Operation disrespectful nod.

Så kallas den senaste vändningen i den till synes aldrig avtagande skitstormen som är #GamerGate och Quinnspiracy. (För dig som inte följt med så här långt, kolla den här texten samt kolla tidslinje och länklista här).

Operation disrespectful nod går i korthet ut på att GamerGate-ivrarna sätter press på företag som köper annonser på spelsajter där skribenter med ”feministisk agenda” får komma till tals.

Igen, alltså: (1) journalist/krönikör/skribent skriver feministisk kritik på spelsajt, (2) Anti-feminister sätter press på annonsörerna i hopp om att (3) annonsörerna ska dra tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Rörelsen som är ute efter personer som Zoe Quinn och Anita Sarkeesian har insett att de bara kommer så långt med hot om död, våldtäkt och våld mot släkt och vänner. Det räcker inte heller med att sprida nakenbilder och login-uppgifter till Paypal-konton. Nej, nu vill de också se till att antingen sänka de spelsajter som vågar stå upp för orättvisorna i spelbranschen – eller ser till att de inte vågar anlita de skribenter som märkts som ”Social Justice Warriors”.

Det värsta? Att det funkar.

Mikroprocessormakarna på Intel har nämligen nyligen dragit tillbaka en annonskampanj från spelutvecklarsajten Gamasutra, efter att de tagit in en ”opinion piece”/krönika från Leigh Alexander. I krönikan kritiserade och dödförklarade Alexander den manliga gamer-kulturen.

Gamasutra bekräftade händelseförloppet. Intel har fortfarande inte uttalat sig i frågan.

Ett externt, stort företag sätter nu alltså, indirekt, press på Gamasutra att sluta ge utrymme till personer som uttrycker feministiska åsikter. Läxan Intel vill lära oss är att idioti och människofientlighet är okej, så länge tillräckligt många ger uttryck för det. Och ”många” är ju, som tidigare bevisats, ett otroligt relativt begrepp. #GamerGate och #NotYourShield har bevisligen haft en stor mängd fejkade konton på sin sida.

Men det här är tyvärr ingen isolerad företeelse. När jag samlade hälsningar från svenska spelutvecklare var det flera som berättade att de absolut inte fick tillåtelse att berätta på vilket företag de arbetade. De stora företagen vågar inte ta ställning. Och detta i frågor som inte på något sätt borde vara kontroversiella.

I min bok går det inte att INTE ta ställning. Antingen är du för en mer jämställd bransch och en kultur som är till för alla – oavsett vem du är – eller så är du emot det. Intel har bekänt färg, och jag hoppas av hela mitt hjärta att alla vi gamers (eller vad vi nu väljer att kalla oss) som fortfarande har ett förnuft på alla möjliga sätt visar att det här är FEL.

Och till alla som fortfarande hävdar att GamerGate alltid handlat om pressetik och tveksamma journalistiska principer: hur kan ni läsa om allt det här utan att inse vilka ni spelar i händerna? GamerGate handlar inte om att föra en diskussion över huvud taget. GamerGate handlar om att tysta en viss sorts åsikter. De sajter och personer som nu blir utsatta för de här kampanjerna har inte bevisats ha oegentliga relationer med de som de bevakar. De har bara ett gemensamt: de ger uttryck för feministiska åsikter. Men det går inte att föra en diskussion när den ena sidan anonymt hotar och förföljer sina meningsmotståndare. Det går liksom inte ens att ta debatten när den ena sidan bara svingar sina järnrör i blint raseri.

Samtidigt som allt det här händer berättar New York Times att de fått en snabb chatstund med Zoe Quinn, kvinnan som befinner sig mitt i skitstormens öga. Hon berättar att hon couchsurfat de senaste två månaderna, eftersom hon inte känner sig säker i sitt eget hem. Hon har ingen aning om hur länge det kommer pågå.

Människor förföljs och hotas till livet för att de ger uttryck för sina personliga åsikter. Hur länge ska det här behöva fortgå?

Du kanske känner till Luis Suarez? Alltså världens i särklass mest osympatiske fotbollsspelare just nu. Hans senaste klavertramp (ett av väldigt många) var när han bet italienske backen Giorgio Chiellini under VM-turneringen i somras.
 

För det där bettet fick Suarez fyra månaders (och nio landslagsmatchers) avstängning. Men det är inte bara IRL som den här avstängningen gäller. Också i spelens värld är den satt i bruk. I FIFA 15 går det nämligen inte att spela med Suarez i annat än vänskapsmatcher – och så kommer det fortsätta vara det till den 26 oktober.

Luis Suarez är alltså för ond för att få vara med i ett tv-spel. Och kom då ihåg att tv-spelsvärlden ändå haft ett par väldigt onda slutbossar.

Bowser.

Purple Tentacle

Hitler.

Jag har nog aldrig tyckt så mycket om Electronic Arts som i detta nu.

…och kommer därför inte skriva särskilt mycket på bloggen. Istället laddar jag upp några av mina favoritgiffar samt preppar för ett blogginlägg om The vanishing of Ethan Carter.

Resten av min dag kommer se ut så här:

Väntan. Mitt främsta minne från Commodore 64-eran var den där spända, förväntansfulla väntan. Tiden det tog att spola tillbaka ett kassettband rymde drömmar om äventyr långt bortom verklighetens gränser. Jag hade aldrig en egen C64, jag fick nöja mig med att spela Pac-Man och Space Invaders på pappas Victor-dator, och hade därför en nästan lika suktande relation till den som till Nintendos 8-bitarskonsol.

”Generation 64 – Commodore 64 gjorde mig till den jag är” är en coffee table-bok om den kultförklarade C64-datorn, men allra främst också om människorna och kulturen som omgärdade den stora lilla maskinen. Jimmy Wilhelmssons och Kenneth Grönwalls bok är en hyllning till de generation som var först bland de första med att inte bara ta till sig hemdatorn, utan också göra den till sin. Här lades grunden till många av de it-framgångar som Sverige rönt sedan dess.

Böcker om tv- och datorspel – och spelindustrin – tenderar att falla in i ett par olika kategorier. Antingen de böcker som blir djupt personliga, detaljerat dagboksliknande (som till exempel Anna Anthropys ”Rise of the Videogame Zinester” eller Jordan Mechners ”Journals”-serie). Eller de som handlar om den ikoniske entreprenören och dennes tuffa resa från missförstådd till geniförklarad.

Ta till exempel Console Wars, som släpptes i maj i år. Ett färskt exempel på den senare sorten. Boken handlar om den amerikanske entreprenören Tom Kalinske, som arbetade för leksaksföretagen Mattel, Barbie och Hot Wheels innan han blev rekryterad att chefa för Segas amerikanska gren. Boken är skriven i tredjeperson och målar upp Kalinske som en kontroversiell, utanför-lådan-företagare som reser från välförtjänta strandsemestrar till japanska kontorslandskap. En ”bråkig” affärsman som går emot de traditionsbundna japanerna, roffar åt sig enorma marknadsandelar på uppseendeväckande sätt – och lämnar en sjunkande skuta när hans idéer inte längre efterföljs.

Visst har de här berättelserna sin charm. Den visserligen tillrättalagda och korta inblicken bakom branschens annars stängda kulisser kan ändå vara lite spännande. Men visst har vi hört berättelsen förut? Visst delar den samma dramaturgiska uppbyggnad som allt annat i genren (även om jag villigt erkänner att jag är nyfiken på Seth Rogens Console Wars-filmatisering)?

Och frågan är väl om du vill läsa boken om entreprenören och innovatören som uppfann hammaren – eller vill du istället höra om alla de som byggt hus, tack vare uppfinningen?

I det här avseendet har boken Generation 64 lyckats. C64 var ett verktyg, och här presenteras resultatet. Vi får stifta bekantskap med en rad olika människor som alla har en mer eller mindre tydlig relation till C64-datorn. Många av vilka senare gjort datoranvändandet till en del av sitt yrkesliv. Musiker. Hackare. Spelare. Wilhelmsson och Grönwall beskriver i nostalgiska ordalag datorn som revolutionerande, och hävdar att det är ”den första sociala datorn”.

Mäktigast är genomgången av de mer ljusskygga delarna av kulturen. De som gjorde till en sport att bryta sig in, att knäcka piratskydd och distribuera kopierade spel. Och demoscenen, denna enormt kreativa och subversiva rörelse, som fortfarande dokumenterats alldeles för lite. Uppslagen med bilder på de gamla spelomslagen och kartongerna är också de fantastiska. En påminnelse om en tid som kommit och gått – men aldrig kommer att glömmas.

Generation 64 lyckas undvika de allra mest sliskiga och gubbigt nostalgiska fällorna. Det här är varken uteslutande eller hipstrigt. Tydligt är att boken gjorts med en väldig massa hjärta. Stundtals kan en dock tycka att balansen är lite off. Kändisar (Henrik Schyffert och Howlin’ Pelle, till exempel) med relativt tidig datorvana får breda ut sig över lika många sidor som några av de tidiga, unga mjukvaruutvecklarna. Här finns massor med berättelser som liksom inte riktigt får den plats de kanske skulle förtjäna. Även om de också i sina kortade versioner är väl värda att läsas.

”Generation 64 – Commodore 64 gjorde mig till den jag är” finns att köpa här. Vill du träffa Jimmy Wilhelmsson, en av bokens författare, kan du till exempel göra det på Retrogathering i Västerås, nu på lördag. Och missa inte att läsa min intervju med Jimmy i nya numret av Nöjesguiden!

Krigsfotografen Ashley Gilbertson är van att arbeta under tuffa förhållanden. Men när TIME gjorde sin senaste beställning var förhållandena något annorlunda. Gilbertson skulle fotografera ett USA i ruiner. Efter katastrofen. I ett tv-spel.

Spelet var The Last of Us, ett Playstation-exklusivt spel som handlar om ett USA som kämpar mot elakartade svampinfektioner. De människor som inte reducerats till zombier har tagit till vapen för att skydda sitt eget. Omtanke och värme är en bristvara.

Det intressantaste i det här är inte slutprodukten, bilderna. Det finns de som gör det mycket bättre än vad Gilbertson lyckas med här. Betydligt intressantare är då istället Gilbertsons egna reflektioner av spelet. Han frågar sig bland annat hur vi ska nå läsare/spelare som ser katastrofzoner som de här – fast i verkligheten – varje dag? Han reagerar också på hur lite känslor karaktärerna ger uttryck för – trots att de lever i ett sammanhang där allting borde kännas oändligt hopplöst.

Läs texten och se alla bilder här.