Idag har jag upplevt både plus och minus när det kommer till fortlöpandet av min vardagliga vardag.

Vi börjar med minuset:

Jag har fått recept på apoteket enligt läkare och det har typ inte hänt förut så jag kände mig upphetsad inför denna nya livserfarenhet. Men så när jag kom till apoteket och apotekaren knappade på sin dator sa hen: ”du har inget recept och har aldrig haft nåt recept”. Antiklimaxet. När jag gick till apoteket var det verkligen med flaggan på topp och näven i luften, men när jag lämnade köpdisken gjorde jag det i form av en bambuträflotte som fastnat i ett rev. 

Och så går vi till pluset: 

Jag har tvättat kläder ikväll och efter att tvättiden var över insåg jag på att jag förmodligen snott någon annans tvättid av misstag. Vilket, som ni vet, är ungefär det värsta man kan göra förutom att kallblodigt tortera någon till döds. Dock att ingen claimat tvättstugan trots att dörren var öppen. Detta gör mig så glad och lättad att jag känner att bambuträflotten nu seglar vidare över haven obehindrat. Fast inte utan att misstänka att jag råkade sno tvättiden av en apotekare förstås.

Vi har alla vår beskärda del av ”celebrity encounters”.

Jag hade mitt kanske största ”nära kändis”-ögonblick i början av 2006. Jag hängde en del på familjeliv.se och särskilt i en forumtråd som hette ”vi som väntar barn oktober 2005”. 

Där samlades vi som var gravida och när vi väl fått våra barn allihop så startade vi en ny tråd som hette ”vi som fick barn oktober 2005”. En dag försvann dock en förälder ifrån gruppen. Från att ha varit i stort sett dagligt aktiv så var hon borta. Vart hade hon tagit vägen? 

Svaret ligger i denna video: 

Hennes oktoberbarn var inte längre bara ett oktoberbarn i mängden, han (eller åtminstone hans skratt) hade blivit en världssensation. 

Minns att hon skrev typ: saker och ting har blivit helt vilda här. Tv-kanaler ringer och försöker få tag på mig hela tiden. Jag har ingen tid att sitta vid datorn. 

Och där slutade hennes medverkan i gruppen. Efter det gick hon under jord och lever förmodligen inkognito. 

Här har jag ett annat kändismöte appropå igår: 

Så ja, man kan säga att jag har svårt att kritisera Paolo Roberto. Jag har ju mött honom och vet att han bara är en vanlig människa precis som alla andra, och ingen superhuman som man trodde innan. Sanna Lundell visste jag inte vem det var när bilden togs. 

Inlägg på facebook

Och eftersom jag blev nyfiken blev jag tvungen att kolla vad det var för något. Det visade sig att det var Jenny Strömstedt som sände nåt temaprogram om machomän med Paolo Roberto i spetsen. 

Jag klickade in mig på programmet (här) och fann Jenny Strömqvist och Paolo Roberto i mitten av en ring med svartklädda män som stod och höll varann om axlarna med svårmod i blicken. Det var som en session ZUMBA arrangerad av en livstrött Tim Burton? 

Strömqvist: (introduktion där hon säger något om attraktionskraft och machoterapi) Är jämställdhet dåligt för sexlivet?
Roberto: Nej jag läste nånstans att man får ligga mer om man diskar hemma.

Det lät som upptrappningen till ett samtal på riktigt hög nivå men jag stängde ändå av trots att Jenny Strömqvist utlovade nån ”övning” som publiken skulle göra tillsammans för att hitta tillbaka till ”kärnan av sin manlighet”. 

Igår såg jag senaste episoderna av The Walking Dead tillsammans med sällskap.

Förut när jag har sett Walking dead så har jag alltid sett det själv, och då har jag tyckt att det har varit ganska bra. Nu när jag ser det med sällskap tycker jag att det är rätt dåligt. Och jag tror att det beror på att jag, när jag har varit själv, har kunnat snabbspola mig igenom de skittråkiga och jobbiga zombiejakterna. 

När man ser på tv och film tillsammans med andra så är det inte alltid så uppskattat att godtyckligt trycka på spolknappen när man tycker att det är tråkigt. Så det är bara att bita ihop och vänta ut team Ricks stressiga resa genom smutsiga industrilokaler och mörka skogar. 

Frågan är hur spännande det är att se nån skjuta zombies i ansiktet en kvart i stöten.

Jag är mer intresserad av den psykologiska biten. Nu är det mest *nu ska vi fysiskt förflytta oss bort från olika faror OCH VI HAR VAPEN*. Mitt vapen har varit spolknappen.

Så var det Amanda Jenssens tur att ha sin egna dag i Så mycket bättre. Dagen började med lite obekväm stämning mellan Carola och Love Antell.

Efter det började dagens aktivitet, kantad av kostymer, ”bjuda på sig själv”-lekar, och rödvin. 

Den här dagen var helt klart den mest uppsluppna hittills. Artisterna verkade avslappnade och glada. Samtalen låg på en annan nivå än vad de gjort i tidigare avsnitt 

Under middagen beskriver Amanda Jenssen sin gamla hit ”Happyland”. Den handlar tydligen om typ en plats under jord som känns jättekul men egentligen är jävligt destruktiv. Ingen tycktes dock förstå att det var dagens rödvinspicknick som hon måste ha syftat på. 

Sen verkar det som att Amanda Jenssen är som en slags spegel, för artisterna tycks se på henne och känna igen sig själva i henne. Ola Salo tycker att de är lika, nån form av rymdkompisar, och att hon för The Arks anda vidare, och:

Alla artisterna verkade känna väldigt varmt för Amanda Jenssen, till och med Orup. ”Yngst och bäst” sa han till henne, fast kanske inte helt utan en strimma frustration i rösten. När hon började gråta under middagen var Ola Salo genast där och gjorde ramslekar med henne. Det var som att de hamnade i en egen lite magisk stämning, en stämning som inte helt nådde ut till mig som tittare. Det kändes lite som att kolla på suddiga foton från nån annans jätteroliga fest.

Här är lite tankar kring tolkningarna

Ola Salo
Han körde Dry my soul medan han bröt sönder middagsbordet med knäna. Han fick feeling och jag tror att han kan ha varit lite berusad (detta baserar jag delvis på hans röda kinder och det faktum att han diggade inlevelserikt i till och med Kajsa Grytts låttolkning).

Orup 
Han tolkade hennes låt Illusionist på svenska och jag har ingen aning vad den handlade om även fast jag försökte lyssna på texten. Han sjöng nåt om alkemi och om att vilja göra allt för någon med hjälp av vit magi. Kanske var texten en musikalisk version av Paolo Coelhos kritikerrosade bok ”Pilgrimsfärden” !? 

Kajsa Grytt
Hon tog låten Ghost (som jag nog aldrig hört i originalform) och gjorde den till en tonsatt dikt. Amanda Jenssen hade nog rätt när hon sa att detta var Kajsa Grytts bästa tolkning hittills…

Familjen-Johan
Han tog Do you love me fast sjöng ”Vill du ha mig” i stället. Jag kommer inte ihåg så mycket av den här låten. Amanda Jenssen tyckte att den var ”sjukt fantastisk” i alla fall, och hon menade det (hon sa det till alla – och menade det).

Carola 
Hon gjorde en långsam version av For the sun. Efteråt täckte hon Amanda Jenssens huvud med sin röda klänning. 

Love Antell
Han tog Happyland och sjöng Lyckoland i stället och var nog kvällens svängigaste melodi. Men det är ändå på gränsen om de kommer vilja spela den på dansgolven i vinter. 

Tidigare Så mycket bättre-inlägg: 

• Orups dag 
• Ola Salos dag