Super Mario Bros. Ett spel som vi alla har en relation till, oavsett om vi vill det eller inte. Ett spel som funnits ute i 30 år. Och ett spel som vi fortfarande hittar hemligheter i. Molnbusken ovan sprängde min hjärna för några år sedan, men den är ändå ingenting jämfört med vad Reddit-användaren sivablue nyligen uppdagade.

Säg att du har dött på bana 3, värld 4. Om du trycker på a- och start-knappen samtidigt i startmenyn just efter ditt dödsfall kommer du att få börja om på samma värld dit du just tagit dig. Alla timmar av nötande genom 1-1, 1-2 osv har varit i onödan. Jag känner en stark störning i kraften, det är en hel 80-talsgenerations hjärnor som sprängs samtidigt.

Jag har ingen aning om jag kommer kunna göra ”Dagens Demo” till något regelbundet återkommande, men när jag snubblar över bra grejer kommer de definitivt att ramla in under den här taggen. Just dagens inlägg är dock inte demos så mycket som de är Kickstarters. Alltså, om det här är något du tycker ser fett ut: slanta upp med mig så hoppas vi att det kommer en chans till demo inom den närmaste framtiden. Anyways, spelen:

Strafe! Ett ”revolutionerande” fps-lir som tar det bästa av 90-talets blockiga (och stundtals slafsiga) förstapersonsskjutare (som det kallas) och levererar det igen. Som om någon använt en tidsmaskin till den något märkliga idén att skapa ett gammalt fps i framtiden (istället för att varna om katastrofer, påskynda den tekniska utvecklingen eller skapa fred – topptrion saker en borde göra om en hade en tidsmaskin). Det här skulle mycket väl också kunna vara en lektion i hur trailern till en lyckad Kickstarter-kampanj ska göras. Retrovurm, humor och VHS-effekter.

Starr Mazer har jag skrivit om tidigare här på bloggen, och nu finns det alltså en officiell Kickstarter för projektet. Ett suuupersnyggt peka och klicka-äventyrsspel som blandas med shoot ‘em up-element. Kan det bli mer upp min allé? Möjligen om en fick spela fotboll då och då också. Och det ser så oerhört coolt ut.

Den senaste veckan har varit omtumlande för esporten (alltså elektronisk sport, att tävla i tv- och datorspel) på ett politiskt plan. Centerpartisten Rickard Nordin skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet att e-sport bör ingå i Riksidrottsförbundet. Han fortsätter med att jämföra esporten med dart, boule, biljard och varpa. Oklart om det ligger en värdering i den liknelsen. Men i alla fall, om Nordins utspel kunde verka populistiskt gjorde kristdemokraten David Lega ett ställningstagande i helt motsatt riktning i en egen SvD-debattartikel. Lega erkände att ”dataspel” visserligen är roligt, men det gör det inte till en idrott.

Och visst kunde det väl stanna där. Men vad ingen hade räknat med var att Ice T ville ha ett ord med i leken. Och han uttrycker sin åsikt i nya videon till låten Institutionalized:

”I just wanna kill some motherf*ckers on Xbox!”

Bodycount visar att de är lika politiskt brännheta som de någonsin varit. Då handlade det om polisvåld, nu om frustrationen i att inte få spela Xbox för sin omotiverat avklädda fru. Eller att få prata med indier i telefonsupporten. Eller hata veganer.

Den naturliga följdfrågan är förstås: är det tv-spelen som gör honom så arg? Har han ett spelproblem?

Ice T, hans fru och hans spelintresse är ämnen som med fördel går att djupdyka i om en lyssnar på hans magiska/surrealistiska podcast Final level.

EDIT: I dagens SvD skriver bland annat Madeleine ”Maddelisk” Leander om vad esporten VERKLIGEN behöver. Riktigt bra!

EDIT2: Tobias påminner mig om min totala brist på kunskap om Suicidal tendencies och länkar till denna:

Microsoft höll en presskonferens igår gällande Windows 10. Och eftersom Microsoft är Microsoft och inte, säg, Apple, kändes det så där spännande att bänka sig framför. Men jösses vad fel en kan ha. Microsoft hade nämligen bakat in en till liten nyhet.

Hololens.

Det här är inte Oculus Rift, det är ingen Virtual Reality-hjälm. Hololens är en augmented reality-hjälm, om något. En apparat som placerar operativsystemet i hela ditt synfält – och interagerar med verkligheten runt omkring dig. Och tanken är att Hololens ska komma ut samtidigt som Windows 10. Jag kan ärligt talat erkänna att det här är första gången min kalender har en markering för ett Windows-släpp.

Hololens ser helt fantastisk ut på idékonceptstadiet. Enligt de som haft möjlighet att testa maskinen är den inte riktigt så klockren som klippet vill få den att vara. Domen ”imponerande men väldigt prototypig” verkar vara allmän åsikt. Alltså lite som samtliga VR-hjälmar just nu. En mäktig grej med Hololens är att den inte behöver kopplas in i en annan maskin för att funka, allt finns liksom redan i (den ännu ganska stora) apparaten.

Framtiden. Snart är den här.

Nu är det ju så här, att jag är inte bara tv-spelare – jag har en hög andra nördiga intressen också. Jag samlar på leksaker och actionfigurer, till exempel. Och läser sällan böcker utan bilder (dvs grafiska noveller aka serietidningar). Och visst, det här är en ”spelblogg”. Men ALLT kan väl inte handla om spel jämt? Nej, just det.

Det här inlägget kommer i alla fall att handla om min första kärlek. Spindelmannen. Jag älskade honom innan jag fullt ut förstod vad känslan ens betydde. Långt innan jag visste vad (eller hade förälskat mig i) tv-spel var, faktiskt. Den inbitne Spider-Man-nörden har ju säkert redan sett det här, och vet allt om det. Men för mig är den japanska, ruskigt orelaterade Spindelmannen-tv-serien inte mer än en legend. En källa av en outtömlig ström av episka gif-animationer. Inget annat. Tills nu.

Japanska Spindelmannen var inte riktigt som den spindel vi känner. Till exempel kunde han förvandla sig till en sviiinstor robot (med det genialiska samt fullt logiska namnet Leopardon):

…och han hade inga problem att använda riktiga vapen mot skurkarna:

Och nu kan jag äntligen se det. Avsnitt 1, som ursprungligen visades på japansk TV den 17 maj, 1978.