Den här kvällen har jag sett Så mycket bättre. Himla mysigt. Kan förstå varför tv slog igenom och blev så stort där nån gång på 70-talet. Sen började en film, ”whats your number”, som handlar om en tjej som blir ihop med sin sexmissbrukande slusk till granne i slutet. Förlåt om jag gjorde en spoiler nu men för det första var det ganska obvious och för det andra kan du skatta dig lycklig över att slippa se filmen. Såg du filmen ikväll eller nån annan gång så kan jag bara beklaga.

Visst har tv sina fördelar men jag har svårt för att lita på en apparat som ger ifrån sig högfrekventa ljud som skär genom väggar, är helt statisk och dessutom sänder ut så mycket skit. Sportevenemang till exempel. Folk snackar om att lära sina barn att inte svära men jag ska lära mina barn att inte titta på sportevenemang.

Jag sitter här på tåget i en fullsatt vagn och försöker fota mig själv utan att nån fattar vad jag gör. För att lyckas med det gäller det att inte ”göra sig snygg” och göra en fotomin. Vrider jag på munnen och ser fundersam ut så anar ingen att det pågår en privat fotosession. De tror att man bara sitter och löser avancerade iq-pussel. Det gäller dock att hålla grimaserandet balans. För annars tror folk att du fotar dig själv medan du spexar. OCH DET FÅR JU INTE HÄNDA.

Av naglar kan man göra mycket, och då menar jag inte att man kan klippa av dem och spara i en burk utan då menar jag mer manikyrgrejer. Jag är något av en expert på det sistnämnda men jag möter alltid samma utmaningar när jag ska fixa.

Här är en lista på grejer som jag tycker innebär problem när jag ska fixa mina naglar

1. Det är jättesvårt att få rätt mängd lack på penseln. Endera tar jag för lite så att det blir ränder, eller så tar jag för mycket så att det blir stora klumpar/avlagringar som aldrig torkar. I fall då jag tar för lite brukar jag försöka ”korrigera” det efteråt vilket brukar resultera i kaos. 

2. Jag brukar försöka måla på själva nageln men det lyckas jag sällan med. Lacket hamnar överallt på hela handen. 

3. När jag väl har applicerat lacket är det sedan en gigantisk utmaning att inte stöta in med fingarna i något. Och när har det torkat egentligen? Efter två minuter, fem minuter, en kvart? Ingen vet. Det känns bara som en bisarr gissningslek alltihop. Petar man på lacket för tidigt förstörs det.

4. När jag väl har avklarat de tre första punkterna är det dags för topplack. Det innebär samma problem som punkt tre, bara det att det blir ännu jobbigare om man råkar fucka upp allting, för då måste allting göras om. Detta innebär stress. Jag har inte tid med sån här skit.

5. Även om jag lyckas på alla punkter ser det ändå alltid förjävligt ut. Det gör att jag börjar ifrågasätta min självbild som Den Stora Nagelkonstnären, och det innebär så klart smärta. 

6. Och efter alla dessa prövningar har jag högerhandens naglar kvar, vilket jag måste utföra med vänster hand vilket i princip är omöjligt såvida man inte har en savanthjärna. 

De här naglarna ”gjorde” jag igår.  Har aldrig lyckats bättre, är riktigt nöjd, kan inte sluta stirra på fingrarna. Blir hypnotiserad. 

Och då undrar ni kanske: är det värt det? 
Jag brukar fråga mig själv detsamma. Men som Tyra Banks brukar säga: ”Wanna be on top?” och på det svarar jag ”JA!” och då måste jag göra vissa uppoffringar. 

Har dock börjat dressera barnen till att lacka naglar så så småningom kommer jag inte behöva göra skiten själv.  

Vi har lånat en hund som jag bedömer som ovanligt intelligent. Hon inte bara lär sig fraser och ord (dock att jag aldrig hört henne själv säga orden), hon är empatisk också. Mer empatisk än vad många människor är skulle jag vilja påstå. Hon vet om nån är ledsen och hon låter det inte slinka förbi obemärkt. Jag får en stark känsla av att hon verkligen bryr sig om oss i familjen.

Och hon kör jämt en massa knep för att vi ska hålla sams när hon tror att vi bråkar/vi bråkar. Häromdan till exempel så kittlade jag ett av barnen med följden att han skrek. Då kom hon och körde in en boll i armhålan på mig (det har blivit en klassiker så fort oroligheter uppstår). Det är hennes sätt att säga ”make love, not war” (fast utan den sexuella anspelningen SÅKLART)

Jag blir ofta förvånad över att hon är såpass smart och ”levande” i brist på bättre ord. 

Och det har gett mig en ganska förändrad syn på hundar (även om jag även tidigare har haft mina misstankar om att de inte är totalt hjärndöda) (jag är ju trots allt uppväxt med hundar, även om våra familjehundar förmodligen inte har tillhört toppskiktet intelligensmässigt). 

Men då kommer min stora tvekan in: Visst, hundar kan uppenbarligen vara Mycket Smarta. I alla fall vissa. Sen så har jag tänkt på chihuahuor. De är ju otroligt nog hundar även de. Och instinktivt tänker jag: de blir väl aldrig smartare än en hamster. 

Min erfarenhet av chihuahuor är mycket begränsad. Den enda jag träffat är valp och hon har ju inte haft så mycket tid för att mogna i hjärnan. Hon är snäll och lätt att ha att göra med men hon har massa chihuahua-nerviga skakningar som påminner om någon på sammanbrottets brant.  Är hon intelligent? Jag vet inte. Kanske.

Vad säger ni? Hur intelligenta är chihuahuor? Har jag ens nån läsare som har träffat en chihuahua? (jag träffade min första för en månad sen)

Idag är det nio år sen som denna bild togs: 

Det har alltså varit min förstföddas födelsedag. 

Minns när jag skulle föda henne. Hur ont jag tyckte att det gjorde. Tid och rum upphörde (jag såg ingenting, jag svävade fritt i mörker) och jag trodde på allvar att jag hamnat i helvetet. Jag minns att jag blev chockad över hur fruktansvärt hemskt helvetet var. Det var värre än min värsta fantasi. 

Men nånstans i helvetet kom ljuset. Det kom till mig och jag förstod att jag inte var ensam . ”Se in i ljuset och du kommer få svar på alla frågor” var det någon som sa, typ telepatiskt? För vi hade inga kroppar. Jag såg in i ljuset, och mycket riktigt fick jag svar på alla frågor som någonsinn ställts. Jag minns att jag skrattade ”inombords” (hade som sagt ingen kropp). Svaret på alla frågor var så vansinnigt komiskt minns jag att jag tyckte. Det var så enkelt att minsta småbarn kan förstå det. Ändå fattar ingen! 

Efter jag vaknat till kunde jag inte komma ihåg vad svaret på alla frågor var, tyvärr, för det var större än ord, det var större än kroppen, det var en upplevelse, men skulle jag sammanfatta det till ord så var det: ”allt är allt, och allt är ett”. Vad betyder det ens? 

Kom tillbaka till förlossningen. Tror ingen ens märkte att jag var ”borta”.  Sköterskan sa åt mig att känna i skrevet för ”barnet är nästan ute nu!”. Jag sträckte ner handen mot skrevet och kände där en mjuk, hårig fontanell och jag blev så förskräckt att jag ryckte till mig handen igen. Så äckligt!

Och efter ytterligare utdragna minuter av brännande smärta runt det sprickande fitthålet rann hon ut. 4035g och 51 cm lång (tror jag hon var).

Mitt liv var förändrat.