I ganska exakt två månaders tid har jag skrivit om Quinnspiracy nu. Det skruvade svartsjukedramat där en sårad man vände sig till internets baksida för att få hjälp att smutskasta sin exflickvän – och som snabbt spann långt bortom kontroll.

Under den här tiden har jag skrivit ett par inlägg i veckan om Quinnspiracy, Gamergate, Notyourshield, Operation Disrespectful Nod, Krampus – och allt vad hashtaggarna nu kunnat heta. Dagligen har det kommit nytt stoff till blogginlägg som känts allt sjukare att skriva. Individer som pekats ut och gjorts till måltavlor för att sedan bli nedskjutna (än så länge bara bildligt, tack och lov) av mobben. Storföretag som valt att ta ställning för anti-feminister. Utvecklare som tvingats lämna branschen av rädsla och ilska. Människor som inte vågat sova i sitt eget hem. Och så nu senast, ett otroligt grafiskt och verkligt terrorhot.

Det har varit två vidriga månader, på många sätt. Två månader då jag tror att vi alla upprepade gånger stannat upp och undrat var det här ska kunna sluta någonstans. Och idag, för första gången, känns det som att det kanske kommit till någon slags vändpunkt. Jag har blivit kontaktad och intervjuad av DN, Västerbottens-Kuriren, Metro och Sveriges Radio för att prata om det här. I dagens P3 Nyheter tas ämnet upp, i Kulturnytt likaså. I New York Times pryder Anita Sarkeesian omslaget idag – och får stort utrymme på fjärde sidan i tidningen. #Stopgamergate2014 trendar på twitter. Allt fler röster höjs mot det här nu. Men spelföretagen fattas fortfarande.

Men samtidigt är det viktigt att förstå att det här inte är ett problem som uppstod i och med att Zoe Quinn blev utpekad i augusti. Spelbranschen har enorma mångfaldsproblem – och slutprodukten är ofta ett bevis på just detta. Spelkulturen är på sina håll otroligt misogyn och hård. Anita Sarkeesian har blivit hotad till livet i flera år. Svenska speljournalister har blivit hackade, fått privata bilder publicerade – och i vissa fall till och med fått ordet ”DÖ” skrivet i bajs på sin ytterdörr.

Och när Petter Hegevall, chefredaktör för ”Europas största speltidning” – gratistidningen Gamereactor, intervjuas av Sveriges Radio berättar han att han tycker att debatten om sexism i spelbranschen gått för långt.

– Givetvis finns det plats för det och det tycker jag ska ske, men sen tycker jag inte man ska tappa fotfästet som jag tycker att många spelmedier har gjort, inte minst i Sverige och inte minst de senaste två åren.

Det här är alltså samme Hegevall som listat ”Spelvärldens skrytigaste strutar” till förmån för bröstcancerforskning. Som tycker det är larvigt att Pressbyrån tar ställning för Pride och HBTQ. En person som driver en gratistidning som har stort genomslag bland pojkar i yngre tonåren – och som på allvar tycker att debatten om sexism i spelbranschen gått för långt.

En liten reality check, Petter: det har den inte. Alltså på riktigt inte. Däremot är det EXAKT vad Gamergate-hetsarna vill få oss att tro.

Spelbranschen har stora problem, men det som blivit tydligt är att spelkulturen – och MÄNSKLIGHETEN – har större problem. Gamergate handlade aldrig om journalistik eller om pressetik. Det var bara en genialisk rökridå för en hatkampanj riktad mot kvinnliga spelutvecklare och feministiska journalister. En hatkampanj som springer ur ett högerkonservativt amerika – och som bär många likheter med hur högerextrem propaganda brukar produceras.

Spelföretagen behöver stå upp och säga ifrån nu. (De svenska) speltidningarna med. Det funkar inte att bara stå tysta och titta på, i rädsla för att bli olönsamma eller irritera sin läsekrets. Vi MÅSTE ta diskussionen.

Kanske har vi passerat det värsta nu. Kanske kan vi dra oss tillbaka, slicka våra sår och på något sätt ta oss vidare. Kanske kan vi alla tillsammans försöka definiera hur vi vill att spelkulturen ska vara – och komma fram till att det ska vara en plats där alla får vara med?

Och samtidigt som trollen försöker förstöra julen tvingas Anita Sarkeesian ställa in en föreläsning på Utah State University. Hon, och universitetet, har mottagit hot om ”mass shootings”. Hot som verkligen borde vara värda att ta på allvar. Men inte i Utah. Detta eftersom polisen vägrar undersöka om besökarna är beväpnade (vilket i sin tur bland annat beror på att Utah har VÄLDIGT lösa lagar och regler kring var en får bära vapen). Visst är det lätt att tänka att det bara handlar om ännu ett pojkstreck, så kallad Swatting (även om det i sig borde anses som något långt bortom alla pojkstreck). Men frågan är när det här ska börja tas på allvar på riktigt. Måste någon dö för att det ska hända?

UPPDATERING: Det här hotet emailades in från en av skolans studenter. Standard Examiner har publicerat mailet, som går att läsa här, hotar personen med att ta med sig gevär, pistoler och rörbomber till skolan och ”skriva sitt manifest i [Anitas] blod”. I mailet refereras till ”Montreal-massakern”, utförd av Marc Lépine i december 1989. Precis som i Lépines självmordsbrev skriver studenten i hotmailet att ”feminister förstört” hens liv – och att Lépine är en hjälte för män över hela världen. Det här är antifeministiska terrorister.

Att många av de som ”kämpar” för GamerGates sak är dåliga personer har varit klart sedan dag ett. Men nu kommer nästa, nästan övertydliga bevis:

GamerGate-folket vill förstöra julen för oss.

Operation Krampus är en fortsättning på Operation Disrespectful Nod. Tanken är att de gaters som engagerar sig i det här ska göra två saker:

1, Mailbomba de spelföretag som skickar recensionsexemplar till de spelsajter där feminister (och andra ”Social Justice Warriors”) får utrymme. Få spelföretagen att sluta skicka recensionsexemplar – eftersom dessa spelsajter ”hatar sina läsare/gamers/etc”.

2, Om företagen i punkt 1 inte slutar skicka spel för recension, se till att julhandlarna får reda på att spelföretagen stödjer ”anti-konsument”-röster. Detta görs genom att sprida ordet i #BlackFriday och #CyberMonday.

Vissa av 8chan-postarna talar till och med om att gå så långt som att underblåsa de kritiska journalisternas teser. Tanken är att detta ska svartmåla spelen – och få den stora massan (föräldrarna) att låta bli att köpa spel till jul. Detta ska i sin tur slå hårt mot spelindustrin.

Operation Krampus vill gå ”Jack Thompson” på spelbranschen. Jack Thompson var en ambulansjagande advokat som försökte göra sig ett namn genom att ge sig på spelkulturen i allmänhet och Rockstar (de som gjort Grand Theft Auto) i synnerhet. Att gå Jack Thompson på spelindustrin innebär helt enkelt att de ska fungera som megafoner för den kritik SJW-journalisterna för ut. Kritiken mot sexismen och rasismen ska lyftas upp – för att förstöra för de traditionella spelföretagen. I sin hets mot SJW-journalisterna står alla medel till buds för dessa Operation Krampus-personer. De är beredda att skada spelbranschen som sådan för att uppnå sina mål. De är till och med beredda att hjälpa sina svurna fiender att få ut sina budskap.

Det är otroligt svårt att inte skratta åt det här. Mitt i all misogyni och människoförakt ger sig nu de missionerande trollen sig på julen. Och de gör det bakom en fana täckt av svart (jul)bock med tillfångatagna småbarn i en väska på ryggen. Det enda som fattas nu är väl att de börjar odla pyttesmå mustascher också.

En gater har insett vad ”journalisterna” som ger Gone Home bra betyg faktiskt ställer till med. VARFÖR TÄNKER INGEN PÅ BARNEN (som kanske tvingas spela Gone Home istället för Mario och Halo)?!

Bakom allt det här finns förstås ett avgrundsdjupt och mörkt allvar. GamerGate-ivrarna fortsätter sitt korståg mot journalister som enbart gör sitt jobb. De fortsätter astroturfa och mailbomba företag för att få dem att dra tillbaka sitt ekonomiska stöd till spelsajter där dessa journalister arbetar. De fortsätter försöka tysta – samtidigt som de predikar om sin egen rätt till yttrandefrihet.

Det är inte utan att en undrar hur det här ska sluta. Om det ens går att nå ett slut på den här ständigt nedgående spiralen av skit. Den enda lösningen som jag ser är att spelföretagen – utvecklarna, distributörerna, mellanleden – gemensamt ställer sig upp och säger ifrån. Men kommer det hända? Kommer de större spelföretagen ens våga ta ställning? Jag är rädd att det inte kommer hända förrän det är för sent.

…men jag skulle inte oroa mig särskilt mycket för julen.

…är slumpen. Du KAN inte regissera det här.

Jag vet inte om det är på grund av allt som hänt på sistone eller att jag missat sömn på grund av detta eviga nattgrindande i Destiny (eller en kombination av de båda), men den här gamla Atari-annonsen fick mig nästan att ta till lipen. Det här är ju vad det borde handla om, spelandet. Om det där stora äventyret som skapas någonstans mellan spelare och spel. Det är ju något magiskt. För alla.