Feministisk kulturkritik är det största hotet mot USA sedan Hitler. I alla fall om en ska tro ett av de hot som Anita Sarkeesian får ta emot dagligen. ”Hon hittar bara på”, skriker någon som kränkts av Sarkeesians redogörelse för hur kvinnor framställs i tv- och datorspel. Och samtidigt framkommer uppgifter om att spelkonferensen GDC, som hålls i San Francisco varje vår, bombhotades när Sarkeesians skulle ta emot pris för sitt arbete.
I lördags gjorde gänget bakom P3 Spel en slags översikt över det här som kallas Quinnspiracy och GamerGate. Eftersom jag skrivit om det hela här på bloggen ringde producent-Anton upp och intervjuade mig om läget. Här kan du lyssna på programmet. Under lördagen fick jag sedan ett gäng mentions på twitter, där engelskspråkiga anhängare av #GamerGate och #NotYourShield uppmärksammades på och varnades för mig. Enligt dem var jag en av de där konspirerande speljournalisterna som ville sopa undan den faktiska skandalen här och enbart måla upp indieutvecklaren Zoe Quinn som ett offer. Mitt ställningstagande i den här frågan har, från dag ett, varit att det är omöjligt att diskutera den journalistiska integriteten och pressetiken utifrån det här fallet. Dels för att det grundar sig i en svartsjuk och sårad ex-pojkväns utsago. Dels för att det helt uppenbart, väldigt tidigt i händelseförloppet, kidnappats av manliga internettroll som ser det som sin främsta uppgift att krossa alla försök till feministisk analys i spelkritiken.
Så här är det. Jag har jobbat heltid som speljournalist i åtta år nu, och har skrivit om spel på olika sätt sedan ännu längre tillbaka. Under hela den här perioden har jag varit en av de som försökt föra en diskussion om vad svensk speljournalistik egentligen är – och vad det borde vara. I forum, på mer eller mindre obskyra bloggar, i tidningar. Jag är inte ensam, vi är ett litet gäng. Vi som VILL tala om speljournalistisk etik. Och vi är samma personer som anser att vi som kritiker har ett större ansvar – en spelrecension är inte bara ett ändlöst rabblande av tekniska specifikationer. Vi är i minoritet i vår bransch. Och faktum är att vi stundtals får ta oändliga mängder skit för det vi försöker göra. Vi vill att vi som speljournalister ska bli tagna på allvar, men framför allt vill vi att spelen ska bli tagna på allvar. Vi kritiserar föråldrade könsstereotyper i spel. Vi diskuterar vad våldsförhärligandet har för effekter. Ibland tar vi kanske oss själva vatten över huvudet, sätter oss på en lite för hög häst – men ambitionen att bidra till något större finns alltid där.
Och för det här får vi alltid skit. I varierande grad, förstås. Hur mycket skit du får beror på var dina texter publiceras. Och, som vanligt, om författaren är kvinna eller man. Majoriteten av alla kommentarer är hatiska. Vi har inget med spel att göra så länge vi inte tycker och gör exakt som alla andra. Faktum är att det till och med händer att vi får skit från våra chefer och beställare. Vi gnäller FÖR mycket, är FÖR kritiska. Det beror på att vi har en journalistisk ambition, att vi inte helt köpt tanken att vi bara är gravt underbetalda PR-personer. Men vi fortsätter ändå. Eller försöker i alla fall. Jag har en handfull otroligt talangfulla kollegor som ofta ger uttryck för att de snart inte orkar mer. Jag förstår deras känsla. Och jag förstår också att spelkritiken – och i förlängningen spelmediet – skulle förlora så otroligt mycket om de här personerna slutade skriva.
Mina kollegor överväger att sluta arbeta som speljournalister för skiten de får. Anita Sarkeesian mottar dödshot av folk som vill att hon ska knäckas. Samtidigt slutar Phil Fish att utveckla spel för av samma anledning. Markus ”Notch” Persson säljer Mojang för att han inte orkar med ansvaret och skitstormarna. Det finns massvis att diskutera när det kommer till speljournalistik. Ett av de största problemen just nu är att journalister, forskare och utvecklare hotas till livet – för att de gör sitt jobb.
Så, min fråga till alla de som hört av sig, oroliga för speljournalistikens framtid (eftersom vi försöker förhindra häxjakten på kollegor som Sarkeesian, eller utvecklare som Zoe Quinn och Jennifer Hepler) är: var har ni varit de senaste tio åren? Varför vill ni diskutera pressetik NU, när ett par utpekade kvinnor ligger på huggkubben? Var var ni när vi diskuterade köpta recensioner, mutor och fester med glamourmodeller inhyrda för att socialisera med (manliga) speljournalister? Var var ni när vi försökte problematisera förhållandena mellan speltidningar och spelföretag?
Var var ni när speljournalistiken behövde er?
