Författaren Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik är älskad av många. Jag har inte läst de böckerna själv. När jag pratar med någon som gjort det blir de oftast eld och lågor, beskriver karaktären Maj som en slags hjältinna som verkar i det tysta, eller så drar de paralleller till egna släktingar. Kvinnliga släktingar som, liksom Maj, var hemmafruar under det svenska folkhemmets fyrtio- och femtiotal. Kvinnliga släktingar som gjorde det möjligt för sina män att göra karriär, men som själva inte fick något verkligt erkännande annat än för det goda dillköttet som mirakulöst uppenbarat sig på matbordet.

Nu har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn sett till att Maj fått en egen kokbok. I I köket hos Maj har de samlat ett hundratal recept hämtade ur Majs värld, varvat med utdrag ur böckerna och nyskrivna texter som sätter huvudkaraktärens tillvaro och kokkonst i ett nutida perspektiv.

Jag fick hem ett exemplar för ett par veckor sedan. För det första är I köket med Maj en oerhört fin bok. Jag njuter av att bläddra i den. Formgivaren Kühlhorn har gjort ett fantastiskt jobb. För det andra är det en bok som gör mig märkligt rörd. Den får mig att tänka på alla pärmar och anteckningsblock jag sett men inte funderat mycket över när jag varit på besök hos äldre släktingar. Fulla av tidningsurklipp från Allers och hastigt nedrafsade måttangivelser i blyerts. Böckernas fläckade sidor som om man analyserade varje mystiska fläck förmodligen skulle visa sig vara fulla av både rullrånssmet, strömmingslåda och ättikslag.

För ganska många år sedan påbörjade jag ett projekt vars ursprungliga syfte var att samla ihop mina till åren gångna kvinnliga släktingars berättelser om mat, kokkaffe över öppen eld i skogen och tunnbrödsbakning, allt det där som jag vet kommer att försvinna med dem. Filmmaterialet skulle visa sig innehålla ungefär tio procent mat, och resterande nittio var berättelser ur livet. Eller bara kort och gott livet här och nu, mitt framför mina ögon. Jag fick reda på mycket om de här kvinnorna, missfall och kärlekshistorier, små och stora draman. Ingången till alltsammans var maten. Det är nog därför jag tycker att mat är så fantastiskt kul.

Boken I köket med Maj är ett praktexempel på det, hur alltsammans lustigt nog kan kokas ner till innehållet i en gryta.

/Slaktarn

Matscener från film är ett av mina favoritsamlingsobjekt. Vissa matscener bränner sig fast i minnet, som besöket på restaurangen Dorsia i American Psycho, körsbärspajen i Twin Peaks, när George i Seinfeld misstar en lök för ett äpple, Trimalchios middag i Fellinifilmen Satyricon, ”Royal with cheese” i Pulp Fiction, eller för all del när Timon och Pumba äter skalbaggar i Lejonkungen (de ser fruktansvärt goda ut?). Listan är oändlig, och fylls ständigt på. En vacker dag ska jag sammanställa en topplista.

I denna anda vill jag belysa ett kokbokssläpp, nämligen Fat Brad – The Cookbook, som kommer ut i oktober. En femtiotvå sidor långt skildring av de mest minnesvärda måltiderna i Brad Pitt’s filmkarriär. Det är gänget bakom matsajten Long Prawn som ligger bakom boken, och de beskriver den själva som “a definitive exploration into the on-screen eating habits of William Bradley ‘Brad’ Pitt. Part fan fantasy, part filmic study, Fat Brad meticulously reimagines the best scenes where Brad chomps”. Samtliga utvalda rätter har fotograferats i kaosartad stilleben-stil av fotografen Ben Clement, och recepten är tramtagna och testade av de två kockarna Ali Currey-Voumard och Mietta Coventry.

Ovan: Utdrag ur boken som skildrar när Brad spiller senap på tröjan i Moneyball

Ovan: Seafood Bisque ur Fight Club, förhoppningsvis utelämnar receptet i alla fall en av ingredienserna.

”The bloodiest roast”, ur filmen Mr and Mrs Smith.

Bellagio Shrimp Coctail, ur Ocean’s Eleven.

Fat Brad kommer i oktober, men kan redan nu förbeställas här. Den som väntar på något gott väntar som vi alla vet ej förjäves, men är man ändå girig och otålig föreslår jag en titt på den här sammanställningen av ätande Brads.

/Slaktarn

…är att man kan hitta sånna här pärlor. Äntligen får jag veta!!!

/Slaktarn

Haft tid för mig själv idag. Så jag har varit på Chelsea Market för att äta olika saker. Fruktansvärt irriterande att man blir mätt av mat – att äta runt är en av de bästa grejerna med att resa, men då man oftast på resande fot har begränsat med tid att jobba med blir det lite stressigt mellan måltiderna, att få kroppen att bli mottaglig igen alltså. Jävla mättnad.

Jag tar eftermiddagen i bilder.

På Chelsea Market kryllar det alltså av små för det mesta billiga matställen, uppblandat med diverse för det mesta matrelaterade butiker. Det är mycket folk och mycket turister, men likväl kul och bra (och gott). Jag råkade hamna där precis när folk är hungriga efter jobbet.

I en bokhandel hittade jag en bok från coctailstället Death & Co som jag besökt kvällen innan. Det var ett fruktansvärt härligt ställe.

Blev taggad på nudlar från Very fresh noodles.

…Men åt istället en taco från Takumi som innehöll en fyllning av spicy tuna och rättika. Ett lustigt litet ställe vars nisch är mexikanskt med japansk twist. De hade iste också. Valde litchismak, fast jag inte brukar tycka om det på grund av att litchi är så oerhört parfymigt, men detta var dunder.

Var inne i en underbar köksredskapsbutik som hade precis allt man skulle kunna önska sig. Inklusive sånna här plastflaskor med piplock. Har försökt lokalisera sådana hemma ett bra tag utan någon större framgång, så jag kände mig oförskämt nöjd med detta fåniga lilla inköp. Köpte några små tänger också, för det tyckte jag nog att jag var värd. I alla fall: Alla såser och dressingar har nu en plats i världen, i väntan på att hamna på nästa mål mat! Lyckan.

Gick in på Lobster Place. Där var det fullt ös och luktade som havet. Vid en långdisk stod kostymklädda män och shottade ostron i en rasande takt, och i ett annat hörn åts det halva nykokta maine-humrar i papplåda på stående fot.

…men jag hostade upp nitton dollar för en lobster roll som jag åt ensam sittandes i en trapp. Sånt är mitt liv nu, tydligen. Den var underbar.

/Slaktarn