Men, säger ni, vad är det som gör att spelmässan Electronic Entertainment Expo i Los Angeles är något VI ska bry oss om? Det ska jag förklara – och jag ska göra det genom att lista tre av mina främsta anledningar till varför JAG gillar att åka dit.

Hollywood-eliten
Helt ärligt skulle jag säga att starstruck-faktorn utgör ungefär 20% av varför jag över huvud taget ens vill åka till E3. Chansen att springa in i en kändis är ju relativt låg om du bara är ute och knallar i stan (om du ”knallar i stan” i LA gör du iofs något fel, tro mig). Men under mässdagarna är det inte alls omöjligt att plocka ett par riktiga Hollywood-kryss. På mässgolvet har jag till exempel stått blott ett par meter från kända fejs som Steven Spielberg, serietidningsgiganten Stan Lee, Snoop Dogg, Sugar Ray Leonard, världsrekordhållaren Steve Wiebe (från King of Kong-dokumentären) och han som var assistent till Ari Gold i Entourage. Och sittandes i publiken har jag ju sett allt från UFC- och NFL-stjärnor och Tony Hawk till halva Beatles (levande) samt Usher (levande). Allra störst var det nog ändå när jag var på vippen att bli påkörd av Mini-Me, när han gasade förbi i sin elrullstol. Undrar om det hade kunnat göra mig ekonomiskt oberoende?

EPISKA misslyckanden
Om kändisgrejen är 20% av grejen med E3 är live-faktorn 30%. Allting ställs liksom på sin spets när företag värda dollarmiljarder ska offentliggöra deras planer för nästa räkenskapsår. Allt är enormt storskaligt och påkostat. Men när du sänder saker live kan mycket hända. MYCKET kan gå fel. Och mycket har också gjort det. Ibland på grund av tekniska problem, men också väldigt ofta på grund av den mänskliga faktorn.

Som när Jamie Kennedy hostade Activisions presskonferens 2007. Och han gjorde det som den största douchebagen någonsin. När han försöker skämta med Tony Hawk, likna Neversoft vid Viagra och drar det där oskuldsskämtet är plågsam The Office-humor när den är som allra, allra värst. Än idag mår jag illa av att se det här.

Konamis presskonferens 2010 var på många sätt den mest surrealistiska någonsin. Och inte bara på grund av den brutna engrishkan och Nalf Meiders överpeppade danssnack, utan också på grund av en av blick som får skräckspelet Silent Hill att verka som en söt gonattsaga. Det här, mina vänner, är det roligaste jag någonsin sett.

Kudo Tsunoda hade spelvärldens strålkastare på sig i 15 skakiga minuter. På den tiden skulle han demonstrera Microsofts överlägsna rörelsebaserade spelteknik Kinect. Jag satt i publiken den där dagen och DOG nästan när Kudo yttrade det nu bevingade ordet ”BAM”.

Spelen
50% av grejen med E3 utgörs alltså av peppen på att se filmstjärnor och misstag? Well, det kanske inte är hela sanningen ändå. För när det kommer till kritan är det ju spelen vi är där (eller här, hemma vid datorskärmen) för att se. Att gemensamt få dra efter andan när Nästa Stora Grej ™ avtäcks. Att sitta i publiken och känna historiens vingslag. Att veta att om fem år kommer jag kunna säga ”Jag var där när revolutionen startade”. Det kanske största ögonblicket för egen (jag såg det på avstånd) del var 2001, när Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty presenterades. Det finns inte ord för hur mäktig den trailern var.

Ofta hyr spelföretagen in folk vars enda uppgift är att klappa i händerna och jubla när de utannonserar saker. Ibland behövs inte det, utan till och med alla luttrade speljournalister slänger papper och penna och går i fanboy-barndom aka typ hallelujah-extas. Som när Smash Bros visades upp 2001. Folk highfiveade, skrek ut karaktärernas namn och kastade upp sånna där universitetshattar i luften. Bland annat.

MFGill i Los Angeles, 2012 (obs, inget är fel med foten tackar som frågar)

Alla spelnördars vräkigaste högtid är här – E3!

Vad är det?
Spelbranschens viktigaste mässa har den kallats, Electronic Entertainment Expo. Ett spektakel lika mycket som en branschfest, med allt vad det innebär för en teknikintensiv och på sämsta sätt mansdominerad industri. Ett ställe jag längtar till hela året – och bitvis avskyr när jag väl är där. Jag har gjort ett par vändor åt bland annat Super PLAY och FZ. Och visst, det är inte på något sätt min favoritmässa. Av många anledningar. Det är nästan bara yta, väldigt sällan något djup. Men samtidigt charmas jag lite av det där svulstiga, osmakliga och vräkiga i det. Och nu är jag inte där – erkänner jag motvilligt att jag saknar det.

Var händer det?
Los Angeles Convention Center, ett konferenscenter som ligger som ett strandat jätterymdskepp mitt i LA:s gråa och opersonliga downtown. Förkonferenserna, som är det mest spännande av allt under E3-veckan, händer bland annat i Galen Center, Orpheum Theatre och LA Memorial Sports Arena. Nintendo kör sin förkonferens på internet.

När händer det?
På måndag håller Microsoft, Electronic Arts och Ubisoft sina presskonferenser. Sony har sin på natten till tisdag och Nintendo på tisdag morgon. Den 10 juni öppnar portarna till mässgolvet och sedan följer tre dagar av mer eller mindre ordnat kaos.

Hur följer vi det på Nöjesguiden?
Det gör ni ju så klart här, hos er boy i spelbukten! Jag kommer publicera ett gäng E3-relaterade blogginlägg både före, under och efter mässan. Lite beroende på tekniken finns också planer för att twitch-strömma kommentarspår till åtminstone ett par av presskonferenserna. Tyvärr körs den stora majoriteten av dessa på rätt obekväma tider. Men för den som bara vill läsa recaps kommer jag naturligtvis posta sådana också. Håll ögonen på den här platsen, helt enkelt!

Zombier, våld och pizza. Den heliga treenigheten av vad det här med GAMING handlar om.

Dying Light: Good Night, Good Luck

Dying Light är ett zombielir från polska Techland där spelaren parkourlöper runt sydamerikanska slumområden och hackar ihjäl odöda. Det här är inte den bästa trailern vi fått se från spelet (bäst gillar jag de rena gameplay-filmerna – som ser helt awesome ut!), men det visar väl ändå på lite av det kaos vi kan förvänta oss. Jag är peppad.

För övrigt: det här med att släppa E3-trailers innan E3 ens börjat.

Mortal Kombat X

Så länge det finns en Siewert Öholmsk debatt om våldsamma spel kommer det finnas spel vars främsta gimmick är just våldet. Effektsökande goreslask vars främsta uppgift är att tänja på den amerikanska konstitutionens första tillägg. Mortal Kombat-serien blev stor i staterna till väldigt stor grad just på grund av detta, till exempel. Som fightingspel har det aldrig varit i toppen av näringskedjan. Mortal Kombat X lär med största sannolikhet inte heller sopa fightingfansen av mattan. Och om det gör exakt det kommer det vara i små, blodiga köttbitar.

Grand Theft Pizza Delivery

Två 13-åringar vill göra ett spel om pizzabud. Ber om 300 pund på Kickstarter, har i dagsläget dubblat den summan. Så sött att jag dör.

Bonus: Hotline Fortress 2

Youtube-användare Nonamesleft har snickrat ihop en Team Fortress-remake av Hotline Miami 2-trailern. Guldstjärna för effort.

Lebron och jag har mycket gemensamt. Tex uppskattar vi båda mobilspel.

Battleheart Legacy

Det finns många som hävdar att mobilt spelande aldrig kan bli lika relevant och intressant som traditionellt spelande. Och sett till utbudet är det inte konstigt att det dras sådana slutsatser. Men Battleheart Legacy är ett av de där spelen som bevisar motsatsen. Ett otroligt imponerande actionrollspel med gott om speltid och möjligheter till variation i dina karaktärsbuilds. Jag älskar det här.

Pris: 38 kr
Köp här

Globosome: Path of the Swarm

Kommer du ihåg de där labyrintkulspelen som stenåldersbarn brukade leka med innan pekskärmar och gyron blev populära? Globosome är ett sånt, fast för en modern publik. Du spelar en liten kulvarelse som kommit bort från sin flock, och måste nu rulla över bland annat daggvåta berg för att låna av smaragderna sin färg. Skämta, skulle bara kolla om du fortfarande läste.

Pris: 22 kr
Köp här

Veckans gratisspel
Infinity Blade 2

Infinity Blade-spelen är egentligen inte så mycket mer än Punch-Out med Robocop-riddare plus schweinigt (det är norrländska och betyder ”väldigt”) putsad yta. Så om du vill imponera på dina föräldrar när de ännu en gång säger att de klarar sig jättebra på sin gamla Nokia 3110 är det här spelet du ska använda.

Pris: Gratis.
Ladda ner här

Veckans rea
Threes!

 

Spelar du inte Threes redan så är den här veckan ett utmärkt tillfälle att börja. Det här spelet har ägt mitt liv de senaste månaderna. Och jag är ganska säker på att det är en bra sak. Nu kan det äga ditt för bara 15 kr.

Pris: 15 kr
Köp här

Kanske har ni redan läst den, texten som heter ”Your princess is in another castle: Misogyny, Entitlement, and Nerds”. Den handlar om den klassiskt hollywoodska nördberättelsen – och de direkta likhetstecken en kan dra från dessa berättelser och direkt till Elliot Rodger. Rodger är 22-åringen som i amerikanska medier kallas ”the virgin killer”, efter att han postat videor där han förklarat krig mot alla kvinnor – och sedan mördat sex personer i Isla Vista innan han tog sitt eget liv.

Texten (som för övrigt är skriven av Arthur Chu, mannen som knäckte Jeopardy) tar upp populärkulturella exempel på hur den manliga nörden och hans gravt undertryckta sexualitet porträtteras. Som i Revenge of the Nerds, där en av huvudkaraktärerna sätter på sig en Darth Vader-mask och har sex med sin ärkefiendes (jocken Stan) flickvän. Flickvännen har ingen aning om att den hon har sex med inte är Stan. Men efter att hon haft sex med den utklädda nörden blir hon genast kär i honom, eftersom han verkligen hänger sig till hennes sexuella behov. Eftersom ”jocks bara tänker på sport, men nördar bara på sex”. Klassisk nördfantasi, skriver Chu. Nörden får en tjej som egentligen är långt över hans egen liga. Och han får det genom våldtäkt.

Revenge of the Nerds.

Reaktionerna på Elliot Rodgers massmord visar hur jävla fel ute vi som samhälle är. En betydande del av både media och allmänhet sökte en förklaring i Rodgers brist på sexuell förlösning, så att säga. ”Det är väl klart att han till slut sprängs, när han tvingats gå på pojkskola, aldrig haft en flickvän och fortfarande är oskuld vid 22”, ungefär.

Det finns flera stora problem med det här – som inte bara tar sig uttryck i antingen filmer och tv-serier å ena sidan eller massmord å andra. Det finns nämligen också en enorm skala full av skit mellan dessa två ytterligheter.

Som till exempel när det kommer till mässor.

GeeksforCONsent startade nyligen en namninsamling för att få Comic-Con (den enorma nördkulturmässan som går av stapeln bland annat i San Diego varje år) att ta tydligare ställning mot sexuella trakasserier. Comic-Con har nämligen enorma problem med framför allt kvinnor som blir trakasserade på olika sätt. Det handlar framför allt om de kvinnor som ägnar sig åt cosplay (där en klär ut sig till någon av sina favoritkaraktärer) – men också andra kvinnor som är på plats. GeeksforCONsent vill ha tydligare ställningstagande mot sexuella trakasserier, men också utbilda Comic-Cons anställda och volontärer i hur en sprider information om hur anmälningar görs, samt om hur en bemöter anmälningar.

Men David Glanzer, som är PR-chef på Comic-Con, menar att en sådan policy skulle vara ett problem i sig. I en intervju med Comicbookresources.com sa han så här:

”…because we’re really an international show, and have 3,000 members of the media, I think the story would be harassment is such an issue at Comic-Con that they needed to post these signs around there. Now, people within the industry, and fans, know that isn’t the case, but the general public out there, and I think the news media, might look at this as, “Why would you, if this wasn’t such a bad issue, why do you feel the need to single out this one issue and put signs up about it?” I think that’s a concern.”

Kontentan i Glazers resonemang är att problemen inte är så stora att arrangörerna behöver sätta upp skyltar, eftersom det då skulle kunna verka som ett större problem än vad det är – och då skulle sponsorerna kanske börja dra åt sig öronen. Glazer uppmanar istället mässbesökarna till att använda sitt ”sunda förnuft”.

Om problemet inte uppmärksammas så finns det inte.

Sandaler, energidryck och booth babes – vardagligheter på spelmässor

Om en vecka startar Electronic Entertainment Expo, E3. Världens viktigaste branschmässa har den kallats. Den är stängd för allmänheten, och välkomna är bara journalister, utvecklare och personer som jobbar inom spelhandeln. E3 är litegrann som du kan tänka dig den stereotypa bilden av en bilmässa. Stora, vräkiga montrar där spelfilmer visas upp och ljudvolymen alltid är uppdragen i topp. Där slipsklädda affärsmän browsar bland det kommande utbudet, och vuxna ”journalister”/pojkar i fotriktiga skor fotar sig själva med booth babes. Precis som Tina Aminis Kotaku-text ”The Creepy side of E3”, som publicerades förra året, berättar är det också ytterligare ett forum där sexuella trakasserier mot kvinnor är vanliga. Som om det inte redan var tydligt att spelbranschen minsann är en för männen. Kvinnorna är bara där till förmån för dessa män.

Det är dags att inse att alla dessa saker hänger ihop. Att en säkerhetsvakt tafsar på en kvinnlig journalist vid en spelmässa. Att spelintresserade kvinnosakskämpar mottar dödshot dagligen. Att Microsoft-representanter drar våldtäktsskämt på presskonferenser som miljoner människor ser. Att booth babes över huvud taget fortfarande existerar som begrepp. Att nördens blåa ballar ses som ett skämt lika mycket som en ursäkt – för nästan exakt vad som helst.