Strategi, snabb action och ordpussel. Det finns något för alla i veckans mobilspelsonsdag.

OTTTD

Det är något särskilt med Tower defense-spel, även om det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Grundkonceptet är ju lika enkelt som det borde vara uttjatat. Fiender strömmar längst en förutbestämd rutt mot ditt högkvarter. Du sätter upp försvar och underhåller detsamma längst vägen. OTTTD är, precis som namnet skvallrar om, ett Over The Top Tower Defense-spel. Det här manifesterar sig på ett par olika sätt. Till exempel bildar liken från alla slaktade utomjordiska kräftdjur något som jag tänker mig liknar ett karibiskt skaldjursbord efter en helkväll. Till exempel att jag har extremt svårt att lägga ifrån mig det. Till exempel får jag nästan en hjärnblödning då någon av mina surt förvärvade hjältar dör – alltså på riktigt-dör – efter att jag tagit hand om dem i timtal.

Pris: 22 kr
Köp här 

Bill Killem

Det finns tillfällen då jag bara känner för slänga undan dagens arbetsskörd, ta hissen till högsta våningen och bara springa över hustak och blasta utomjordingar. Som tur är jobbar jag rätt mycket med tv-spel, så det finns gott om tillfällen då jag kan få leva ut mina fantasier. Som till exempel med gratisliret Bill Killem. Aliens hotar Bills filmpremiär, Bill blir sur, Bill beväpnar sig. Ett klassiskt grekiskt drama i tre akter. Ish.

Pris: Gratis
Köp här

Crobble

Crobble är en blandning av Alfapet och Tetris. Bokstäver faller från övre bildskärm och din uppgift är att bygga (engelska) ord innan hela skärmen är full. Och precis som i Tetris sitter du där med det perfekta upplägget och väntar på den lilla biten som saknas. Riktigt trevligt och bra för ordförrådet. Spelet är gratis, men vad det i själva verket betyder är att du får en liten demoversion, och får sedan köpa loss fler (obegränsade) spellägen för typ 15 kronor stycket.

Pris: ”Gratis”
Köp här

Australiska nyhetskontoret Ninemsn fick ett paket här om dagen. Paketet innehåll ett litet svart kassaskåp. På sidan av skåpet satt en fyrsiffrig kod, tillsammans med ett meddelande som uppmanade reportern att kolla sin telefonsvarare. Det var bara ett problem: reportern hade ingen telefonsvarare. Och när hen knappade in koden i kassaskåpet började det pipa.

Bombsquaden som öppnade det lilla svarta skåpet hittade en kopia av nysläppta Watch Dogs, en keps och en mössa. Journalisterna på Ninemsn konstaterade krasst att det här var PR som gått långt bortom gränsen för vad som är okej.

Men det här var inte första gången spel-PR gått för långt (och här snackar vi alltså om en bransch vars mässor ligger i motorbransch-nivå när det kommer till snubbighet).

4. Let’s party like it’s 200 f. kr.

När God of War 2-släppet firades på en grekisk ö gjordes det med ett synnerligen bacchiskt tema. Inbjudna journalister och branschfolk bjöds på traditionella läckerheter och fick träffa både kroppsmålade bruttor och en livs levande Kratos, spelets huvudfigur. Och kvällen innehöll också, som varje god orgie, slakt av levande get.

3. Pappa betalar

”All PR är bra PR” skriver snart någon smart i kommentarerna. Ett ”get out of jail free”-kort är till exempel svinbra PR. Acclaim lovade att dom skulle betala din fortkörningsböter om du blev gripen på väg för att köpa Burnout 2. Det var samma Acclaim som försökte köpa reklamplats på faktiska gravstenar, och planerade att kasta in målade duvor på tennisplanen under Wimbledon.

2. Synda och fynda 

När Electronic Arts gjorde PR på Comic Con för Dante’s Inferno, en slags God of War-klon med egentligen inga som helst litterära ambitioner, trampade de rejält i PR-klaveret. De utlyste en tävling som uppmanade folk att fota sig själva med booth babe, på så syndfulla sätt som bara möjligt – och sedan posta resultatet i sociala medier. Priset var en ”syndig natt” med två heta brudar, en limo, en paparazzi-fotograf och en ”chest full of booty”. Vad det nu kan tänkas betyda i sammanhanget.

1. Det vita hotet 

Hur marknadsför du bäst att du ska släppa en vit version av din handhållna tv-spelskonsol? Jo, genom att slentrianslänga in lite grava rasistiska hot, så klart. I Amsterdam hände just det här när Sony skulle lansera en vit version av Playstation Portable. Skitsamma i Hollands historia av kolonialism, förtryck och hat – klart det här är ”roligt” och lite ”edgy”. Idioter.

Spelkulturen är full av kreativa fans som omvandlar sin kärlek för spel till, bland annat, film. Och med anledning av en särskilt fan fic-tät månad (med bland annat ett polsk Another World-intro och en ambitiös Street Fighter-serie) listar Nöjesguiden nu fyra saker att tänka på när DU ska göra din egen fanfilm baserad på tv-spel.

4. Håll dialogen till ett minimum
Du har säkert sett Street Fighter-filmen från 1994 och tänkt, ”äh, kan Raul Julia agera så kan väl jag också!”. Men ärligt talat nu, skådespelandets konst är inte för alla. Och även om mycket kan förlåtas om du är svingrym på kampsportskoreografi så är risken stor att du inte håller måttet. Det spelar liksom ingen roll att du har brunt bälte i din småstads-dojo, eller att du är övertygad om att du har bäst inlevelse i din lajvargrupp. Ibland är det bäst att bara hålla käften. Gärna samtidigt som du bistert blickar ut mot horisonten.

Snaku.

3. Chilla med datoranimationerna
Där storfilmslirare som Michael Bay kan komma undan med en CGI- och effektbudget på ett par dollarmiljoner har fansen oftast en lite tunnare plånbok. Och även om du säkert är asmäktig på Maya så är risken att du inte riktigt behärskar grejen. Och då kommer dina drakar mer se ut som flygande grisar, dina rasande slott som duplo och dina digitala backdrops som… well, digitala backdrops. Ibland är less more, oavsett vad Yngwie tycker.

Final Fantasy-feels.

2. Go easy på perukerna
Det här med hår är ingen lek, alltså. Det är lite som den där uncanny valley-grejen. Ju närmare en verklig kalufs dina låtsaslockar ser ut, desto större blir effekten av ett misslyckande. Det är också här de absolut flesta fanfilmer faller. Jag skulle säga att 85% av alla fangjorda tv-spelsfilmer lider av dåligt håromdöme. Genregiganten Street Fighter, från 1994, visar hur illa det kan gå. Jean-Claude van Damme spelar Guile, en karaktär med spelhistoriens kanske mest ikoniska frisyr. JCVD:s frilla landar långt bortom helikopterplattan. Men just det behöver inte vara en dålig sak…

…vilket exemplifieras i samma rulle, då filmstylisterna fick gå LÖS på det brasilianska djungelmonstret Blanka. Det slutar illa.

1. Gör aldrig, aldrig porr.
Oavsett om allting annat i din produktion börjar barka, greppa aldrig efter den där enkla porr-utvägen. Och då inte bara för att det både är moraliskt förkastligt och släpar all den där mysiga fankärleken i den smutsigaste av smuts. Du kan också vara rätt säker på att någon redan gjort en porrfilm baserat på ett dåligt skämt om ditt favoritspel. Till exempel Brain Age, vars japanska porrversion lite löst översatt heter Dick Drilling Adult’s Lewd Word Training. Eller zombieporrfilmen (vem tyckte det lät som en bra idé?) Left 4 Head. Och förstås klassikern World of Whorecraft. Var inte den som gör en sån film. Var inte den som ser en sån film. Allra helst – var inte den som googlar en sån film. För ditt favoritspel kommer liksom aldrig vara sig likt efter det att någon stoppat in en bukett kukar i den.

Klart Brain Age, ett spel som handlar om att träna hjärnan med logiska utmaningar, har en porrparodi.

Vi måste snacka om det här med musikvideor och tv-spelsvurm.

Så här: jag är den första att erkänna att jag är svag för det. Stoppa in ett myntpling från Mario i din låt och du har min uppmärksamhet. Gör en musikvideo där du sugs in i en tjock-tv och IK+-fightas i tre och en halv minut – och jag kommer titta. Varje gång jag hör Biggie rappa ”Super Nintendo, Sega Genesis – when I was dead broke, man I couldn’t picture this” smälter jag. Jag tror inte jag är ensam om det här.

Det finns förstås massor att säga om det här. Om tv-spelen som en klassmarkör. Om nerdcore (låt mig återkomma till Mega-Ran/Random, han förtjänar ett eget inlägg). Men det måste också sägas att det är en smal väg att vandra, det där. Och det måste göras snyggt. För lika lätt som den globala gamerpeppen kan lyfta ditt youtube-klipp, kan det också sänka dig om du behandlar det ovarligt.

Som ”Vocab Slick” som släpper gamerflörtande video och samtidigt snackar om att ”refresha” din framerate. Come on, son.

Här är min topp 3-lista över spelrelaterade (hiphop)musikvideor.

D Double E – Streetfighter Riddim

Okej, jag har inte riktigt släppt den här grime-grejen än. Eller det är kanske inte så konstigt eftersom jag fortfarande älskar Drum’n’bass, UK garage, 2-step, UK Funky och allt vad de nu kan tänkas heta. Så när D Double E hjärtar Streetfighter har jag ruskigt svårt att sitta still. BLUKUBLUKU!

Pato Pooh – Follow Me

Jag hade äran att intervjua det unga geniet Maceo Frost, han som gjorde Pato Poohs Follow Me (featuring hardcoregamern Adam Tensta), för en text till Cap & Design för ett par år sedan. Där berättade Maceo grundligt om både sin kärlek till spel och hur han gjort videon till Follow Me. Svårt att inte älska.

Gowe – Aurora

Jag har ingen som helst aning om vem Gowe är. Och ärligt talat är jag inget jättefan av låten. Men videon. VIDEON. Allt det här grundar sig naturligtvis i min kärlek för Paul Robertson, en pixelkonstnär som bland annat varit inblandad i Scott Pilgrim- och Mercenary Kings-spelen.

Vilka är dina favoriter och vilka har jag missat?

Gratistidningen Gamereactors chefredaktör Petter Hegevall bloggade nyligen om ett läsarmail han fått. En upprörd och med största sannolikhet kränkt brevskrivare berättade där hur hen ”gått över” till Gamereactor från dess ”närmaste konkurrent”. Läsaren menar att spelmedia bytt bort sin professionalitet mot ett politiskt korrekt tänk, där enbart genusfrågor får ta plats.

Petter menar att svensk spelmedia skämmer ut sig internationellt, eftersom allt verkar behöva handla om genusfrågor och sexism. På Gamereactor är det spelen som är det centrala, inget annat.

Du kan nog se det framför dig. Petter har skrivit ut läsarbrevet och står nu och slår sig för bröstet med det.

”Det är vi mot dom”, skriker han. ”VI som älskar spel – och DOM som helt missat vad kulturkritik går ut på!”

Gamereactor älskar spel, och kommer därför fortsätta att inte ta genusfrågor på allvar. Se bara:

Gamereactor älskar spel, och tycker därför att Pressbyråns ställningstagande för HBTQ-communityt är så ”urbota larvigt” att chefredaktören nästan storknar. Detta i en tid då HBTQ-personer fortfarande förföljs och mördas världen över.

Gamereactor älskar spel, och låter därför lista spelvärldens ”skrytigaste strutar” för att uppmärksamma att de skänkte 5000 kronor till Bröstcancerfonden.

Gamereactor älskar spel, och redigerar därför bort kvinnliga karaktärer från deras omslag för det blir bättre så här (och det spelar ingen roll att de får kritik från creative directorn på samma spel).

Jag tog fram mina truth-ray-specs för att se vad bilden Petter petat ihop EGENTLIGEN betydde.

Och ingen i hela världen blev förvånad.