Häromnatten dörmde jag att jag hamnat i en värld där ”tiden inte spelar nån roll”. Det fanns typ inga barriärer utan tiden utspelade sig hulleribull och paralellet. Väldigt rörigt men samtidigt jättekul – människor körde till exempel inte omkring i bilar utan av nån anledning satt folk i såna där karusell-tekoppar. Dessa är tydligen ganska tidlösa för nästan alla tidsmänniskor kände sig hemma i dem.

Eftersom tiden var hulleribull och man kunde röra sig fritt över olika tidsepoker så var möjligheterna att hitta på roliga saker oändliga. Och det absolut roligaste som jag kunde komma på att göra var att ringa till Hitler och säga ”jag tror att jag har hittat din katt”. 

Sagt och gjort. Jag ringer till växeln som kopplar vidare mig till Hitlers kontor nåt årtal innan nazityskarna slog igenom. 

En sekreterare svarar och jag förklarar mitt ärende. ”Jag tror att jag har hittat Hitlers katt”. 
”Jaha”, svarar sekreteraren, ”är du säker på att det är Hitlers katt?”
”Ja, ganska säker”, säger jag. 

Sen hör jag hur sekreteraren går och pratar med någon. Jag förstår att det är Hitler. Först hör jag att han viftar bort samtalet ”jag har ingen katt” säger han på tyska.
Sen stannar han till och hämtar efter andan. ”Om det nu inte är…” hör jag honom säga, ”nej det vore omöjligt, men… ge mig luren!”
”Hur ser katten ut?” frågar Hitler. Jag hittar bara på nåt. Jag hör Hitler sucka. ”Då är det inte den”, säger han.

Och då får jag en syn framför mig.  Det är Hitler som barn. Han är tillsammans med en katt. De leker och skrattar och gosar, men en dag försvinner katten. Hitler söker överallt efter den och han sätter upp små lappar. Men katten kommer aldrig tillbaka.

Jag säger till Hitler att jag kunde ha svurit på att det var hans katt som jag hittat. Sen lägger vi på.

Sen tänker jag att ingen kommer att tro på mig när jag säger att jag har busringt till Hitler.

Kolla in den här videon som föreställer en slags kaninsnubbe som är kriminellt angelägen om att få fatt i en uppenbart oroad person som gör allt för att fly.

Kaninen ger henne ingen ro och han utsätter henne för outhärdlig stress samt farliga situationer som till sist gör att hon behöver kaninens ”hjälp”. 

(funkar inte uppspelningen, klicka här) 

Men ingen fara. Det hela får ett jätteromantiskt slut (Stockholms syndom). 

Här kan ni se den otecknade versionen av Maroon 5. 

När man ser på ett program om kändisar så vill man gärna veta vilka kändisarna är, så därför var det välkommet att få en förklaring på vad Kajsa Grytt gjort.

Hon är alltså en gammal Stockholmsbaserad punkikon som egentligen inte har sysslat med punk någonsin. Hon är också terapeut, författare och förmodligen även mer.

Dagen började med att Kajsa Grytt ville utmana deltagarna i något som kan vara både ett roligt nöje och den största skräcken på jorden: improvisationsteater. Hon var optimistisk.

Deltagarna hängde på och tyckte att det var en mer eller mindre helskön idé.

Vi blev också varse om att låtar som Kajsa Grytt själv ansåg vara texter om känslomässig rening, tolkade andra som bokstavliga samlagsscener. 

Man kan säga att hennes poetiska beskrivningar kunde misstolkas även under kvällens lopp. 

Efter det åkte de till havet och tänkte på att vi människor måste ta hand om varandra. Samtidigt band de kransar som de senare symboliskt slängde i vattnet.

Sen tycks den här ha smugit sig in bland bilderna av någon anledning. 

Den är från filmen Twilight: Eclipse (som jag såg strax efter Så mycket bättre). Bilden visar när Bella och Jacob precis har anlänt till Jacobs stuga ute i skogen. Där träffar hon Jacobs varulvskompisar och hon får sitta framför en lägereld och höra historien om varför varulvarna hatar vampyrer så mycket.

Vid ett tillfälle under middan vaknade deltagarna till lite extra.

Men det var lugnt, försäkrade Carola, och alla andades ut. Och för första gången under denna sässong blev det tydligt att kvinnorna i gruppen har ett extra lager av förståelse för varandra. 

Och det är hur det är att vara ickeman i branschen. 

Männen nickade med men stod utanför någon djupare förståelse. 

Här är lite kort om låttolkningarna som skedde under dagens lopp (har aldrig hört en endaste av dem tidigare). 

Ola Salo – Allt faller 
Han sa att det är den bästa rocklåten som någonsin skrivits på svenska, och han ville därför inte ändra i den. Han ville bara att den skulle nå ut. 

Familjen-Johan – Slicka mig ren
Han tolkade låten lite mer i Grytts linje, det vill säga att man slickar sina sår. Grytt tyckte att det var fantastiskt låtval. 

Orup – Brinna
Kajsa Grytt blev väldigt förvånad över att Orup tog en så dyster och känslosam låt. Hon verkade överraskad av att Orup kanske är mer mångsidig än vad hon någonsin kunnat ana. 

Amanda Jenssen – Vågar du vara ensam i natt
Kajsa Grytt berättade att hon blir väldigt berörd av allt Jenssen gör, och så även i detta fall, där man kan se Grytt gråta under hela låtens lopp. 

Carola – Bakom allt 
Carola var väldigt glad över att få ta fram punken i sig själv igen. Tydligen var hon med i ett punkband när hon var 14 och Kajsa Grytts band var en stor influens för henne under den tiden. Orup sa att det lät som schlager men det tyckte inte Carola, jag antar att hon är trött på schlagerstämpeln. Därför bollade de en liten hopknövlad servettboll mellan varann av och an några varv på ett lite retsamt sätt.

Love Antell – Dunkar varmt
Han tog en låt som han tolkade som ”väldigt snuskig”. Han tyckte att det var intressant och spännande att sjunga den. ”Får jag ligga med dig?” avslutade han spontant och skämtsamt, och Kajsa Grytt tyckte att han påminde om någon som just upptäckt sex.

Tidigare inlägg om Så mycket bättre: 

• Ola Salos dag
• Orups dag
• Amanda Jenssens dag

Anakondor är i ropet igen på grund av Nicki Minaj. Så den här snubben har bestämt sig för att bli ”uppäten av en anakonda – och överleva”. 

För att klara den här ”häftiga utmaningen” har nån sytt en dräkt till honom som gör att skelettet inte ska knäckas av jätteormens muskler. 

Enligt videon ska han leta upp en anakonda och agera som en ”gratis lunch”. 

Men ni vet vad man säger – theres no such thing as a free lunch och det kommer denna orm bli varse.

Hur som helst så är han inte först. Att bli uppäten av en anakonda och överleva är old news. Jon Voight har gjort det. 

(vill varna känsliga, Jon Voight är väldigt slemmig i klippet) 

Oj, fel klipp. Jag menar så klart det här klippet: 

Och visst, han kanske dog efter att ha blivit uppkräkt av anakondan. Men han levde tillräckligt länge för att kunna ge en lite filurig blinkning till Jennifer Lopez, bli hämtad av en ambulanshelikopter (förmodar jag) och slåss med karatehundar (lägg märke till att han fortfarande har frätskador i ansiktet). Djur hatar Jon Voight. 

Vad tycker ni om att bli uppäten av ormar och överleva? 

Jag är skeptisk, men tänker att det inte kan vara så mycket värre än att gå ut och bli jättefull på en uteklubb i stan och sen ta bussen hem.

Det går upp och ner för mig och nu har jag haft en period av neråt ett tag (några veckor). Men nu vet jag att det håller på att vända.

Så jag funderar på att passa på och göra en sån här livsstilsblogg i en vecka. Och då menar jag inte vilken livsstil som helst: jag menar den där livsstilen där saker och ting är perfekt. Jag snackar ombonade middagar, genomtänkta inredningsdetaljer, foton på mina barn när de har matchande lusekoftor och så vidare.

Vad tror ni om det? 

Kolla här vad jag har köpt föresten. Med den här prylen kan jag skjuta iväg laptopen 30-40 cm och skriva på denna i stället. Helt onödigt men det är en grej som jag gillar.