År 2015 var året då grime blev en världsangelägenhet. Kanye West drog upp en armada av MCs på Brit Awards scen när han där uppträdde, Skeptas långa erfarenhet av hårdkokta låtar blev påtaglig även på andra sidan Atlanten och självaste Andres Lokko placerade Elijah & Skilliams samlingsalbum på sina lista över årets bästa plattor.

Så nu när det nya året tar sin början är det uppenbart att vågen av salivdränkta rader över garagebeat inte har nått sin peak än. Redan i slutet av denna månad, närmare bestämt 30 januari, besöker redan nämnda legendaren Skepta vår huvudstad och Nobelberget för vad som lär bli ett galet uppträdande. I ett kanske inte så medvetet försök till uppladdning har hans trogna arbetspartner sen flera år tillbaka, Plastician, släppt en mix som lär kunna ta förväntningarna till bristningsgränsen.

Det har nämligen gått tio år sen de två spelade in låten Intensive Snare, vilket de på samma dag toppade med ett sen dess klassiskt set på Rinse FM – den erkända brittiska radiostationen, som då endast spelade på piratvågor. Visst 2006 var måhända ett tag sen nu, men det glöder fortfarande om dessa tidslösa och renodlade grimemonster till låtar, vilket ni kan höra nedan.

Mest uppseendeväckande för svenska lyssnare borde dock vara att ett svenskt namn faktiskt gästar denna mix, och då talar jag inte om throwbacken till förra årtiondet. Då promenaden längs minnenas boulevard med Skepta inte tar sin början förrän längre in på mixen hör vi istället ett öppningsspår tillhörande CVRL, en tämligen okänd producent från Stockholm som Plastician tycks ha fått upp ögonen för – CVRLs låtbud är till exempel en stor del av den brittiska beatsvirtuos mix The Wave Pool MMXV. Under sommaren premierade jag CVRLs debutalbum här på bloggen, och ja jag tar helt på mig hans senaste framgångar och förmodligen lysande framtid.

Låten heter Seven Seals, ett vemodigt men baslystet samarbete med Øfdream. Ni kommer säkerligen få höra mer ifrån CVRL i framtiden, speciellt om ni håller utkik på bloggen den kommande månaden, mer säger jag inte nu. 

Nytt år betyder nya tv-serier, och 2016 har en hel del. Igår gav streamingtjänsten – och inom kort världsdiktatorn ifall de fortsätter i den här takten – Netflix oss ett smakprov av sina två högst tippade för kultbingeande. Låt oss se vad de har att erbjuda.

En av 2010-talets mest oväntade tv-fenomen var kanske Downton Abbey, för vem hade anat att en serie om det tidiga 1900-talets brittiska överklass och dess betjänter skulle bli en del av den värdsliga populärkulturella pulsen? Nu när det sista avsnittet av tédrickareposet har sänts vill såklart Netflix göra entré och roffa åt sig av denna fanatiska publik hungrande efter mer finstämda brittiska intriger.

Med The Crown sitter de kanske på en kronjuvel till tronföljare i mer än ett sken. I vad som kan liknas med en The Queen Begins får vi följa Claire Foy i rollen som Drottning Elizabeth II, under regentens formativa första år i makten. Vid sin sida har hon Matt Smith – i ett försök att även säkra Dr Who-marknaden – och John Lithgow, vars spännande tolkning av den mytomspunna premiärministern Winson Churchill ändå inte lär kunna toppa de oslagbara åren i Tredje Klotet Från Solen, en sitcom TV4 faktiskt inte visar tillräckligt många repriser av.

Även ifall den fyra minuter långa trailern fokuserar mestadels på männen kring Elizabeth, så är det min förhoppning att skaparen tillika författaren Peter Morgan – som ligger bakom bland annat redan nämnda The Queen, samt The Last King of Scotland och Frost/Nixon – inte har försummat de uppenbart feministiska aspekterna av denna historia. Vita, påkostade och förutsägabara kostymdraman finns det redan gott om, så gör något mer oväntat av denna historiska okej?

I rak kontrast till Storbrittaniens monarker kommer Netflix i år med The Get Down även ta oss till 1970-talets New York, närmare bestämt den södra delen av Bronx, för att i en mytisk coming of age-berättelse studera grunden för disco, funk, hiphop och punk genom ögonen på de ungdomar vars liv flätades samman med musiken. Och vem är inte bättre lämpad att ta oss med på denna musikaliska odyssé än färgpaletterna och falsetternas mästare Baz Luhrmann.

Visst en vit australiensare är kanske inte ultimat när det kommer till skildrandet av de drömmar och svårigheter den afroamerikanska ungdomen i området tampades med för 40 år sen, och än idag. Tur då att ikonen Grandmaster Flash har agerat både producent och rådgivare. Det sista vi behöver är att denna serie, fylld av både yngre och äldre spännande skådespelare – från Giancarlo Esposito till självaste livsstilsgurun och allvetaren Jaden Smith – ska bli till något exotiskt projekt för Luhrmann och hans fru Catherine Martin, som likt så ofta står för kostym och produktionsdesign.

Trailern gör dock sitt jobb, med en hög puls till beatsen från de scratchande vinylerna, när ung kärlek sprudlar medan byggnader brinner och svettig graffiti steker i solen. Om inget annat lär den sista minutens provisoriska mashup av soulsång och en proto-rap-freestyle få dig hooked på idéen att binga denna serie.

Både The Crown och The Get Down har ännu inget premiärdatum.

För många var kanske bara faktumet att julafton markerade en månad till X-Files återkomst en värdig julklapp. Väntan har trots allt varit lång, fylld med iver och spekulationer kring var alla nya konspirationer och mysterier kommer ta oss när Fox Mulder och Dana Scully återvänder för en säsong bestående av sex avsnitt.

Men som om det inte vore nog med att vi snart bara kan räkna ner dagarna på fingrarna till premiären erbjuds vi nu en 20 minuter lång titt bakom kulisserna på inspelningen av den nästan pånyttfödda kultserien. Här ges vi en nogrann inblick i de teman och mysterier som kommer skildras, samt intervjuer med bland annat skaparen Chris Carter och det alltid lika älskvärda – och på mer än ett sätt odödliga – radarparet David Duchovny och Gillian Andersson. Det går dock inte och bestrida att Skinner i det där skägget kan vara ett hot mot Duchovny och Anderssons enväldiga tron som seriens snyggaste.

Ifall du vill vara helt fri från spoilers när arkivet dammas av nästa månad så är kanske inte denna tur bland minnen och skymtar av framtiden värd att ta. Men är du allt för gamla och nya ansikten både bakom och framför kameran, hemlighetsfulla möten bland dimmig cigarettrök, klassiska veckomonster och Dana Scullys snygga takedowns av suspekta snubbar, ja då är det bara att trycka på play nedan och göra dig redo för att vilja tro på sanningen igen – jag är personligen mer än redo för att bli bortförd av hype vid det här laget.

I början fanns endast mörker, en tv-ruta och tio ord: ”A long time ago in a galaxy far, far away.”  Min plats var dock Gotland, under mina barndomsår, hemma hos några vänner till min familj. Jag kunde höra deras skratt, säkert ett antal öl och vinglas rikare, sippra in i det lilla nedsläckta rummet jag befann mig i. Snart skulle dock allt jag visste konsumeras av en enda sak, de hade nämligen låtit mig få smyga undan för att ta del av en VHS-film, närmare bestämt Star Wars. Omgiven av kuddar i det dunkla rummet skulle väggarna färgas av Tatooines sandslätter, Luke Skywalker gnistrande lightsaber och Dödsstjärnans fruktansvärda slagkraft. Och jag, en liten grabb på sju år, skulle få uppleva en tidlös hjätesaga med en mytologi lika fängslande som värdslig. En saga som skulle komma att färga hela min framtid.

Än idag minns jag kassetternas detaljrika omslag – som nuförtiden är något av en raritet bland alla nyutgivningar – och hur de fångade min fantasi, som filmerna sedan infriade och förlöste. Själv ägde jag ingen av dem då jag ändå var rätt ung, men när vi väl besökte dessa vänner till familjen – eller ja, Yttergren, vilket de faktiskt heter – fanns det bara en destination i mina tankar. Jag återvände alltid till det där lilla rummet, och till en galax långt borta, där X-Wings och Tie-Fighters lämnade rutan för att lysa upp mörkret med laserstrålar och explosioner.

Målningarna som prydde VHS-omslagen.

Ett år senare gör sagan som tog sin början 1977 sitt återtåg till biografer med första delen av en ny trilogi. Jag är fylld med en förtrollande sinnesstämning när jag ser episod 1 Det Mörka Hotet tillsammans med mina föräldrar, samt glädje då jag med deras sällskap faktiskt kunde se filmen trots 11-årsgränsen. Efteråt svävar jag fram längs kullerstenen i Visbys innerstad, redogörandes för familjen om Skywalkers släktträd, vars början vi precis hade tagit del av. Dock vill jag minnas att jag fann det lite skumt att pojken Anakin en dag skulle få barn tillsammans med den till synes mycket äldre Padmé.

Under den här tiden i mitt liv ville jag omge mig med allt som var Star Wars, från lego till faktaböcker, dock är minnet av en viss glass kanske det starkaste. Under den PR-cirkusen som alltid ackompanjerar en ny del i rymdoperan presenterade nämligen Hemglass en samling glassorter på temat. Men när den blåfärgade bilen tog sin tur kring Stenkumla, där jag då bodde, missade vi den av någon outgrundlig anledning. Jag skulle dock bestämt ha tag på denna marknadsföringsploj och tillsammans med pappa jagade vi efter den sirenljudande farkosten i hans bil som om vi var stormtroopers med rebellvittring. Glassen fick vi tag i, och det om något bevisade för mina föräldrar att den här Star Wars-hobbyn, ja, den var på allvar.

Spola fram bandet tre år och jag bor då i Leksand, Dalarna med min mamma sen mindre än ett år tillbaka, medan pappa bor kvar på Gotland. Mina föräldrar är nu skilda, vilket kanske var en bidragande faktor till att intresset för kriget bland stjärnorna – den där perfekta tillflyktsorten gjord för ett barn med en ständigt expanderande fantasi – var starkare än någonsin.

Det är friluftsdag och jag skryter för mina vänner om hur jag under natten ska få uppleva världspremiären av episod 2, Klonerna anfaller. De undrar hur det kan komma sig, vi gick trots allt bara i årskurs fem. Förhoppningsvis svarade jag något i stil med ”för min mamma är världens tyngsta” då jag nämligen, efter en del tjat, hade lyckats övertyga henne om låta mig se den genom att göra mig sällskap – även fast en skoldag väntade morgonen därefter.

Tanken på att ens mamma skulle ställa upp på något sådant var kanske för en del befängd, men tur nog var det bara en av alla gånger min mamma gjorde det för mig. Klonerna anfaller var en av flera filmer mina vänner under den tiden antingen inte var intresserade av, eller helt enkelt inte fick se, men mamma, hon var alltid redo – trots att filmerna kanske var peak likgiltighet för henne. Även ifall det betydde att hon fick tillbringa tid i den där tonårsdominerade kön en majnatt, medan de längst fram skrek att de skulle sparka in dörren om de inte fick se filmen. De trodde att hot var den rätta vägen in i biosalongen, men jag, likt de jediriddare jag beundrade, visste att skrämseltaktiker endast ledde till den mörka sidan.

När jag väl hade nått tonåren – den kanske jobbigaste tiden att vara ett dedikerat fan av rymdoperan – fanns fortfarande intresset där. Som 13-åring drev jag en fansida, tillsammans med en äldre kille från Norrtälje, vid namn moseisley punkt se. Det var ett hängivet men kortlivat projekt där mina första och förmodligen nu oläsbara recensioner skrevs. Vi hade nämligen konkurrens av en betydligt mer etablerad, men enligt oss sämre, fansida vilket gjorde det omöjligt att överleva i ett nördfattigt internetsverige.

Men även ifall hemsidan gick under så min levde Star Wars-dyrkan vidare, och nådde nog sin kulmen med premiären av den då nya trilogins sista akt Mörkrets Hämnd. Puberteten hade ännu inte gjort sitt och jag lustade ännu inte efter halsbloss eller hemmafester, utan satt istället igenom en plågsamt lång skoldag för att sedan springa mot den lokala biografen Visir tillsammans med mina vänner. Först var vi inte, men nästan, och där köade vi i vårvärmen fram till midnatt. Visst, jag saknade någon nördenlig kostym – då jag av någon outgrundlig anledning ansåg att jag var för cool för sånt trams – men hjärtat bultade allt med en kraft som hade gjort Yoda stolt.

Mer än tio år har gått sen jag lämnade biografen frälst än en gång och ja, jag har gjort en del reflekterande sen dess. Star Wars-fadern George Lucas återkomst till den revolutionerande filmserien var uselt författad och spelad, filmad som om en mediastudent satt bakom kameran, och ja, all den där CGI:n behöver vi inte ens diskutera. Den kunde inte mäta sig med familjedramat, i mitten av det rymdbelägna inbördeskrig, som de första filmerna skildrade. Där fick vi se en galax vars miljöer kändes levda i sen tusentals år tillbaka – inte några livlösa scenerier gjort på en dator – med en atmosfär byggd på sympatiska karaktärer, gripande drama och svindlande äventyr, vilket skulle visa sig vara svårt att kalkera.

När detta faktum med åren uppenbarade sig mer och mer dog intresset för Star Wars. Jag växte helt enkelt upp, tog ner tavlorna från min vägg och begravde dem på en vind tillsammans med resten av en rätt imponerande samling serietidningar och böcker. Det betyder dock inte att Star Wars inte levde med mig – sagan Lucas skapade skulle bana vägen för den jag är idag och sparka upp dörren för alla mina populärkulturella passioner.

Under min uppväxt älskade jag till exempel att rita, och var rätt duktig på det – min mormor anser nog än idag att jag borde bli serietecknare framför allt annat. När jag tröttnade på att teckna superhjältar började jag istället fantisera ihop mina egna filmomslag, inte helt olika de jag en gång fann i det där nedsläckta rummet hos Yttergrens. Det började med egna idéer till Star Wars-filmer men skulle komma att utvecklas till alla möjliga befängda blockbusterskapelser. Men filmprojekten behövde skådespelare, och för att lista ut vilka som skulle utgöra rollbesättningen i mina frågade jag oftast min pappa – när jag tillbringade mina lov hos honom på Gotland – om vilka som vore perfekta i vilka roller. Snart skiftade fokuset i hjärnbanken, planeter i en galax långt borta likt Hoth och Korriban förlorade fokus medan skådespelare och regissörer tog plats på inspelningen av mina påhittade kreationer. Lägg sedan till moseisley.se och ni förstår vad rymdsagan la grunden för.

Star Wars har uppenbarligen varit en essentiell del av mitt liv sen jag var sju år gammal, vare sig jag var medveten om det eller ej, och nu planerar den att göra en storslagen comeback. Episod sju, The Force Awakens, har premiär ikväll och spänningen ligger minst sagt i luften. Biljetterna är bokade till den premiärvisningen och kanske för första gången sen Yttergrens vet jag inte riktigt vad som väntar.

Filmen i sig har varit insvept i hemlighetsmakeri, men huruvida Luke lever eremitlivet, eller ifall Rey är Han och Leias övergivna avkomma, är inte det som jag står mest ovetande inför. Utan istället undrar jag exakt hur denna film kommer påverka mig på ett känslomässigt plan, för jag har själv helt ärligt ingen aning. Det är en kittlande ovishet som sträcker sig tillbaka och kan liknas med känslan av att låta det där kassettbandet med episod fyra rulla för första gången.

Samtidigt planerar Disney att pumpa ut Star Wars-filmer var och varannat år tills långt efter att vi alla är döda. Det är tyvärr så dagens filmindustri fungerar, ett maskineri magin i de filmer vi har lärt älska knappast kan överleva. Förr eller senare lär vi nog alla känna att ”det finns för många Star Wars-filmer”. Men vi är inte där än och först ska de minnen och känslor så starkt anknytna till denna saga kulminera ikväll efter en lång väntan. Även ifall The Force Awakens är en succé, medelmåttig likt Return Of The Jedi eller en avart som hör hemma bland prequeltrilogin, så är kanske känslan och anspänningen jag bär på tillsammans med de andra 100 miljoner fans just nu det allra kraftfullaste. Den känslan med makten att förvandla vuxna män och kvinnor till förväntansfulla barn igen, och väcka fandömet i en familjs alla generationer, från morfar till barnbarnen.

Agreed, John Boyega.

För några prisvinnande mästerverk var, och lär Star Wars aldrig vara. Däremot bevisade de och illustrerade sagoberättandes långlivade magi, en magi som alltid funnits och med Star Wars förtrollade en hel värld. Filmerna demonstrerade fantasins makt och hur det med den inte finns några gränser.

Därför spelar det egentligen ingen roll ifall filmen är perfekt eller ej. Utan så länge jag i biomörkret kan transporteras tillbaka till det känslomässiga stadie jag befann mig på som sju år gammal hos Yttergrens, åtta år vandrandes tillsammans med mina föräldrar genom Visby eller elva år i en kö med min mamma mitt i natten, ja, då är The Force Awakens sanna kraft med den och även mig – en kraft vi, i tider då fascistiska rymdimperier känns som tagna ur verkligheten, behöver mer än någonsin.

Syntolkning: en 8 år gammal jedi möter den mörka sidan i Danmark.

Från Ramones till Justin Bieber, från Elvis Presley till TLC. Listan över artister giriga nog att tjäna lite extra pengar under julen – den givmildaste av högtider – kan göras lång. För vem älskar inte en riktigt bra julsång? Här i Sverige tjatar vi fortfarande om Mer Jul och den är ändå outhärdlig.

Att rappare skulle ansluta sig till denna värld av pudersnö och nödrim är kanske inte helt givet för vissa. Men även inom rap finns det en lång tradition av låtar firandes julen – bland annat har jultomten Snoop Dogg tagit klappar till ghettot medan Kanye West fantiserade om presentpapper på Christmas in Harlem – och nu plockar Fetty Wap upp bjällran, redo att låta den ringa.

Tillsammans med vapendragaren – eller i detta fall hans mest trogna tomtenisse – Monty presenterar årets garanterade rapnykomlig ett anthem, med jultema, lagom till de annalkande helgdagarna. Med Merry Xmas får vi ett mjukt men ack så älskvärt paket långt bättre än allt mor- och farföräldrar skulle kunna fantisera ihop. Vare sig du önskar dig en ny whip, mobil eller stekpanna, ha denna i högtalarna under julgranen när du firar med din respektive och julfriden är säkrad. Nu väntar vi bara på att Gucci Mane ska släppa East Atlanta Santa 2 och säkra juldagens förmodade urspårning.