilen som de fixade jättebra men som också kostade EN DEL.

En liten kul grej som hände när jag skulle betala var att den underbara bilmekanikern frågade var jag var ifrån. ”Sundsvall” svarade jag och tänkte att nu ska det bli snack om min dialekt igen, men istället tittade han på mig som att jag va KOKO BELLO. ”Vilket land?” frågade han och log och jag skrattade till och svarade ”Sverige”.

”Jaha tycker du ser amerikansk ut typ” blev hans kontring.

Hahaha.

Jag blev givetvis ännu mer till mig i honom.

Så, idag har jag hittat min framtida arbetsplats.