Idag har det varit första advent vilket är typ nedräkning till julen. Hittills har jag upplevt 29 jular men inte en enda av dom har jag upplevt som kristen. I år blir första gången! 

Och det känns ändå som rätt stor skillnad. Innan har jag tänkt att jul som bäst har handlat om fina värden som till exempel ”kärlek och givmildhet” och såna saker, för jag har ju alltid förstått att Jesus var väldigt snäll och att hans födelse blev startskottet för otroligt fina råd.

Vilket visserligen är sant, men jag har helt sett förbi hela den här biten att Jesu födelse fullständigt ändrade förutsättningarna för oss alla. Jag menar jag har blivit räddad och tröstad av honom och blir det kontinuerligt i nutid, 2015. Hans liv är inte över huvud taget förpassat till historien eller begränsad till goda råd i en betydelsefull bok som jag förut trodde. Han är betydligt mer levande än så. Och det hade jag alltså lyckats missa – så tokigt det kan bli!

Obs! det är alltså en ljusstake som jag har ritat och inte Titanic.

Fick post hem som berättade att jag kan gå billigare på Disney on ice eftersom jag är ICA-kund! 

Men ju mer jag har tittat på bilderna, desto mindre lust har jag fått att gå på Disney on ice. 

Folk har fått inkontinens av mindre.

Dessutom är det oansvarigt av Disney att måla upp Afrikas savanner som en hetsig feberdröm utan slut. Jag hoppas att dom får stå till svars en vacker dag.

Tacka vet jag när City gross arrangerar events.

Det är synd att jag missade det. Men det kommer nog fler kända svenskar till City gross i framtiden. Till exempel skulle dom kunna ta dit Johan Brelin – den första svensken i Brasilien. För även om dom så la upp hans benpipor bredvid kycklingen i charken (han har nämligen varit död i flera hundra år), så skulle jag hellre gå dit än till Disney on ice.

Idag när vi åt köttfärsås och spagetti till middag fick jag en plötslig flashback till barndomen när mamma skar spagettin åt mig. 

Så här kunde det gå till: 

Jag: ”mamma skär min spagetti” 
Mamma: ”K”

Och så gjorde hon det. Och det var väl inget mer med det egentligen förutom att hon var så himla bra. Hon var spänstlig som en tränad yrkesninja när hon lät kniven fara över tallriken med tvära risp hit och dit, jag satt där helt hänförd.

Jag tänkte att så bra vill jag också bli på att skära spagetti. 

Och idag är jag det. För det var egentligen inte alls svårt. Det är bara att köra med kniven hit och dit lite på måfå, men det visste jag ju inte då. Barn är så lätta att imponera på. Förutom när man ska bygga ett fort i minecraft och råkar bygga det av ull, då blir dom inte imponerade.

Hur som helst så var det lite mysigt att drabbas av den tillbakablicken. Det var länge sen jag tänkte på hur det kändes att vara barn och uppassad vid middagsbordet.

Idag råkade jag kolla ett avsnitt av the Tudors. Ja jag vet inte exakt vad som flög i mig, jag hade ju viktigare saker att göra (som jag ville skjuta på). 

Här är i alla fall anledningarna till att jag tappade intresset för serien:

1. Huvudrollsinnehavaren vill bara ligga med massa folk, jaga, spela tennis och starta krig med Frankrike heeeela tiden. Zzzz.
2. I en scen var dom ute med nån båt och så körde det plötsligt förbi ett gäng bönder med blå plastpaddlar. Jag förväntar mig mer av ett påkostat kostymdrama på Netflix!!

3. Men droppen kom när den här mannen bar en fleecefilt från IKEA som mantel.

Nej bevare mig väl! Nästa gång jag vill skjuta på mina egentliga göromål så hoppas jag att jag börjar virka ett överkast i stället.

Det är lätt att likna kollektivt dålig människosyn och ett vi/dom-uppdelande med nazityskland och Adolf Hitler. 

Så därför är det inte mer än naturligt att likna det som händer i Sverige och Europa just nu med 30-talets nazityskland och upptrappningen till krig och förintelse.

Det är inte så att ingen gör det, folk påpekar ofta likheterna (och har gjort det i många år, här är en från 2014 och här är en från igår där likheten konstateras mot slutet, för att inte tala om den här, läs den), diverse förintelseöverlevare har också pekat på likheterna otalet gånger (tex Heidi Freid), men jag önskar att det kunde ske ännu oftare och i ännu större omfattning. 

För det är inte tjatigt och irrelevant som en del (mestadels muslimhatare) vill få det till, utan det är tvärt om högst relevant och viktigt. Varför? För att det som händer nu är så likt det som hände då, så klart. Vad annars.

”Glöm inte” har jag hört om förintelsen ända sen jag gick i skolan, ”annars kan det hända igen”. 

Och jag tänker att problemet är inte att vi inte minns, för hur skulle vi kunna glömma? Problemet är alla som viftar bort minnet som tjatigt och irrelevant i sammanhanget. 

Så om någon säger att du tjatar – glöm inte att fortsätta tjata.

Läs också: Det är inte naivt att stå upp för de mänskliga rättigheterna av Sofia Mirjamsdotter.