Jag älskar Grand Theft Auto-serien. Ja, faktum är att jag lagt absurda tidsmängder på nästan samtliga av Rockstars spel – trots att de ofta tangerar gränsen för vad som är okej (och stundtals trampar långt över gränsen). Ironin och sarkasmen har alltid räddat upplevelsen, på något sätt. När Rockstar nu släpper Grand Theft Auto 5 till nextgen-konsolerna, ett av förra årets mest spelade spel för egen del, har de uppgraderat upplevelsen rejält. Allt är väldigt mycket snyggare, livligare.

Och så en liten skillnad till: perspektivet går nu att ändra så att du kan se i förstapersonsvy. Alltså ur ögonen på den rollfigur som du spelar för tillfället. Den här till synes marginella skillnaden, som jag sågade när jag hörde talas om den först, gör all skillnad. Kolla på klippet nedan, till exempel (tack för länken FZ-Tomas!) (OBS TRIGGERVARNING):

Att köpa prostituerade är ju bortom rimligheten redan när du ser det ske i tredjepersonsvy, men när jag ser det här klippet blir jag så sjukt mycket mer illa berörd (mycket beroende på vad som händer i slutet, så klart). Och visst, jag kan välja att inte köpa sex i spelet. Men det här är det kanske extremaste fallet av en intressant observation. Allting blir nämligen så otroligt mycket mer personligt när du ser genom rollfigurens ögon. Jag har inte statistik på det ännu, men jag är övertygad om att jag spelar på ett helt annat sätt i nextgen-versionen av GTA 5. Skjuter färre. Kör lugnare. Det kanske låter självklart, men för mig var det otroligt slående. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Det ska bli otroligt intressant att se hur det här tas emot av framför allt den amerikanska allmänheten. Rockstar har ju inte riktigt ett perfekt förflutet.

Idag följer Kulturnytt upp sitt omdiskuterade Gamergate-inslag från tidigare i veckan – och nu har de lyckats hitta en person som tar ställning för Gamergate utan att vara anonym. För Simon Strindberg är Gamergate en konsumentrevolt, riktad mot korrupt spelmedia. Tanken från SR:s sida är, precis som tidigare, att låta båda sidor komma till tals i frågan. Och den här gången upplevde jag det som att GG-anhängaren var en rimlig person, som inte bara ville utnyttja blåsvädret till att tjäna klick till en sunkig youtube-kanal. Så jag valde att ställa upp på intervju i programmet.

Sakerna jag säger är ju ingen nyhet för de som följt rapporteringen på min blogg. Jag välkomnar en diskussion om pressetik, men tycker att det är djupt problematiskt att göra det utifrån de grunder på vilka Gamergate vilar. Gamergate startade i en personlig vendetta mot en (kvinnlig) spelutvecklare som uttryckt feministiska åsikter. Gamergate-begreppet myntades av en avdankad skådis som hatar feminister och vill krossa staten – eftersom den inkräktar på hans individuella rättigheter.

Vad jag också kommer in på i intervjun, men som inte fick plats i inslaget, är att jag tycker att kritiken är gravt missriktad i det här fallet. Och inte bara för att de initiala anklagelserna (att Grayson skulle ha givit Quinn fördelaktig kritik efter att de haft sex med varandra) var felaktiga. Nej, som jag ser det är samma personer som försökt föra in genus i sin spelkritik också samma personer som hårdast drivit de pressetiska frågorna. Viljan att bedriva seriös kritik av spelmediet KRÄVER liksom att en är villig att seriöst granska också sina egna kanaler.

Jag fick också frågan om jag tycker att debatten om sexism i spelbranschen skulle vara överdriven. I den oklippta intervjun nämner jag hur vi under de senaste åren sett en, kanske inte stor men ändå betydande, förändring av spelkritiken. I Sverige inte minst. Det är fortfarande marginellt jämfört med hur mycket ”traditionell” spelkritik som bedrivs, men det syns allt oftare i krönikor, recensioner och bloggar. Det är ett friskhetstecken. Och kanske är det också en av anledningarna till att Sverige nu i dagarna fått stora rubriker både i spel- och gammelmedia för sina försök till att styra upp branschen. Till exempel arbetet med att jobba fram en sexism-märkning av spel. Det finns ju så klart en lång väg kvar att vandra, men kanske kan det här vara de första stegen dit.

Lyssna på inslaget här.

Att göra ett spel som fungerar är inte det lättaste som finns. Faktum är att det är något av det svåraste som finns. Till och med rutinerade jätteaktören Ubisoft har problem med det. Det har blivit särskilt tydligt sedan Assassin’s Creed: Unity släpptes. Jag twittrade snabbt om det igår, om hur jag älskar vansinnet som uppstår när en låtsasvärld spricker i sömmarna. Min tweet handlade om när jag gått runt på Paris gator och sett människor sugas ner i lervälling – för att sedan skjutas ut döda lite längre ner på gatan. Och tweeten gav mig Metros prestigefyllda pris ”Dagens tweet”.

Jag tror jag nuddat vid det tidigare här i bloggen, hur jag älskar buggar för att de liksom ger spelen en extra dimension. Här uppstår berättelser som ingen designer eller programmerare haft för avsikt att berätta. Ditt cowboyspel förvandlas till ett skräckspel i samma sekund som människor börjar springa runt som pumor, till exempel. Men för det mesta ser det bara sjukt jävla roligt ut.

För de som inte hängt med i exakt hur trasigt AssCreed: U är så kommer här nedan ett axplock. La crème de la crème av vansinnet.

Den kanske mest episka av alla glitchar i AssCreed: U. Grafikbuggar blir inte bättre/läskigare än så här. Har också förevigats av en konstnärligt lagd.

En variation på fejskaoset ovan.

Ett par dudes som rider förbi. Fast utan hästar. Inga konstigheter.

Kan en verkligen lita på att molekyler och gravitation och allt det där bara ska fungera jämt? Jag är på riktigt rädd för att något sånt här ska hända irl.

Så sjukt fab dessa weaves.

Spindelmannen. På ett jätteäckligt sätt.

Den kulturella twerk-approprieringen i revolutionens Frankrike.

Och så den ABSOLUT bästa reaktionsgifen jag någonsin sett:

Jag blev kontaktad av Kulturnytt förra veckan. Samma Kulturnytt som för någon månad sedan intervjuade en rad spelmedieprofiler om GamerGate. Den här gången ville Kulturnytt också låta en uttalad GamerGate-anhängare komma till tals. Och tanken var att jag skulle bli intervjuad i egenskap av anti-GamerGate:are. Jag kände mig direkt lite tveksam till tanken. Men det skulle bli värre.

Det är inte helt enkelt att hitta verkliga personer att intervjua om ämnet, det har jag själv erfarit. Alltså ”verkliga” som i personer som faktiskt kan ställa sig upp och icke-anonymt förklara varför de är pro-GamerGate. Enligt Kulturnytt-personen jag var i kontakt med hade de talat med ett 20-tal GamerGate:are. Personen de valt ut att intervjua kallar sig för ”EnArgBlatte”.

Den här snubben, som inte vill gå ut med sitt riktiga namn men flitigt postar videoklipp på sig själv där han kommenterar aktuella händelser, hade nått mitt flöde redan några veckor tidigare. Anledningen till det var att han gjort en 20 minuter lång video där han kastade skit på en kvinnlig kollega – som kritiserat kända spelprofilen Pewdiepie. I samband med detta twitterfrågade EnArgBlatte också (”skämtsamt”) vem hon sugit av för att få skrivjobbet.

Personer med insikt i EnArgBlattes flöde menar att han ger uttryck för misogyna, homofobiska och öppet rasistiska åsikter – och börjat arbeta upp någon slags fame på högerextrema nyhetssajter. Och när jag pratar med Kulturnytt menar de att samtliga GamerGate-anhängare de talat med själva kommit in på att de röstade på SD – och att drevet mot GamerGate liknar drevet mot SD.

Jag valde till slut att inte medverka i inslaget. Jag välkomnar ambitionen att försöka få till en diskussion mellan representanter för ”båda sidor” i GamerGate-frågan, men nog måste det väl finnas bättre pro-GG-exempel än så här? I inslaget uttalar sig EnArgBlatte och säger:

– Jag försvarar inte trakasserier, men jag försvarar hatet. Det är de här extrema PK-feministerna som vill hitta sexism där det inte existerar. Det handlar om att de här människorna är idioter, inte att de är kvinnor.

Det här är alltså personen som får agera språkrör för en rörelse som säger sig fokusera på pressetik i speljournalistiken. Jag tror ärligt talat att det finns sansade, resonliga människor som är FÖR GamerGate. Som vill diskutera spelmedias relation till spelbranschen, till exempel. Människor som ser sitt uppdrag bli kapat av personer med högerextrema och misogyna agendor. Jag har liksom svårt att tänka mig att ens GamerGate-anhängarna kan vara nöjda med att få det här trollet som galjonsfigur. Och jag vill inte göra något för att legitimera troll.

När jag nu hör inslaget är jag fortfarande av samma åsikt. Jag ifrågasatte redan förra veckan valet av intervjuperson, men Kulturnytt valde ändå att köra intervjun. Nu kommer visserligen Jenny Brusk, från Diversi, till tals och får säga ett par väl valda ord. Och inslaget avslutas med att Staffan Björk, spelforskare från Göteborgs universitet, drar någon slags ”Lika goda kålsupare”-teori.

Jag har svårt att se vad som motiverar det här inslaget att sändas alls, faktiskt. Blev vi klokare av det? Inte nämnvärt. Framstår Kulturnytt som mer nyanserade, genom att låta en GG:are komma till tals? Möjligen, men i så fall på bekostnad av mycket annat. Var det värt det?

Här hör ni inslaget själva.

EDIT: Kulturnytt har nu publicerat ett svar på min kritik. Läs den här.

Kickstarter, eller crowdfunding snarare, har blivit en ganska stor grej de senaste åren. Inte bara i spelkretsar, men kanske framför allt där ändå. Rymdäventyrarspelen Star Citizen och Elite Dangerous har dragit in 60 miljoner dollar respektive 3,7 miljoner pund till dags dato. Spelkonsolen Ouya fick ihop nästan tio miljoner dollar innan den slutligen släpptes och visade sig vara en rätt dåligt genomförd idé.

Men det där vet alla redan om. Vi har läst alla berättelser om lyckade guldgrävare som – med folkets hjälp – dragit ihop enorma pengasummor och äntligen kunnat satsa på sina drömmar.

Vad vi däremot inte läst om är alla de där projekten som inte gick igenom.

Men nu finns Kickended. En sida som samlar alla de Kickstarter-projekt som inte bara misslyckats – utan som inte lyckats samla ihop några pengar alls.

Den tecknade tv-serien om en nerpissad Hunter S Thompson-gris. Pojkbandet som sjunger om livet – och vill ta sin publik på en resa genom sinnet. Rumänska skräckfilmen ”The second coming of Christ”. Boken om Louis John Gill(!), arkitekten bakom San Diego Zoo. En realitysåpa i Liberia. En miljon olika amatörmusiker som drömmer om genomslaget. Alla har de bett om hjälp och satt upp mål på 5-15 000 dollar. Och de har fått exakt noll gensvar. Inte en enda spänn har någon varit villig att skänka.

Här finns bra saker också, men kampanjer som kanske inte riktigt är så välformulerade som de behöver vara. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på den där potatissalladen som någon Kickstartade för ett tag sedan. Snubben ville ha tio dollar – och fick 55 000 (dollar). På vilket sätt är det rimligare att han får pengar än att ett projekt som syftar till att medvetandegöra unga ghetto-kids?

Att klicka sig igenom de random campaigns som alla fått noll kronor i stöd är som att dyka ner i en bädd av ångest och krossade drömmar. Lika peppande som det är att höra om nästa Minecraft-framgångssaga, lika knäckande är det att se det här. Alla de idéer jag någonsin haft begravs nu allt djupare. Skammen skulle vara för stor.

Läs det här. På egen risk.