Arkivet är åter öppnat och nu när dammet från premiären har lagt sig är vi redo att ta itu med ett avsnitt i klassisk X-Files-manér, vilket betyder att tårkanaler lär fuktas och skrämseleffekter fruktas.

X-Fallet

Även fast en del av lockelsen med X-Files från början var den omvälvande mytologin fylld av utomjordiska sammansvärjningar och 1%-komplotter, kan ingen förneka att minnena – eller trauman – av de klassiska veckans monster-avsnitten är avtrycket som lever kvar. Med andra avsnittet av den nya säsongen återvänder X-Files till detta efter den kompasslösa orienteringen i mytologin som var det första avsnittet. Återvänder gör också James Wong – en av alla briljanta elever från Chris Carters lekskola – för både regi och manus med ett obehagligt fall, helt i linje med seriens historia, där experiment på barn väcker den föräldraenliga sympatin inom våra FBI-agenter – för ja, ni hade väl inte glömt att Mulder och Scully faktiskt fick ett barn tillsammans?

Hur paranoid är Mulder?

Trots att en konspiration av män väger tungt på Mulders axlar verkar vår älskade dåre vara tämligen samlad tillbaka på det gamla jobbet. Kanske är lite igenkännbara rutiner nyttigt för någon som annars tillbringar all sin tid blickandes oroligt mot himlen. Nya tider verkar inte ha någon påverkan då denna agent under sin första arbetsdag hinner sno på sig mobiler, påminna oss om att han faktiskt har en mer lättstämd sida med Obamacare-punchlines och bli erbjuden en avsugning – här kändes serien kanske lite väl nittiotal. 

Hur skeptisk är Scully?

Varför mixtra med en stabil formula? Efter att doktor Sanjay tryckte en brevöppnare genom sin skalle under öppningsscenen var Scully återigen redo vid abduktionsbordet för att ta itu med den felplacerade papperskniven. Känslan av att du ser ett X-Files-avsnitt blir alltid mer påträngande när tv:s kanske bästa läkare drar ut något vidrigt ur en kropp av någon form. Flera komponenter i fallet talade även till Scullys moderliga sida och resulterade i något kontrastande scener, vilket kändes vågat men i slutändan befriande.

Föräldrafaktorn

Relationen mellan ”Mully” har måhända åldrats men det unga hjärtat från förr slog hårt i detta avsnitt. Den klassiska dynamiken var tillbaka, samtidigt som de båda ställdes inför faktumet att de för 15 år sen faktiskt lämnade bort sin son för adoption. Att tackla något från seriens åttonde säsong är ett vågat drag då mytologin vid det laget var något vi förträngde snabbare än Flukeman. Men även ifall ”tänk om”-scenerna där Mulder och Scully såg sin son växa upp framför deras ögon för att slutligen förloras till konsekvenserna av deras livsval var lite dramatiskt klumpiga, blev det ändå till två kraftfulla scener. Mulders smärtsamma scenario, där hans son mötte samma öde som hans syster, var även en oväntad addering till känslosvallet vilket golvade mig totalt – med ett eko av scenen från första säsongen där Mulder återupptäcker på hypnosterapin från hans barndom. Mina känslor inför dessa två karaktär tycks därmed fortfarande vara intakta.

X-Files är X-Files

Kultserien är känd för de skräckinjagande bilder den har etsat fast i våra minnen. Men även om många av oss associerar skräcken med överrumplande högerkrokar, så får vi inte glömma att den ofta kan vara jävligt vidrig och utdragen, en långsam tortyr för ögonen – och öronen när Sanjay penetrerar sitt med brevöppnaren. Därför är James Wongs återkomst en välkommen en, då historien om vanskapta barn öppnar upp för en hel del kroppsfokuserad och David Cronenberg-esque skräck, utöver X-Files sedvanliga kräkreflexande blodslust. Det kändes helt enkelt som X-Files, för det finns inget bättre än att se en galen professors huvud dräneras på innehåll som en påminnelse om hur briljant den här serien kan vara i all sin olämplighet.

X-ögonblick

En mindre men slående detalj var hur fåglarna samlades likt något ur en Hitchcock-film, dragna till frekvenserna från en ung grabbs antennhuvud. Precis som kroppsskräcken löd dessa scener som ett bevis på att serien fortfarande kan besitta en känsla av krypande obehag, då fåglarna verkade ha övergett standardhänget vid kyrkogården för suspekta laboratorium, med uppgiften att inbringa den annalkande undergången – här i form av en kniven igenom Sanjays huvud, fan, jag kan inte släppa den scenen.

Sanningen

Efter att ha börjat i en storm av dinglande trådar, redo att förtära Chris Carters bästa försök till skadekontroll, finner X-Files sitt fotfäste med en välkommen återkomst till det traditionella. Visst, vissa aspekter är kanske lite väl traditionella – sci-fi-klyschan onda paranormala tvillingar är inte ens denna series förflutna befriad ifrån – men samtidigt är känslan, precis som med alla andra reboots, reckons, revivals och remakes, det essentiella. Det om något fångar James Wong med detta avsnitt, i både skräck och karaktärer, vilket lämnar oss med både tårar och kväljningar. Hoppet är med andra ord ännu inte över för våra FBI-agenter och denna miniserie.

Övrigt från arkivet

Även om Mulders liv med William var slående i sina tårögda effekter så bar den också på en viss ofrivillig humor. Jag menar det är bra typiskt av Mulder att försöka förklara 2001 för ett barn – vars önskan om att besöka rymden var en illa genomtänkt sådan.

Detta avsnitt var från början tänkt att vara säsongs näst sista vilket säger oss att vi lär höra namnet William igen, och att vi inte lär få någon logisk förklaring på hur Mulder och Scully bara fick tillbaka sina jobb sådär.

”You made copies right?” Mitch Pileggis Twitter är garanterad fylld med tveksamma dad-kommentarer just nu.

Bortsett från vinjetten var även resterande musik på sin plats och Mark Snow är fortfarande en av de mest underskattade kompositörerna där ute.

Nästa vecka är det dags för en annan hemvändares avsnitt, rättare sagt Darin Morgans. För många fans är detta säsongens höjdpunkt och ifall du av någon anledning har gått miste om Morgans meriter, sök upp dem. Sanningen finns där ute.

Under det oberäkneliga nittiotalet gav den nytt liv till sci-fi-genren, men X-Files skulle komma att förlora sin funktion med 2000-talets början.

Efter 9/11 var den amerikanska befolkningen redo att känna sig trygga igen, och där hör inte maktifrågasättande konspirationsfantasier hemma. Men när kultserien nu återvänder verkar flera av dess profetior gått i uppfyllelse sen den lämnade. Betyder detta att 2016 är det rätta året för arkivet att öppnas igen? Det är ett fall jag kommer undersöka i mina recaps av den tionde säsongen.   

X-Fallet

Är allt vi någonsin har trott oss veta egentligen en lögn? Den frågan är mer än påtaglig när X-Files återvänder efter nästan 15 år, mer förvirrad inför sanningen än någonsin tidigare. I premiären My Struggle får vi förklarat för oss – ett flertal gånger – att Roswell var en bluff som kickade igång en kedjereaktion av konspirationer fram tills idag, vilket av någon oförklarlig anledning tvingar Dana Scully och Fox Mulder att plocka upp FBI-brickorna igen. Allting de trodde sig veta efter att ha jagat sanningen i nio säsonger av tv, samt två filmer, är tydligen bara en enda stor rökridå – för någon har uppenbarligen en seriös beef med dessa två. Såg vi med premiären hur en mytologi slaktades för att vi helt enkelt inte kan minnas alla kraschade tefat och suspekta gubbkonferenser? Eller handlar det än en gång om en välregisserad fast något klumpigt författad lögn?

Hur paranoid är Mulder?

Okej, ärligt. För att vara konspirationsteoriernas gudfader, med tejpbitar för sin webbkamera, så är Mulder annars rätt slapp i sin överdrivna paranoia. Det är 2016 och den här mannen borde rimligtvis ha lämnat mobiltelefonen och civilisationen bakom sig, men samtidigt hade vi väl inte haft en serie om så var fallet – jag tänker bara anta att mobilen är till för ospårbara samtal samt en daglig dos av låten Mulder inte kan leva utan. Men ifall vi ska skifta fokus från detaljer till helhet så ja, mannen är lika paranoid som hans stubbskägg är påträngande avtändande. Efter att ha skådat ett mansgjort stridsufo verkar han mer säker än någonsin tidigare på att allt han har skådat bara var en lögn, med andra ord är det nog dags att Scully sadlar om till terapuetyrket ifall hon inte redan har gjort det.

Hur skeptisk är Scully?

En lär ju medge att den ouppskattade rollen som bromskloss för Mulders foliehattspsykos har aldrig varit mer efterfrågad än nu när det kommer till Dana Scully. Den trygga tillvaron med operationer på små barn utan öron upphör abrupt när en röst från förr – i form av den pånyttfödda daddyn i skägg, aka Walter Skinner – tvingar henne tillbaka in i rampljuset, och kanske i slutändan strålkastarna från en utomjordisk farkost. Mer än någonsin tidigare skulle jag önska att Scully bara bad Mulder att hålla käften. Men det finns handling att etablera – lägligt nog genom ett samtal med en telepatisk abductee – och liv att rädda. I slutändan bleknar väl barn utan öron mot gråa utomjordiska varelser.

Shipper-faktorn

För alla shippers där ute – det vill säga de fans vars högsta dröm är att Mulder och Scully ligger med varandra, oftast både framför och bortom filmkameran – var nog återupplivandet av serien extra smärtsam. Förhållandet mellan tv-historiens kanske mest ikoniska ”kommer de, kommer de inte”-par är nämligen stendött. Men kan måhända upptäckten av Scullys utomjordiska dna öppna upp för lite nybliven romans? Jag säger bara att ingen av oss vet väl egentligen vad Mulders porrsamling består av.

UFO:n i det öppna

Han må vara älskad för sin roll i Community, och kanske har vi där en del av problemet, för som konservativ provokatör är Joel McHale ett påhitt ingen köper. I en lång tradition av mytomspunna informatörer mejjar denna Bill O’Reilly för Zeitgeist-nördar ner dem alla i takt med den porlande skumpan i limon, viftandes med ett finger likt ”you mad”, medan han försöker sno Scully från fansens flämtande fingrar. En bitter önskan är att Tad O’Malley gick under med sin Youtube-kopia till hemsida – och att Krycek låg bakom det, ack så jag saknar den grabbens Mulder-suktande blick nu.

X-ögonblick

Premiäravsnittets absoluta höjdpunkt var utan tvekan den alltid mystiska och kedjerökande mannens återkomst. Sist vi såg den de endast talar om vid namnet CSM så gjorde en stridshelikopter aska av den vandrande röklungan. Vi alla såg det, men ändå sitter han där och myser framför sin Carpe Diem-brasa som om inget hade hänt. Okej, visst han liknar ett monster från arkiven mer än någonsin med brännskadorna, det förklarar dock inte hur han gick ifrån aska till en någorlunda helhet – såvida han inte gjorde en Leonard Betts och är numera cancer personifierad, det vill säga.

Sanningen

Redan från start var det ett omöjligt uppdrag att andas nytt liv i kultserien med ett första avsnitt dedikerat till den oförklarliga mytologin. Under nio säsonger tappade nog skaparen – och regissören av detta avsnitt – Chris Carter själv uppfattningen av alla möjliga konspirationer kring den femte, vilket gör det betydligt svårare att glädja både nya och gamla tittare när serien nu är tillbaka. Men tänker han verkligen fullfölja idéen att allt vi upplevde under seriens glansdagar bara var ett i raden av påhitt? Inget känns omöjligt vid det här laget men jag hoppas, eller rättare sagt vill tro, att den resterande säsongen kan föra bort mig, tillbaka till det ljuva och otrygga nittiotalets nostalgiska vurm. Men samtidigt är det svårt att klaga, för kom igen, nya X-Files är ändå nya X-Files och faktumet att man åter kan sitta och bli frustrerad över kultserien är fantastiskt i sig. Lite likt det Dana sa, jag är alltid glad att se både henne och Fox igen.      

Genres möts och blandas med nothing,nowhere, ett enigmatiskt kollektiv som gör emomusik för Soundcloud-generationen.

En av de mest fascinerande aspekterna med Soundcloud är just att hemsidan är ett musikdelningsforum, i den mening att den öppnar upp för utbyten mellan producenter och genres som kanske aldrig hade möts annars. Detta har under de senaste åren gjort att till exemplen rapparen Bones – vars karriär började i någon form av Yung Lean-dimension som vit kille med en kärlek för klassisk Cash Money-estetik – har vidrört allt från rå sydstatstrap till hardcore, eurodance och poppunk. En spännande blandning helt i linje med artistens utveckling, vilket även har sparkat upp dörrar för flera andra. 

I helgen återvänder X-Files till amerikanska tv-rutor. Detta ger oss ett perfekt tillfälle att utforska författarna bakom serien, som fann sanningen och formade modern tv.

Vi lever i en tid där var och varann franchise återupplivas. Från Star Wars till Huset Fullt, få tvingas rättfärdiga sin nyblivna existens medan de flesta kanske borde. En som dock inte kan räknas till den kategorin är X-Files, vars nya säsong har premiär på amerikansk tv denna helg. Vi talar trots allt om en tv-serie som banade vägen för den rådande guldåldern inom tv. Visst, det var Chris Carter som skapade konspirationsfantasin, men medan han oftast stod för avsnitten dedikerade till seriens UFO-mytologi så agerade han även mentor åt en rad unga filmskapare och manusförfattare i processen, som fick chansen att göra sitt avtryck i de så kallade ”veckans monster”-avsnitten.

Så låt oss kolla närmare på vilka det var som faktiskt gjorde X-Files till en serie värd att återuppliva, och hur de därefter gick vidare till att skapa nya moderna tv-fenomen. Spoiler: de är alla vita män.

James Wong och Glen Morgan

Det oftast oskiljbara radarparet Wong och Morgan blev under sina år med X-Files kända som de mest pålitliga skaparna av skrämmande veckans monster-avsnitt. Med en känsla för gastkramande atmosfärbygge gav de bland annat upphov till mytomspunna karaktärer likt den elastiska leverätaren Tooms och den incestuösa familjen Peacock. Efter en period med syskonserien Millennium tycks Morgan ha levt på intäkter från Final Destination-filmerna – en skräckfranschise han och Wong skapade – medan hans partner har fortsatt att terrorisera tv-tittare med American Horror Story. I helgen återvänder de dock till platsen där allt började med det ena premiäravsnittet av nya X-Files.

X-höjdpunkter

Beyond the Sea: I vad som kan kallas för The Silence of the Lambs med en telepatisk twist fick vi första gången en inblick i Scullys liv i samband med hennes pappas bortgång. Ett tidigt avsnitt där serien bevisade att den var mer än genreäventyr och besatt ”filmiska” kvalitéer då nästan okända för tv.

Home: Den ökända historien om familjen Peacock nästlade sig in i och traumatiserade självaste amerikanska folksjälen, vilket resulterade i en bannlysning från amerikansk tv. Det gör den till en självklar respekterad del av tv-historien.

Musings of a Cigarette Smoking Man: Ingen trodde någonsin att vi skulle få utforska den mystiska ärkefienden CSM:s bakgrund, men det fick vi och bäst ämnade för jobbet var uppenbarligen Wong och Morgan med en fascinerande resa genom USA:s moderna historia. Här nådde X-Files utan tvekan peak konspirationer.

Darin Morgan

X-Files kanske mest ödmjuka geni är Glens yngre brorsa Darin, älskad av fans för att ha gett serien en extra nyans genom att författa säregna avsnitt fyllda av värme, svart humor och älskvärt rubbade karaktärer. Utöver en Emmy-vinst för det klassiska avsnittet Clyde Bruckman’s Finale Repose är han ihågkommen för att ha spelat det vidriga men ikoniska monstret Flukeman samt den svansbärande tönten Eddie Van Blundht i Small Potatos – en roll Vince Gilligan hedrande nog skrev med Morgan i åtanke. Efter X-Files har det varit någorlunda tyst ifrån den hyllade författare, bortsett från jobb som rådgivare för bland annat Fringe. Men precis som sin bror återvänder han nu till X-Files för ett avsnitt som redan har prisats av kritiker för att vara exakt allt man kan förvänta sig från ett ”Darin Morgan-avsnitt”.

X-höjdpunkter

Clyde Bruckman’s Finale Repose: Emmyn säger egentligen allt, och kanske även att Peter Boyle vann en för titelrollen. Ännu ett avsnitt från serien värd att bli ihågkommen i tv-historien och ett sant bevis på att en serie aldrig behöver vara låst till en specifik genre.

Humbug: Det var här X-Files mer komiska sida introducerades, när Mulder och Scully helt plötsligt fick ta över rollen som missfostrena med en utredning bland ett samhälle av cirkusaktörer. Frågan är om inte James Wong tog med sig lite inspiration från denna Freak Show till författarrummet för skrivandet av American Horror Storys fjärde säsong.

Vince Gilligan

Den absolut största stjärnan vunnen ur Carters lekskola är utan tvekan Vince Gilligan, vars stil skulle kunna liknas med en tredje Morgan-brorsa då han lyckades skriva både nagelbitande och humoristiska avsnitt. Gilligan debuterade som författare under andra säsongen och var med den fjärde redan ett namn att räkna med, ett namn trogen serien enda in i slutet av nionde. Han ansvarade även för syskonserien The Lone Gunmen, om Mulders trogna nördkonspiratörer, vars misslyckade första säsong knappast sänkte hans mod då genrevirtuosen efter X-Files skulle komma att skapa två sisådär kända serier vid namnet Breaking Bad och Better Call Saul – DNA-strängen av dramatiska uppbyggnader och twists är dock tydligt förankrad i serien där allting började.

X-höjdpunkter

Drive: En nervkittlande biljakt där Mulder hölls gisslan av ingen mindre än Walter White himself, Bryan Cranston.

Leonard Betts och Memento Mori: Det var i det förstnämnda avsnittet, om en cancerätande mutant – ja, seriens mördare älskar att äta skumma saker – som det avslöjades att Scully själv led av sjukdomen, och hur Mulder sedan kämpade för hennes liv i Memento Mori, kanske ett av de mest tårdrypande avsnitten under seriens gång.

Howard Gordon och Alex Gansa

Här har vi ännu ett legendariskt radarpar. Medan Howard Gordon också var producent under X-Files fyra första säsonger så skrev han även ett flertal avsnitt tillsammans med författarpartnern Alex Gansa. Tillsammans fokuserade de främst på karaktärer framför skrämseleffekter vilket gjorde deras avsnitt till mer mänskliga mysterier som berörde istället för att skrämma. Efter att de två lämnade serien har de bland annat skrivit och producerat för dygnarbomben 24 och skapat en annan maktifrågasättande serie – samt kanske lite rasistisk – vid namnet Homeland.

X-höjdpunkter

Fallen Angel: En från seriens mytologi där Mulder undersöker en suspekt kraschlandning och möter sin blivande BFF tillika UFO-fanatiker Max Fening.

Død Kalm: Mulder och Scully fastnar på ett fartyg tillsammans ute på norska havet och börjar båda åldras markant. Medan de förbereder sig inför den stundande döden blottar de sitt inre för varandra, till alla fans förtjusning – och bara för att förtydliga, de ligger inte med varandra utan snackar känslor.

Frank Spotniz

Bortsett från Chris Carter har kanske Frank Spotniz varit en av de mest väsentliga författarna i formandet av X-Files mytologi. Efter att ha skrivit sina första avsnitt under den andra säsongen skulle han därefter komma att klättra i rang och hängde med som producent genom hela serien. Under denna tid blev Spotniz signum de mest påkostade avsnitten, där filmambitioner i uppbyggnad och utförning redovisade vad tv-mediumet kunde åstakomma trots restriktioner. Efter att serien nådde sitt slut 2002 samarbetade han även med Carter i skapandet av den fristående filmen I Want to Believe, en veckans monster satsning sågad av både fans och kritiker. Det kan dock inte sägas om hans nuvarande projekt, tänk om-nazidramat The Man in the High Castle, vars första säsong hade premiär hos Amazon i slutet av förra året.

X-höjdpunkter

End Game: En hämndlysten Mulder fightas med seriens utomjordiska prisjägare på en u-båt ute i ett islandskap, vad mer kan man begära från ett avsnitt – vars visuella effekter är imponerande för det tidiga 90-talets tv.

731: En sanningshungrande Mulder fightas mot klockan när han hoppar på ett tåg i farten sökandes efter en utomjordisk passagerare, återigen, vad mer kan man begära från ett avsnitt – som även här demonstrerade effekter en tv-budget på den tiden sällan kunde hosta upp.

En av de första kvinnliga superhjältarna blir snart den första med en egen biofilm, och under natten släpptes det första smakprovet.

Superhjältar är en del av vår tid och bionorm. I år går fler filmer om heroiska individer i läder upp på vita duken än någonsin tidigare. En av dessa är Zack Snyders förmodat gudsmetaforiska floskel Batman v Superman. Men även ifall två av världens mest populära superhjältar pryder titeln så saknas en tredje: Wonder Woman, som kommer göra sin debut i filmen.