Jag verkar ha googlat lite för mycket på diverse julklappslämpade köksredskap senaste dagarna, för nu svämmas jag över av annonser på sådant. Somliga mer seriösa än andra. Sidan coolstuff.se har sina egna underliga presentförslag, framförallt är jag hänförd av denna manick som de kallar för Sushi Bazooka.
Plötsligt blir alla mångårigt tränade sushikockar arbetslösa. Allt prat om risets luftighet ut genom dörren! Oerhört tramsig gadget. Jag skäms lite för att erkänna att jag känner mig märkligt tilltalad av sushibazookan. Det är något med hur den kommer ut som en perfekt cylinder. Lite som när man gör en jell-o och tar av formen och första gången får se dess perfekt formade dallriga inre.
Vardågoda för denna ganska menlösa information. Nu ska jag återgå till att stöka runt i mitt liv (är mitt i en flytt).
/Slaktarn
Hej allesammans. Jag har drabbats av något av en kris i min matlagning. Symptomen på detta är att jag söker mig till märkliga ingredienser som jag tidigare tittat snett på, och att jag allt mer intresserad mig för murriga grejer som …grönsaksbiffar? Vad i hela friden. Det verkar finnas två faktorer som uppviglat dessa beteenden. Det ena är den förfärliga nostalgitripp jag utsatte mig själv för i och med rensandet av gamla bilder. Det andra är att Nigella Lawson (till mig enorma glädje!) är tillbaka i rutan med mat från sin senaste bok Simply Nigella. Oklart vad exakt konceptet med detta ”simply” är, men eftersom jag hyser orimligt stor kärlek till henne vill jag inte ifrågasätta. Kan endast tillägga att jag längtar efter en bok av henne som heter Complicated Nigella, hur härligt vore inte det? I vilket fall vände hon allt upp och ned för mig genom att i flera avsnitt prata om glutenfritt, mandelmjölk, kokosolja, mjölkfritt och allehanda andra dietiga ting. Hon lagar till och med så kallade ”breakfast bars” i andra avsnittet. Kompletta med sötning i form av dadlar och fullpepprade med chiafrön. Först kände jag mig arg och ledsen, nästan sårad. Trodde aldrig att detta kunde ske. Nu har jag kommit över den värsta chocken, och tänker att… om det är någon som kan få mig intresserad av kokosolja (annat än som hudvård) så är det hon.
Igår gick jag iväg som i trans och köpte en burk kakaosmör (aldrig sett detta i butik innan, till mitt försvar! kul! Men vad sjutton ska jag göra med det? Tipsa en oerfaren, tack). Som om inte detta var nog fann jag att jag också lade ner gojibär i korgen. Och pumpafrön. Och sånna där kakaobön-nibs. Det ska sägas att jag tänkte klämma in dessa i en kakdeg, men ändå.
Det bästa som kan komma ur detta är en slags branch-out. Vidgande av vyer, ni vet. Det sämsta som kan komma är väl lite gammal hederlig experimentlusta. Oavsett är jag just nu mycket yr.
/Slaktarn
PS. Tröstad av att det inledande stycket i hennes nya bok lyder: In how to eat written so long ago, I wrote: ‘What I hate is the new-age voodoo about eating; the notion that foods are either harmful or healing, that a good diet makes a good person and that that person is necessearily lean, limber, toned and fit… Such a view seems to me in danger of fusing Nazism (with its ideological cult of physical perfection) and Puritanism (with its horror of the flesh and belief in salvation through denial).’ The Clean-Eating brigade seems an embodiment of all of my fears. Food is not dirty, the pleasures of the flesh are essential to life and, however we eat, we are not guaranteed immortality or immunity from loss. We cannot control life by controlling what we eat. But how we cook and, indeed, how we eat does give us – as much as anything can – mastery over ourselves.
Har du bara sett denna kvinna, och inte läst henne, har du missat mycket. Typ allt.
En vän lade upp dessa bilder på facebook igår, i samband med eget hot pot-lagande. De är så fantastiska! Kan ej se mig mätt, vill sitta och stirra på dem i timmar.
Ovan syns Chongqing Hot pot party, som hölls år 2007. Antal deltagare: 13 612.
Chengdu hot pot party, även denna bild är daterad 2007. Nedan ännu en bild från spektaklet.
En helt annan typ av hot pot, nämligen den japanska varianten Sukiyaki, kan du läsa mer om i mitt gamla inlägg här. Dessutom får du lära dig om en japansk låt med namnet ”Ue o Muite Arukō” framförd av Kyu Sakamoto, som översatt heter ungefär ”går och tittar uppåt”, men som när den slog stort i USA under sextiotalets inledande år plumpt döptes om till ”Sukiyaki”. Den handlar om att vara sorgsen över ensamhet. Så här går en del av texten, översatt till engelska:
Happiness lies beyond the clouds
Happiness lies above the sky
I look up when I walk
So the tears won’t fall
Though my heart is filled with sorrow
For tonight I’m all alone
Remembering those happy autumn days
But tonight I’m all alone
Sadness hides in the shadow of the stars
Sadness lurks in the shadow of the moon
I look up when I walk
So the tears won’t fall
Though my heart is filled with sorrow
For tonight I’m all alone
Det är en mycket vacker sång, som inte har något med kött och grönsaker som får sjuda i buljong att göra.