Då och då när inspirationen tryter plockar jag fram boken Persiana ur bokhyllan. Jag fick den i julklapp förra julen, och det har kommit att bli en av mina favoritkokböcker att laga mat från. Den är skriven av iranskfödda kocken Sabrina Ghayours, och består av hundra recept (och lika många bilder) från mellanöstern som alla utvecklats och uppdaterats utan att för den sakens skull förlora tyngd eller framstå som tillgjort moderniserade. Persiana är en av de där sällsynta kokböckerna som känns avancerad utan att vara komplicerad. Recepten är enkla att följa, kreativa men tydliga. Eller som recensionen i The Guardian uttryckte saken: ”Persiana motbevisar alla fördomar om att den här sortens matlagning är svår och tidskrävande. Perfekt för nybörjarna, de jäktade och till och med de erfarna kockarna”. Boom.

Nog med lovord om själva boken, köp den och fortsätt hyllningskören själv vetja. Jag vill istället rikta blicken mot ett av de recept som jag kommit att laga mer än något annat, nämligen en lammgryta med aprikoser som jag äter tillsammans med yoghurtröra kallad mast o khiar, en slags persisk tzatziki som även den finns representerad i boken, och ett berg av couscous som blandats med mängder av persilja, olivolja och citron.

Jag lagar ofta grytan på högrev av nöt istället för lamm, men det har hänt att det blandas hälften/hälften, eller att alltsammans byts ut mot kalv- eller lammlägg. Man tager helt enkelt vad man haver, så länge man tager det absolut dyraste av ovannämnda köttstycken man har råd med. Kött ska inte snålas in på. De torkade aprikoserna är kronan på verket, och de läggs till en knapp timme innan grytan är klar att ätas. På den tiden hinner de kokas tillbaka till sina solmoget knubbiga tidigare jag.

Lammgryta med aprikoser ur boken Persiana, 6 personer

Ingredienslista
vegetabiliskt olja
2 stora gula lökar, grovhackade
600-800 gram benfri lammkarré eller urbenad stek (eller högrev av nöt, som jag brukar ta. använder du lammlägg tar du en per ätande person)
2 rågade teskedar mald spiskummin
1 rågad tesked kanel
1 rågad tesked gurkmeja
havssalt
2 rejäla matskedar flytande honung
250 gram torkade aprikoser

1. Värm en tjockbottnad gryta till medelvärme, täck botten med olja. Fräs löken tills den precis börjar bli brynt. Höj temperaturen och tillsätt köttet i bitar, se till så att alla bitar får färg (lite i taget om det blir trångt, köttet ska brynas, inte koka i sina egna vätskor).

2. Ner på medeltemperatur igen, och häll i de torkade kryddorna och ett par rejäla nypor salt, rör om så att allt kött blir jämnt kryddat. Häll i honungen, rör om igen. Häll sedan på kokande vatten så att det precis täcker ingredienserna. Sänk värmen till låg och sjud under lock i en och en halv timme. Rör om ganska ofta så att ingenting kokar fast.

3. Tillsätt aprikoserna, rör om ordentligt, och sjud i minst 45 minuter till.

Som brukligt är med långkok av det här slaget är den här grytan ännu godare dagen efter, och lämpar sig således extra bra om man ska bjuda en stor hög människor på middag. Då man istället för att stå och svettas över en fritös eller liknande ta en drink i badet fram till att de hungriga massorna anländer. Väl på plats i sin skål är det inte dumt att överösa anrättningen med hackade pistagenötter eller rostade mandelflagor. För att det adderar lite go texturvariation, för att det är gott, och för att det ser gott ut.

Maast o khiar (aka persisk tzatziki med mynta och sultanarussin) ur Persiana

Maast o khiar går att göra på mängder av olika vis. Men gemensamt för dem alla är att resultatet är svalkande, innehåller grovriven gurka, och att de är MVG+snyggt garnerade med torkade ätliga rosenblad och annat pynt. I Persiana-versionen lagas röran på torkad mynta och sultanarussin och toppas med hackad valnöt, men under mina egna utsvävningar har jag lagat den med både färsk dill, finhackade torkade fikon och valnötter nedrörda i blandningen.

1. Riv en stor gurka grovt. Krama ur överflödigt vatten och lägg i en skål. Tillsätt två teskedar torkad mynta och en rejäl näve gula sultanarussin, rör sedan ner fem deciliter grekisk yoghurt och blanda väl. Smaka av med salt och peppar. Täck med plast och förvara i kylen tills det är dags att äta.

2. Vid servering, lägg upp i en skål och droppa över ordentligt med olivolja, och så strör du över finhackad färsk mynta och torkade rosenblad plus en skur hackade valnötter.

Bra knep för couscous har jag babblat igenom ordentligt i det här gamla inlägget, men det för egen del mest värdefulla av de tipsen är det att försiktigt rosta kornen innan man tillsätter vätskan. Det tar fram den lite nötiga kvalitén i dem på ett enastående sätt. Skriv upp det på din att göra lista och ba gör det, tycker jag.

Någon annan som är Persianafrälst? Vilka recept lagar ni om och om igen?

/Slaktarn

Så var vi över på andra sidan, ännu en gång. Nytt år, nya möjligheter, ny mat som ska lagas och ätas.

Efter en kavalkad av julens nötter och chokladtryfflar, rödbetssallader och risgrynsgrötskålar, mellandagarnas vörtbrödmackor och vidare till nyårsaftonens djur i sås kände jag mig redo för något helt annat. Vad gör man då, när man är redo för något helt annat? Man vänder sig till den hög av nya kokböcker som slagit läger bredvid sängen. Jag behövde inte bläddra runt speciellt länge innan jag förstod att det var med nudlar det nya året skulle påbörjas, och efter att ha scannat Tove Nilssons bok Ramen från pärm till pärm tog jag mig ut i eftermiddagens bäckmörker för att samla in ingredienser.

Jag köpte kombualger, vakuumförpackade färska nudlar och bonitoflingor på mitt lokala asiatiska livs, en butik med ett extremt bra utbud av grönsaker men vars lokal av någon anledning jag aldrig velat veta mer om har en extremt otrevlig doft. Sedan vandrade jag runt på jakt efter protein till min buljong. Målbild var oxsvans, resultat blev kalvlägg.

Väl hemma och efter att ha startat buljongkoket (kombualger, kalvlägg, gul lök och bonito i vatten) öppnade jag åter boken. Buljongen var ett resultat av inspiration dragen från en klump olika recept, men jag var nu fast besluten att följa ett faktiskt recept – nämligen det på sojamarinerade ägg. Nästan all mat känns fulländad med ett ägg på toppen, och i ramennudlarnas fall adderar det sojamarinerade ägget en oslagbar känsla av att ha blivit väl omhändertagen, omhuldad. Ägget ska vara löskokt, sex minuter i kokande vatten räcker, och sedan läggas i en marinad över natten. När jag gjort den här typen av ägg tidigare (då med gochujangmarinad) har jag ibland blivit girig, tagit upp dem efter ett par timmar, och det går bra det med. Men låter man de ligga längre, i åtminstone tio timmar, blir konsistensen bättre.

För att få till sex sojamarinerade ägg gör du, enligt Tove Nilssons recept, såhär:

1. Koka sex ägg i sex minuter. Ta upp och lägg i kallt vatten.
2. Blanda en marinad av 1 deciliter ljus soja, 0,5 deciliter mirin, och 1 deciliter vatten. Addera några skivor ingefära. Koka upp i en kastrull och låt sjuda i runt fem minuter.
3. Skala äggen och lägg i den avsvalnade marinaden. (När det gäller marinader brukar jag generellt föredra att göra det i ziplockpåsar eller dito, då täcks alltsammans på ett ypperligt sätt, och inläggningen av dessa ägg var inget undantag från den regeln.)
4. Förvara i kylen minst tio timmar, upp till ett dygn.

Resten av måltiden då? Den syns ovan. Kalvläggen som användes i buljongen delades i bitar som jag sedan fräste i en skållhet panna med lite av den överblivna marinaden för äggen plus lite extra socker. Några shiitakesvampar blev av med sina stammar och kokades tillsammans med ljus soja och sichuanpeppar. Ett knippe pak choi delades i bitar, frästes hastigt och aggressivt tillsammans med vitlök och lite flingsalt. En skur salladslök nästlade sig in i mixen vid något tillfälle. Nudlarna fick ett snabbt uppkok, kyldes ned, och så hamnade allt i en sagolikt tjusig hög innan den dränktes i en flodvåg av buljongen, som silats av och fått en smaksättning av salt.

Förra året var gott, verkligen gott. Och varje år verkar bara bli godare, i takt med att jag lär mig mer om mat och ungdomens fattigdom så sakteliga rinner av mig. Kommande 362 dagar ska nog inte bli sämre. Från mig till er, med truten full av nudlar: ett riktigt gott 2018!

/Slaktarn

För ett par veckor sedan klickade jag mig in på en bokförsäljningssajt med avsikten att utöka min evigt växande samling av matböcker en smula. Kokboken om Shake Shack var en uppenbar kandidat. Hamburgerhypen må stå en upp i halsen, men min fascination för den sortens kultförklarad snabbmat tycks vara oändlig – det vet den som läste den här gamla texten – och dessutom vill jag veta mer om grundaren Danny Mayer efter att ha hört honom i den här Sporkful-intervjun. För att hålla Shake Shack-boken sällskap under frakten klickade jag även hem uppföljaren till Home Cooking av Laurie Colwin, som lämpligt nog har titeln More Home Cooking.

Några dagar senare meddelades jag genom ett pling i telefonen att mina böcker fanns på närmaste utlämningsställe. Med paketet upphämtat och ett glas vin inom armlängds avstånd slog jag mig ner i soffan, redo att utforska fångsten. Den nästan självgoda tillfredställelse jag kände över att ha skapat så kvalitativa förutsättningar att ha en trevlig stund förbyttes dock snabbt i förvirring när jag insåg att jag fått någon annans paket. Istället för hamburgare och livsråd med tillhörande recept hade jag fått hem följande titlar: Bli vän med din PMS, Kaos i kvinnohjärnan, Att vägra ge upp (undertitel: ”att leva med återkommande depressioner”), Har du PMS eller?, och slutligen Supermatsköket – härlig mat som gör dig glad och sund. Det uppstod kaos i min kvinnohjärna. Var är mina böcker? Vad är det här? Är detta ett avsnitt av Seinfeld? Och så vidare.

Det var med bakgrund av denna besvikelse jag kom att handla tre nya andra matböcker följande dag. Vanligtvis brukar dessa inköp inte ske i kluster, utan mer jämnt utportionerat över tid enligt en idé om att ”unna sig” eller ”pigga upp vardagen”. Klustershoppingen till trots är jag dock mycket nöjd med både den första och den andra utvidgningen av matbokssamlingen – även om jag fortfarande inte fått den första, och heller fortfarande inte begripit hur jag blir av med PMS-böckerna. I min väntan på fördjupad visdom gällande Laurie Colwins liv och hemligheten bakom Shake Shacks burgare ämnar jag roa mig med att utforska mina nya titlar: Enkel god mat av Olle T Cellton, Ramen av Tove Nilsson, och Rå som sushi av Frida Ronge.

Tre böcker med helt olika profiler, samtliga utgivna på förlaget Natur och Kultur, som för övrigt kommer att finnas på plats med böcker och författare på den julmarknad som kommer att pågå på Söderhallarna i Stockholm mellan den 15-17 december. Ett bra tillfälle att följa mitt exempel vad gäller bokinköp, och dessutom med lite tur få dem signerade.

/Slaktarn

Hej och hå! Nu det är dags för det felaktigt namngivna men mycket trevliga och lättsamma formatet ”veckans samlade intryck”, där jag delar med mig av matrelaterade ting ur närminnet! Spänn fast säkerhetsbältet som man brukar säga, för vi har för att bara nämna några grejer en bok, en festligt namngiven grönsak och en georgisk dumpling att ta oss an. Vi börjar med dumplingen tror jag.

1. Den georgiska khinkalin

Kinesiska wontons, japanska gyoza, svenska kroppkakor, polska pierogi. Det verkar inte finnas någon matkultur som är utan något form av degknyte med fyllning. I Georgien kallas de khinkali, och förra veckan var jag på en av Stockholms mycket få georgiska restauranger för att trycka i mig dem i sällskap av en öl och en vän. De var fantastiska: fluffiga och fyllda av god buljong, nötkött och örter. Ta dig till gullmarsplan och ät dem på Tblisis Hörna, eller också besöker du deras relativt nyöppnade kafé Kachapuri som ligger vid vanadisplan. Finns även i vegetarisk variant, då med svampfyllning. Kafé Kachapuri serverar dock bara khinkali under helgen.

2. Djungelgurkorna

Plötsligt händer det, och med ”det” menar jag att man springer rakt in i en näve djungelgurkor. Ja, djungelgurkor! Festligare namn får man leta efter! Jag har aldrig tidigare sett de i butik, bara läst om dem (någon kanske minns det här gamla inlägget), så när de nu helt nonchalant låg utsträckta på butikshyllan framför mig tvekade jag ej. Tjugonio kronor senare tog jag ett bett av min första djungelgurka, och blev väl varken wow:ad eller besviken. De var oerhört krunchiga, lite syrliga, och smakade lite som det där ljusa närmast melonskalet fast utan det bittra, blandat med en tydlig gurksmak. Trevliga, men liksom drakfrukten ser de mer karismatiska ut än de är på insidan. Tänker mig att de gör sig oerhört bra i en inläggning, eller spetsade på ett sånt där litet färgglatt plastsvärd i en spritig drink.

3. 2000-talet ringde och ville ha tillbaka sin tallrik

Lite då och då i butiker, och nästan alltid i second hand-butiker, ser man den här typen av köksgrejer. Det kan vara en stor vit kruka med texten POPCORN på, eller en plåtburk med ordet BREAD på framsidan i stora plumpa bokstäver. Som ett slags köksinredning för dementa? Det grövsta var i förrgår när jag vid ett besök på Myrorna sprang in i de här tallrikarna märkta med ordet PLATE. Fruktansvärda. Gör oss alla en tjänst och lämna de kvar där de hör hemma, i 2000-talets början.

4. Tjejmat

Förutom att mobba köksprylar med text på tycker jag även om att ta en titt bland kokböckerna när jag är i second hand-affärer. Den här gången fick jag chans att bekanta mig lite med Sigrid Barany, och mer bestämt hennes debutkokbok Spisvärme. Jag ska inte kommentera på recepten, för de hann jag inte förkovra mig i nästan alls. Nej, det var istället rubriken ”Tjejmat” som drog min uppmärksamhet till sig. Och kanske ännu mer texten under rubriken:

”Jag älskar män. Jag älskar att de är olika mig, jag älskar att klä upp mig för dem, laga mat åt dem och ta hand om dem. Men handen på hjärtat mina damer, är det inte underbart att då och då dra av sig stay-upsen och dra på raggsockorna för en riktig hejans tjejkväll? Tjejerna är som jag, de gillar samma saker och jag behöver inte försöka imponera. Istället lagar jag den mat jag vet att vi alla älskar”, och så vidare.

Ett slags how to be a domestic goddess, fast utan  den spydiga edge och visdom som the original domestic goddess (Nigella Lawson alltså) besitter. Det ska tilläggas att boken är några år gammal, men inte så många att jag kan placera den i så-var-det-förr-facket, det fack dit jag förpassar böcker som fullkomligt vältrar sig i bakåtsträvande könsroller när det gäller att laga och äta mat. Nej, den här boken är från 2012, alltså samma år som Barany vann tv-programmet Sveriges Mästerkock. Som Elaine i Seinfeld skulle sagt: I am speechless. I am without speech.

5. Ostron – en gastronomisk historia

En bok som jag till skillnad från föregående inte kan få nog av är Ostron – en gastronomisk historia av Drew Smith. Jag köpte den igårkväll och är redan en tredjedel in, och jag är fullkomligt betagen av den. Som en av blurbarna på baksidan uttrycker det: ”Gillar du historia och ostron så är denna bok ett måste. Smith berättar och målar upp en historia som gör att ostronet framträder i ett helt nytt ljus. Boken ger en knivskarp, upplysande och spännande inblick i ostronets forn- och nutida historia över hela jordklotet.” Jag är själv allergisk mot ostron, en insikt jag mycket olyckligt kom fram till under en dejt av alla illa valda tillfällen, men det hindrar mig inte från att hänföras av boken och den fantastiska historia som fullkomligt väller fram från alla platser där ostron vuxit. Det är helt enkelt en bok som nördar ur på mat för att förstå människor bättre, och den är dessutom full av fina bilder och recept.

6. Labneh från Sevan

Det är ingen hemlighet att jag är glad i Sevans produkter, de här vildgurkorna är tillexempel fruktansvärt bra, och nu har jag hittat en till: labneh! Det verkar inte svårt att göra själv hemma, men det är sannerligen inte alla dagar man har ork eller lust till det. Här har du genvägen. Huruvida de är godare än annan labneh som finns att köpa på burk såhär har jag ingen aning om, men det kanske ni har? Den som vet kan väl kommentera, och den som lever får se.

7. Lunch på Lao Wai

Lao Wai på Luntmakargatan anses vara en av de bättre kinesiska restaurangerna i Stockholm, och de serverar dessutom helt vegetarisk (ofta vegansk) mat som är vansinnigt prisvärd. På vardagarna kan man gå dit och få sig en dagens lunch för 110 kronor – idag när jag var där åt jag deras Ma La Dou Fo med minimajs, taro och tofu. Ganska mild variant men med mycket smak. Lokalen må vara sparsmakad, och presentationen av maten kanske inte den mest sensuella. Men det är gott. Har du chans, ta dig dit.

Och med detta kastar jag in handduken för denna gång. På återseende,
/Slaktarn

Middagsbjudning. Ja, jag tänker använda det ordet, det mossiga gamla ordet. Det betyder kort och gott att man bjuder människor på middag, och det är en mycket fin sak att utsätta andra för. Så här är det dock: har man inte tillräckligt med tid mellan sig och en middagsbjudning kan planerandet av den vara ekvivalent med stor stress och en del irritation. Hinder på vägen förblir just hinder, och inte ”utmaningar”, som det heter i jobbansökningar. Som en släkting till mig uttryckte det inför sitt bröllop, när denne mycket stressad mottog ännu en specialförfrågan gällande kost: ”jag har inte tid att bry mig om gästernas dieter, allergier och annan excentrisk skit, de ska vara glada att de överhuvudtaget får mat!”. Har du däremot oceaner av tid mellan dig själv och den annalkande middagsbjudningen kan det vara ett av livets stora glädjeämnen. Jag älskar tanken på en fulländad middagsbjudning, vältrar mig i berättelser om dem och sparar på gamla menyer som om de vore skatter, vill veta detaljer om maten och suger åt mig av finesserna som var middagsbjudare levererar, somliga mer än andra. Jaså, efterrätten kom med ett personligt ställt sexastro som sidekick? Och i hallen fanns en stor ask med bjudcigaretter för de som ser nikotin som guldkant i tillvaron, och fördrinken var champagne för att värdpersonen älskar beskrivningen av smaken i romanen Time must have a stop (”it had the taste of an apple peeled with a steel knife”). En fulländad middagsbjudning behöver alltså inte betyda att smakerna satt som handen i handsken, att portionerna var perfekt avvägda, utan att där fanns tanke och omtanke.

Tidspress är middagsbjudarens stora fiende. Inte för att det inte ändå kan bli en toppenmiddag, men utan tid finns inget utrymme att njuta av planeringsstadiet. Det där du i lugn och ro kan blåsa upp förväntningarna och tweeka detaljerna, köpa lyckokakor att bjuda på till kaffet eller göra en spellista med musik, och bäst av allt: planera maten. Det har jag gjort idag, för imorgon ska jag äta mat med en konstellation vänner som inte sammandrabbar särskilt ofta, vilket i sig är anledning att känna sig glad. En glädje som späs på ytterligare av att jag får ägna mig åt favoritsysslan att sitta med ett papper och en penna och skriva ner allt som ser kul och gott ut, medan jag bläddrar i de kokböcker jag känner mig mest dragen till för stunden.

I Chelsea market cookbook dras jag till recept på crispy crab cakes, lockas av en gratäng på hummer, brysselkål och salladslök, bestämmer mig för att vi ska dricka cocktail på torr champagne med bitter apelsin, gör en mental notering att återkomma till receptet på mongoliska lammracks, funderar på om det finns plats för en grillad macka med cheddarost och fikon någonstans under middagen.

Chelsea Market Cookbook

I Erik Videgårds fantastiska (och väldigt snygga) kokbok Facing Heaven hittar jag ett recept på en gurksallad där gurkan krossas med en kavel innan den dressas i en aromatisk vitlöksdressing (hur tillfredställande att krossa en gurka med en kavel i dessa #me too-tider?!). Hittar ett recept på bangbang-kyckling och minns plötsligt att jag tänkt laga bangbang-blomkål länge. I fläskkategorin svämmar det över av recept som måste lagas, hellre förr än senare, som rödbrässerat fläsk och två gånger i grytan-fläsk. Jag förbannar min kropp för sn ostronallergi när jag läser Erik Videgårds recept på QP-ostron, som han enligt boken serverar som stående inslag i den ”hemliga middagsklubb” han har med sin fru – de har en lista på cirka hundra namn, och en gång i månaden drar de tolv namn och bjuder in dessa personer till en sechuanmiddag (där har vi ett exempel på en fulländad middagsbjudning, fullpepprad av finesser. Bara namndragningslotteriet liksom).

Facing Heaven av Erik Videgård

Förord ur Facing Heaven av Erik Videgård

Hajjar till när jag ser orden sweet bean paste bredvid ordet hoisinsås, avskiljt med ett snedsträck. Som att det jag råkade köpa den där gången är det minsta likt hoisinsås? Känner oavsett en gnista hopp tändas i mig. Kanske kan jag avända min sweet bean paste som bas i en köttglace. Äntligen ett potentiellt användningsområde, annat än som inslag i efterrätter.

Jag bläddrar vidare i Jennie Walldéns kokbok Asiatiska Smaker, hittar ett recept på grillad sparris med vårlök och fastnar för idén om det brynta sojasmör hon angett som dressing.

Funderar ett slag på om jag ska ge mig på att laga japansk tonkatsu, en slags japansk motsvarighet till wienerschnitzeln serverat med tonkatsusås och kålsallad, men kommer på att en av mina middagsgäster-to-be är mer än välbekant med det japanska köket, och det känns onödigt att smutsa ner min gästs matminnen med mina taffliga försök att efterlikna.

Grillad sparris med brynt sojasmör ur boken Asiatiska Smaker av Jennie Walldén

Sedan blir det något av en 360-sväng, när jag plockar fram I köket hos Maj och rotar runt bland Kristina Sandbergs fiktiva karaktär Maj Berglunds bästa recept. Där finns klassiker som dillkött, och ett recept på fikon i cognac från kvällen då Maj följer med Tomas hem (”Men vilken stilig näsa säger han och skrattar igen, och fikon i cognac med tjockgrädde till, och efteråt kan hon inte förklara hur det kommer sig att hon följer honom hem, hon talar om att hon älskar en annan, men jag kan väl få trösta dig säger han, du kan gå när du vill”). Hittar recept på Flygande Jacob och blir glad av den totalt förvirrade kombinationen av ingredienser (kyckling, italiensk salladskrydda, bananer, jordnötter, bacon och chilisås), och blir ännu gladare när jag ser klassikern Höns i currysås och inser att jag inte ätit det sedan mellanstadiet i skolmatsalen. Receptet Tittis marmorerade kaka väcker också något till liv, minnet av den gamla goda tigerkakan som varken synts eller hörts av sedan barndommen. Jag bestämmer mig för att den ska få komma till tals imornkväll, som efterrätt. Tack Titti.

Tittis marmorerade kaka ur kokboken I köket med Maj

Nu sitter jag här, med en lista full av sammanhangslösa rätter, och undrar hur utvalda delar av dessa ska kunna fogas samman till en middagsmeny. Men, blir rätterna vi ska äta bara en serie misslyckanden har jag champagnecocktails och en stor ask bjudcigg att luta mig mot, och den som surar över det förtjänar inte få ta del av det.

/Slaktarn