Kanske går du runt och undrar hur det kom sig att du ändå blev lite sugen när dessert kom på tal, trots att du just tänkt ”äter jag en till pommes frites så spyr jag”. Det har i alla fall jag tänkt på fler än en gång. Men tack vare infon som följer kan du sluta undra och get enlightened! Så här ligger det till:

Det finns massor av studier som tyder på att en för varierad kost faktiskt är negativt i fråga om viktökning. En person som äter olika rätter varje dag kommer trots att maten objektivt sett är nyttig att vara mer benägen att gå upp i vikt än en person som äter samma onyttiga rätt varje dag. Detta anses vara av två skäl: äter vi samma rätt varje dag blir vi uttråkade, och så blir portionerna mindre och mindre för var dag som går. Det andra är för att vi, hur modern världen vi lever i än är, fortfarande har en biologi som tillhör en stenåldersmänniska. Hjärnan premierar variation, för en gång i tiden var mat hårdvaluta. Din hjärna säger ungefär: ”Wow, choklad! Ta den och ät den snabbt! Det kan dröja en evighet innan vi får en sån här chans igen!”, som om du var en samlare på Afrikas savann för 150 000 år sedan som hittade några särskilt näringrika och söta bär i en glänta. Bara det att det inte behöver dröja en evighet innan vi äter dessa godsaker igen, det är bara att gå ner till närbutiken – och så är hjärnan igång igen, hetsar oss, och vi går upp i vikt.

Stenålderssystemet var väldigt bra på sin tid, men i vår moderna värld är det kontraproduktivt. Har du någonsin känt att du är proppmätt, vill aldrig ens titta på mat igen, men ändå känner att du har lite extra rum för den där efterrätten? Ett ord: stenåldershjärnan. Uttrycket ”extra dessert belly” är mer sänning än myt.

/Slaktarn

Maränger får mig att tänka på min farmor. Hon heter Ulla Britt och lagar maränger som ingen annan, och även om jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att hon skulle stoppa kardemumma i sina så ser jag det här receptet som en liten hommage till henne och alla de maränger hon matat mig med genom åren.

Kunskapen om exakt hur hon lagar sina har jag inte förvärvat (måste ringa henne och samla in denna skatt!) men resultatet som blir av att laga det här receptet är mycket likt. De blir fina i färgen, spröda på utsidan och marshmallow-sega inuti. Och vad 17 kan man önska sig mer än det egentligen? Inget!

Maränger med kardemumma

1. Vispa vitorna från tre ägg till ett skum. Tillsätt 1 dl strösocker lite i taget och vispa ihop till en fast marängsmet. Pilla ut kornen ur ett gäng kardemummakapslar, 6-7 stycken räcker fint. Krossa i mortel och häll ner i marängmixen. Tillsätt sedan 1 dl strösocker till, lugnt och sansat denna gången, med en spatel eller en långsam visp. Att göra på detta vis ger marängerna lite mer textur, och så får man till de där lätt karamellfärgade ”läckorna” av stelnat socker som är så jäkla goda när de är klara.

2. Spritsa eller klicka upp marängerna med sked på en plåt med bakplåtspapper. Kör i ugnen i en timme på 120 grader. Stäng sedan av ugnen, öppna luckan och låt de svalna helt inuti ugnen.

Ät som de är, eller krossa och ha i efterrätter av alla olika slag!

Bonusreflektion: Jag testade att göra hälften av detta recept med en matsked persiskt rosenvatten i, då jag tänkte mig att kombinationen kardemumma och rosenvatten skulle fylla ungefär samma funktion som att åka på en kortare semester till något härligt land (något jag är i desperat behov av just nu). Tyvärr försvann rosenvattnet helt under gräddningen. Däremot blev det en underbar marängsviss av det hela när jag blandade rosenvatten i vispgrädde som jag klickade upp i skålar med marängkross och ett av mitt livs stora guilty pleasures: sånna där goda persikohalvor i sockerlag som man köper i konservburk. Räck upp en hand om du är med på det tåget, fy tusan vad det frammanar minnen från barndomen.

/Slaktarn

Folk, fä, övriga – Hör upp. Med första advent i ryggen är det normalt att känna ett behov att laga julgodis. Att vi gått in i december månad betyder dock inte att att det plötsligt finns extra tid att laga julgodis. Ligga på sofflocket och mata sig själv med praliner, knäck och kola i prassligt papper – ja tack. Stå med sockertermometrar, göra dropptest och kämpa med att få kletig tryffelsmet till perfekta likformiga bollar, inte lika lockande. Vad jag vill ha sagt är att det finns en tid för allt, meditativt precisionsarbete med hemlagade sötsaker också, men ibland vill man ha tillfredsställelsen utan arbetsinsatsen. Svaret: fudge som lagas på kondenserad mjölk och choklad, smaksatt med rosépeppar och valnöt. Det är gott, det är vackert, det är lätt som en plätt.

Men först, lite visdom. Vi har alla olika stil när det gäller matlagning. Somliga ögnar kvickt igenom recept eller kanske bara ser en bild på en maträtt innan de kastar sig in i matlagningen, med verktyg som improvisationsförmåga och kreativitet att luta sig mot. Andra läser igenom recepten minutiöst innan de skrider till verket, beväpnade med exakta mätverktyg och pedantisk noggrannhet. Jag tillhör definitivt den första kategorin, och det har många gånger satt mig i skiten. Förmodligen är det därför jag inte är så förtjust i att baka – för många pekpinnar – och vid bakning mer än i något annat matlagningssammanhang är vad jag ska säga essentiellt: läs igenom receptet först. Läs det både en och två gånger. Och läs igenom ingredienslistan, måttenheterna. Bara gör det. Det är tråkigt och känns inte speciellt levande eller kreativt, men det är inte lika tråkigt som att skrubba rent en kastrull fylld av bränt socker efter att ha slitit batteriet ur en hysterisk brandvarnare.

Nu till julgodiset! Detta är tekniskt sett inte ”riktig” fudge, men jag tänker ta mig friheten att kalla den det ändå. Basreceptet går att smaksätta med i princip vad som helst – blåbärspulver, torkad frukt eller bär, kokosflingor – men här är det rosépeppar som är showens stjärna. Det är en enastående krydda att ha i efterrätter och speciellt chokladiga sådana, inte bara för att det blir snyggt mot chokladens mörka bakgrund, utan för smaken. Rosépeppar är inte släkt med ”vanlig” peppar, utan är en alldeles egen art. Smaken är blommig och nästan lite citrusaktigt örtig, och även om det är en mild krydda så finns där en viss skärpa. Ett ytterligare plus: rosépepparn är lite prassligt krunchig, vilket är ett välkommet bryt i den här typen av sammetslena fudge-sammanhang.

Snabblagad fudge på kondenserad mjölk med rosépeppar

Du behöver:
350 gram mörk choklad, kakaohalten bör vara sjuttio procent eller högre.
1 burk söt kondenserad mjölk, de brukar ligga på runt 375 gram.
30 gram osaltat smör
Runt 150 gram nötter (jag använde valnöt, men mandel eller pistagenöt är inte heller dumt)
Flingsalt och rosépeppar

1. Dela chokladen i bitar. Ta fram en tjockbottnad kastrull och dumpa i samtliga ingredienser utom nötterna, flingsaltet och rosépepparn. Låt allt smälta samman på låg värme under omrörning.

2. Hacka nötterna och rör ner i chokladblandningen tillsammans med en rejäl nypa flingsalt. Använd en slickepott för att ösa över alltsammans i en folieform med mått runt 20 x 20 cm, forma så att det blir ett slätt lager.

3. Krossa ett par matskedar rosépeppar och strö över, tillsammans med ytterligare en liten skur flingsalt. Jag hade en påse ätbara torkade blomblad i skafferiet, så jag öste på lite av dem också.

4. Låt nu svalna i kylen. När fudgen är hård kan du ta av folieformen och skära den i bitar. Förvara i frysen eller kylen och ta fram en bit varje gång tröst och energi för att ta dig igenom resten av december behövs – eller packa ner i små påsar och ge bort till människor du tycker om.

Vad var det jag sa, lätt som en plätt. Jag vill också passa på att tacka för alla julgodistips jag fick i det här inlägget! Sharing is caring, och jag planerar att dela med mig ännu mer på julgodistemat innan den så kallade dopparedagen är här.

/Slaktarn

PS. Vill du ge dig på att laga mitt favoritjulgodis alla kategorier, citronkola med vit choklad, finns instruktionerna här.

Clownfiskar och havsanemoner, Thelma och Louise, körsbär och choklad. Tre fullgoda radarpar. Att säga att den ena inte klarar sig utan den andra är fel, men vi kan konstatera att de tillsammans är oövervinnerliga. Körsbär är dock en vattendelare. Färska körsbär tycks de flesta tycka om och ha en relation till, oavsett den involverar att olovligt sitta uppflugen i grannens körsbärsträd som barn eller att ligga på en divan och matas med bigarråer av sin älskare som vuxen. Så fort de processas verkar det dock bli annat ljud i skällan – somliga skyr allt körsbärsrelaterat som pesten (speciellt den där äckliga pralinen med körsbäslikör i aladdinasken) medan andra är mer accepterande. Jag tillhör inte helt oväntat den senare skaran.

På grund av att det varit svårt att få tag i har bakning som involverar körsbär länge varit en omöjlighet, så länge de inte plockas själv. Nu för tiden kan man köpa frysta körsbär på Picard, och för några dagar sedan upptäckte jag att även Ica fattat galoppen. Jag bakar inte särskilt ofta, men det verkar inte bättre än att jag varje gång jag springer in i ett paket frysta körsbär köper det, för när jag på jakt efter en pinne citrongräs grävde runt i frysens djupaste inre upptäckte jag att där var fullt av körsbär. Typiskt senil-beteende att hela tiden köpa nya utan att använda de gamla. Eller bara ett tecken på hur stor min kärlek till denna lilla frukt är. Finner man sig i den positionen är det bara att skrida till handling: man kan göra sylt, man kan göra sprit, man kan baka en körsbärspaj à la Twin peaks, man kan göra brownies toppade med mascarpone och körsbär. Jag valde det sista alternativet.

Brownies med mascarpone och körsbär

Jag stod i valet och kvalet huruvida jag skulle inkorporera körsbären i själva brownien eller ej, och jag hade nog gjort just detta om jag inte hade levt med just en sån där person som ställer sig skeptisk till körsbär annat än som färska. För att alla i hushållet skulle känna sig nöjda och glada hamnade körsbären därför i toppingen – lättare att göra sig av med för den som vill, men lika gott för mig som inte vill annat än att äta bakverk med körsbär dagarna i ända. Saknar du körsbärsskeptiker i din närhet föreslår jag att du slänger lite körsbär i browniesmeten, och beroende på mängden i själva kakan kan du ju ta ställning till om de bör vara i mascarponetoppingen också eller inte. Oavsett kommer du på andra sidan projektet stå med en riktig tungviktare till bakverk. Intensivt chokladig, len och krämig, med små explosioner av syrliga körsbär. Det skulle kunna vara början på en riktigt snuskig novell, men det är det inte. Det är ditt eftermiddagsfika.

Brownies

1. Ställ ugnen på 160 grader. Smält 150 gram osaltat smör och rör sedan i 2.75 dl strösocker, 1,5 dl kakao, 1 tesked vaniljsocker (eller en slurk vaniljessens om du har det), och en nypa flingsalt. Det kan se lite klumpigt och jävligt ut, men oroa dig inte, allt kommer att bli bra i slutändan. Rör nu försiktigt ner 2 ägg, ett i taget, se till att det första arbetats in ordentligt innan du kör på med det andra. Vänd slutligen ner 1 dl vetemjölet (och eventuella körsbär) och blanda tills smeten är slät.

2. Lägg bakplåtspapper i en 20×20 cm form och ös i smeten så att den är jämnt fördelad. Skjutsa in i ugnen och grädda i 20 minuter, det kan ta ett par minuter till om du haft körsbär i smeten. Plocka sedan ut formen och ställ att svalna.

Mascarpone- och körsbärstopping

1. Tina körsbären långsamt, de blir mindre rinniga då än om du gör det i tillexempel microvågsugnen. Blanda 100 gram osaltat rumstempererat smör med 1,5 dl florsocker och 250 gram rumstempererad mascarponeost. Philadelphiaost eller liknande funkar också, men är lite syrligare än den gräddiga mascarponen, så sockret kan behövas justeras en aning. Jag vill inte att toppingen ska bli för söt, men fortfarande balansera upp de syrliga körsbären. Blanda väl, så krämen blir helt slät.

2. För över hälften av blandningen till en annan skål, och stjälp i dina körsbär (jag hade i ungefär 300 gram), men se till att det inte blir för mycket vätska. Smaka av, kolla om du är nöjd med sockerhalten, om ej – ös i lite mer. Återigen – blanda väl.

3. Klicka nu upp blandningen ur dina respektive skålar på själva kakan. Det är viktigt att kakan är helt svalnad när du gör detta. En klick av den vita, en klick av den rosa, och så vidare tills allt är fördelat. Gör lite snygga swirls i toppingen med en sked eller liknande (man äter även med ögat bla bla bla).

4. Gör nu dig själv en tjänst och ställ nu kakan att svalna ordentligt, i kylskåpet, frysen eller på balkongen om du har en sån. Det är en stor utmaning att skära kakan snyggt annars! När toppingen hårdnat en aning kan du skära upp i bitar, och sen är det bara att smälla i dig din underbara skapelse. Grattis.

Det var detta om detta, som min morfar brukade säga. Jag vill så här avslutningsvis säga två saker: jag hoppas att ni noterar att jag ansträngt mig med bilderna! Lade ut en liten kökshandduk och allting. Att fotografera denna kaka var en utmaning då jag var ivrig att äta den, men jag tycker att resultatet blev ganska tilltalande, så det får anses vara värt det. Nummer två är att browniereceptet är mycket flexibelt – du kan egentligen göra vad du vill med det. Lägg i nötter, gör en topping med kaffe och kakao istället för körsbär, ät som den är, världen är ditt ostron. Det var allt.

/Slaktarn

Jag har en väldigt fin relation till inkokta päron. Det är en dessert från en svunnen tid som känns rejäl och sofistikerad på samma gång, och varje gång jag serveras ett exemplar tänker jag: varför äter folk inte det här oftare?! Kan det vara på grund av namnet? Ordet ”inkokt”, det väcker associationer till gamla tanter och fiskar. Det är, som en vän till mig uttryckte det, inte så värst sexy. 

Men vem bryr sig om sexy egentligen, när man kan äta goda grejer? I ett försök att uppvigla en högre päronfrekvens i mitt och era liv har tagit mig till mataffären, handlat sex stycken anjou-päron, burit hem dem och skridit till verket.

Inkokta päron kan man göra med mängd olika smaksättningar. Jag skapade lite vardags-edge för mig själv och lät vad som fanns i skafferiet avgöra, ett lyckat drag skulle det visa sig, för jag hade ganska mycket smaksättningsjox hemma. Valet landade på att koka päronen i en lag smaksatt enligt någon slags extra-allt-princip: både saffran, vaniljstång och kanelstång.

Det går naturligtvis bra att göra saker enklare för sig än så – kokar man dem i en lag smaksatt enbart med vaniljstång och serverar med chokladsås blir de tillexempel efterrätten poires belle hélène, en otroligt elegant dessert som man om man känner sig trött och dränerad kan göra en slapp barnfamiljsvariant av med hjälp av burkpäron och tub-chokladsås. Till jul kan päronen koka i en lag av ingefära och stjärnanis, och ska man ha en fancy middagsbjudning kan man koka dem i en lag av rött vin, socker och kardemumma.

Hur du än väljer att förädla dina päron tycker jag att du ska servera dem med lättvispad grädde. Grädden må vara fet, men efter en tung måltid känns inkokta päron med grädde som en efterrätt lätt som ett moln.

Inkokta päron med saffran, 6 stycken

1. Ta fram en stor kastrull och koka upp en liter vatten. Ös i socker, hur mycket är helt upp till dig, men behöver du nödvändigtvis ett mått så säger jag fem deciliter. Lägg i din smaksättning – i detta fall var det en halv vaniljstång delad på längden, en kanelstång och en nypa saffran. Låt blandningen sjuda lugnt och stilla medan du ägnar dig åt päronen.

2. Välj päron som är hårda i konsistensen, inga mospäron tack. Skala dem men behåll stjälken högst upp,  för att det är snyggt, och det är dessutom alltid bra när mat kommer med ett handtag. Jag föredrar att koka päronen hela, men vill du halvera dem så gör du det. Fördelen med det är att koktiden blir kortare och att man lätt kommer åt att kärna ur dem, men det ser inte lika snyggt ut. Jag brukar inte bry mig om vare sig att snitta päronen (göra ett djupt kryss i botten med kniv, det gör att de tillagas med jämnare) eller kärna ur dem, men återigen – follow your gut.

3. Lägg päronen i kastrullen, lägg på lock och sjud på medeltemperatur. Det kan ta allt mellan tio minuter till en knapp timme att få dem mjuka, det varierar beroende på päronets karaktär. Testa med en sticka, och när de är genommjuka tar du dem av värmen. Fiska upp, lägg i en stor glasburk, och häll över kokvätskan. Resten av vätskan som blir över kan du reducera ner till en trögflytande sirap att hälla i drinkar eller ringla över yoghurten på morgonen.

4. Servera päronen med lättvispad grädde och toppa med flagad rostad mandel samt en liten skvätt av den reducerade kokvätskan.

Har du följt alla ovanstående steg kan du med stolthet och bestämdhet titulera dig en true domestic god(dess), och du kommer dessutom att ha något riktigt gott att smälla i dig när det är dags för efterätten.

Adjö och på återseende,
/Slaktarn