4 and 3 and 2 and woop, snart är den tredje säsongen av Broad City här, och med den nya trailern är det uppenbart att en del saker aldrig förändras – vilket vi nog kan skatta oss lyckliga över.

Ilana finner fortfarande nya sätt att provocera sin chef på, denna gång med en urgullig hundhoodie? Abbi kämpar även hon vidare på sin arbetsplats. Frågan är dock i hur många säsonger till de kan uppehålla trovärdigheten, för det måste finnas ett bättre jobb där ute än städare på det där outhärdliga gymmet – jag personligen kan inte föreställa mig något värre.

Utöver vardagens sedvanliga hinder kämpar BFF:sen med ett Grindr-beroende, taffliga basketstjärnor och allt annat livet i New York kan erbjuda en 20-någonting tjej. Lägg där till den alltid lika förvirrade Hannibal Buress, en flygresa dömd att spåra ur samt – förutsätter jag – en hel del gräs och vi har förhoppningsvis ännu en briljant säsong av den Amy Poehler-producerade komediserien.

Det går tydligen även rykten om att en viss presidentkandidat kommer gästa serien, och nej, tyvärr är det inte Bernie Sanders, även ifall han verkar perfekt för den tredje säsongens outtalade baskettema.

Det är i Europa och på Soundcloud vi finner en framtid inom aggressiv, men finstämd, elektronisk musik. I fotspåren av grime, dubstep och trip-hop plockar nu kollektivet Wavemob upp facklan, redo att etablera en hel scen med första albumet wave001.

Om vi ser över musikhistorien blir det uppenbart att det stundtals dimper ner ett album med kraften att definiera en genre, och följande subgenres, genom hela årtionden. NWA gjorde gangsterrap till en politisk angelägenhet när de släppte Straight Outta Compton och gav västkusten ett sound. The Cure etablerade sin gotiska post-punk och banade vägen för deppiga musiker med Pornography. Kraftwerk lät det mekaniska Europa ljuda på Trans-Europe Express och sparkade upp dörren för synthmusik under 70-talet.

40 år senare och Europa ligger fortfarande på framkanten när det kommer till musik komponerat med hjälp av synthesizers, och det mest progressiva finner vi på Soundcloud.

Nu är förvisso musikdelningsforumet inte en specifik genre, utan liknar mer en scen av producenter med olika yttringar, bärandes på en röd tråd genom ljudlandskap av svällande synthar, tunga basgångar och piskande 808s. Hemsidan fungerar likt en väloljad maskin där varje artist är ett kugghjul, en del av ett konstant och överväldigande flöde bra musik. Några av de viktigaste kugghjulen i den mekaniken härstammar från kollektivet Wavemob, vars nya album wave001 är det närmaste Soundcloud kommer till något ”genredefinierande.”

Bestående av medlemmar från England, Tyskland, Sverige och USA – Wavemob grundades av producenten Klimeks, en rutinerad medlem av den brittiska grimescenen som under senare år har arbetat fram en nyskapande och glimrande ljudbild. Musiken är lika ljuv och medryckande som den är nedstämd och oberäknelig, redo att skicka dig på en gravidationsförtärande färd mellan svettigt svartklubbsmörker och tårögda neontryckare. Det är ett smittsamt sound – helt i linje med Englands elektroniska tradition av dubstep, grime och trip-hop – dock långt ifrån ett cementerat sådant inom kollektivet. Vi talar trots allt om förkroppslingen av Soundcloud här, en mångfacetterad sådan där alla ändå tycks frodas inom samma bubbla fylld av trapartad och dansant uppgivenhet.

På tolv spår demonstrerar tolv producenter alla sina färdigheter och egensinnigheter, vilket blir till ett gäng måste-lyssningar.

Redan vid öppningsspåret Indicate sätter Øfdream en utmärkt ton för projektet. Efter ett kusligt intro formas en skiftande låtstruktur, där en loopad röst slungas mellan höga och låga toner medan den dränks i både gulliga och gastkramande synthljud. Låten är fylld av skräckinjagande förtjusning och triggar en motsägelsefull men energilysten blandning känslor hos lyssnaren – lite som att omfamna ens sista andetag på ett dansgolv med hjälp av adrenalinstint dödsknark.

Bland Wavemobs ensemble finner vi även svenska producenten CVRL vars ljudbild, annars förknippad med vrålande elektroniska trapmonster, får stiga åt sidan för en mer stillsam berättelse där en plågad sångröst sjunger likt en svunnen sommarnatt. Jag har tidigare sagt att när svensk film vill lämna trygghetszonen och producera någon blodig futuristisk neo-noir med centrala Stockholm som skådeplats borde CVRL agera kompositör, dock börjar jag ana att även svenska kärleksfilmer skulle behöva en unst av producentens ballader.

Efter att ha nämnt endast tre producenter börjar det bli uppenbart att det finns en uppsats att skriva här. En om Nyquill, London-grabben som började producera kring sommaren 2014 och har redan funnit en säkerhet i sitt sound inte ens producenter långt mer erfarna kan mäta sig med. Eller Haven, amerikanen som spenderade flera år i Danderyd utanför Stockholm och fann kanske i den svenska ensligheten sin ambienta men trapaktiga ljudbild. För att inte nämna inhouse-rapparen Spoze vars självsäkra flow och talang för gråmulna refränger gör honom till en perfekt profet för producenternas brinnande produktioner.

Då och då hör vi album som fängslar en hel samtid, och när det kommer till Soundclouds världsliga samhörighet av innovativa producenter – en klar spegelbild av en värld ihopkopplad med sociala medier – fångar Wavemob med wave001 våran. Det finns mycket mer att hitta i detta album, då alla medverkande besitter en förmåga att slå an våra musikaliska känsloband. Men det är för er att upptäcka, jag ville bara erbjuda en liten introduktionen till denna nya våg av musik.

20 år efter solodebuten Iron Man hade kanske få gissat att Wu-Tang Clans vassaste, Ghostface Killah, skulle beefa med läkemedelsbovar.

För den icke invigde har eld och lågor regnat över rapfans sen Martin Shkreli – entreprenören samt pharmabro nummer ett, känd för att ha höjt priset på livsviktig HIV-medicin – köpte ett unikt och dyrbart Wu-Tang-album exklusivt för 2 miljoner dollar.

Shkreli har sedan dess uppnått någon form av superskurksstatus inom rap efter ha hånat fans och medlemmar från den legendariska rapgruppen genom att bland annat vägra spela albumet, och istället använda det guldlackade fodralet som ölunderlägg. Badboyens kukmätartävling med sig själv nådde sin peak efter att Ghostface talade illa om läkemedelbranschens Joker i en intervju, vilket ledde till ett bisarrt videosvar från Shkreli där han krävde en ursäkt från rapparen han numera ägde, enligt honom själv i alla fall.

Faktumet att den bleka Brooklyn-pojken även var uppbackad av så kallade ”goons” – det vill säga maskbeklädda män, alla dubbelt så stora som han – är bara en liten detalj i den underliga attacken.

Frågan är om Martin Shkreli, likt den affärsman han är, förutsatte att Ghostface inte skulle vända ögat till. Rapparen gav trots allt ett sensationellt svar på tal, även den i videoform, efter att Action Bronson påstod att den gamle Wu-Tang-medlemmen hade blivit rostig. ”I gave you a grace period” sa Ghostface, uppbackad av klassiska toner från Teddy Pendergrass, och åt upp Bronson levande framför kamera till alla beefhungrande fans förtjusan.

Och nu har han gjort det igen, och han höll inte tillbaka den här gången heller. I ett elva minuter långt klipp påminner Ghostface Killah oss alla om varför ena delen av hans namn är just den av en mördare, genom att dissekera Shkrelis persona, bland annat med hjälp av memes – ja, året är 2016 och rapbeefs funkar på detta vis nu, lev med det.

”The fake Peter Pan cat” med en ”12-årings kropp” får här inga ursäkter utan kedjas istället fast för en verbal tortyr – det gamla Wu-Tang-fanet inom mig tvingade fram den meningen. Saker och ting når dock inte sin kokpunkt förrän rapparens egna goons gör entré, och ger beefen en mer emotionell twist. Vi talar kanske inte om mod, men det krävs en hel del dårskap ifall Martin Shkreli ska våga ställa sig framför en kamera efter detta, han verkar ju dock vara en jävla dåre i och för sig.

Men hur länge kan denna beef pågå? I all evighet förmodligen – eller tills forskare tar fram ett äkta HIV-vaccin medan alla rappare från 90-talet ges en redig pensionssumma. De två lär aldrig göra varandra någon fysisk skada och ett bråk av denna sort kan båda hittills bara vinna på rent publicitetsmässigt, så ja, varsågoda, grabbar. Tänk att allt detta mynnar från ett Wu-Tang-album ingen egentligen vill höra – allvarligt, kolla hur mycket deras senaste album sålde. Eller ja, okej, en duett mellan Raekwon och kvinnan bakom hymnen till 90-talets alla brustna hjärtan hade kanske varit något.

X-Files känns som sitt gamla jag igen när Mulder och Scully beger sig ut på en traditionell monsterjakt, ett fall laddat med humor, barndomsdrömmar och problematik – från en av kultseriens mest älskade författare.

X-Fallet

Halvvägs igenom den korta revitalisering som är X-Files tionde säsong börjar faktiskt återkomsten kännas berättigad, om något bitterljuv då den bara är sex avsnitt lång. Det handlar om den nya miniseriens kanske mest hypade avsnitt skriven av Darin Morgan, författaren älskad av fans och Emmy-belönad för sin egensinniga tolkning av kultserien. 20 år efter Clyde Bruckmans Finale Repose, lever Mulder and Scully Meet the Were-Monster upp till hypen? Svaret: ja i detta fall gjorde fanatiska tittare rätt i att tro igen. För precis som de redan nämnda detektiverna av de paranormala, upptäcker vi att X-Files fortfarande kan vara sjukt underhållande och rätt roligt efter ett längre uppehåll. Vem hade anat att Morgans udda komiska ton krävdes för att rättfärdiga den återuppstådda skräck-sci-fi-seriens existens.

Hur paranoid är Mulder?

Det är bara och konstatera att Fox Mulder har sett bättre dagar. Mannen är trots allt närmare 50 än 40 år gammal, singel och äger inga bevis på någon ufo-konspiration, men är däremot ägaren av en rätt beundransvärd samling pornografi. I och med detta uppstår en medelålderskris när FBI-agenten ställs inför faktumet att han har spenderat en större del av sitt liv jagandes monster som aldrig fanns. Hans fantasi, i maskopi med mer naturliga än onaturliga fenomen, har bedragit honom alla dessa år och lämnat oss med en skeptiker, en kristen galen man som har fattat att Gud Big Foot bara är påhitt. Det är tills han kommer i kontakt med varulven Guy Man, eller ja snarare varödlan då han är en mer reptilliknande varelse – inte menat att vara rasistiskt – i en mänsklig kropp, ställd inför en ännu mänskligare vardag bestående av en miserabel arbetsplats och ett miserablare sexliv. I mötet av två personliga kriser uppstår dock vänskap, vilket leder till att den självmordsbenägne Guy Man finner nytt hopp och vår förlorade profet Mulder en uppenbarelse som ger hans korståg ny mening.

Hur skeptisk är Scully?

Ja som så ofta när ett avsnitt väljer att lägga sin fokus på Mulders kamp med sina personliga demoner, får Dana Scully lida för det. Men nu talar vi om ett avsnitt skrivet av Darin Morgan vilket betyder att Dana långt ifrån överskuggas av Mulders demoner. Hennes gamla partner – just det gamla är han väldigt medveten om – har förlorat tron om det vidskepliga, vilket betyder att hon för en gångs skull får debattera för det övernaturliga. Det är tills Mulder börjar bli varm i skorna igen och beger sig ut letandes efter sanningen, medan Scully löser fallet och arresterar mördaren, långt före hennes partner tror att han kan komma till undsättning som om året var 1994. 

Är X-Files transfobiskt? 

Det ligger knappast någon större poäng i att jag försöker besvara ovanstående. Frågan är dock om det inte stundtals blir lite väl uppenbart att Darin Morgan inte har skrivit ett X-Files-avsnitt sen 90-talet, och den spontana känslan är vafan. För det är bara och medge att serien inte gör oss, eller sig själv, någon större tjänst i att skämta om transpersoner. TV har trots allt en längre tradition av att göra människor som inte tillhör könsnormen till punchlinen för sina skämt. I detta fall är skämtet en intervju med en prostituerad transkvinna hög på crack, vilket knappast är något nyskapande. Samtidigt försöker inte serien – som så ofta vidrör det onaturliga – göra detta till något onaturligt där vi skrattar åt kvinnan. Även när cissnubben Mulder senare i avsnittet försöker förklara transpersoner och könsidentiter för en desorienterad Guy Man så är det ett genuint om något fumligt försök. Men var det kanske ett försök och skämt bäst lämpat för någon annan än Mulder och X-Files, även ifall Morgans mening var att på något vardagligt vis uppmärksamma transpersoner för en bred och måhända omedveten publik? 

En pojkdröm går i uppfyllelse

Som programledare för podcasten X-Files Files hjälpte Silicon Valley-stjärnan Kumail Nanjiani att göra kultserien en del av 2010-talets medvetande. Formatet var simpelt, tillsammans med en ny gäst varje vecka grävde Nanjiani i arkivet från dess början och framåt, för varje avsnitt värt att se. Producenten och manusförfattaren Glen Morgan har själv prisat komikern för att ha varit en bidragande faktor i det momentum som tog serien tillbaka till tv-rutorna alla dessa år senare, vilket brorsan Darin tackade Nanjiani för genom att ge honom en roll i senaste avsnittet. Rollen? I vad som säkert är en fanboys största dröm fick skådespelaren agera både offer och förövare, allt i sin favoritförfattares regi. Upphör allas avund här? Nej knappast för den mordlystna djurfångaren fick även lämna inspelningen med Mulder och Scullys riktiga mapp av x-fallet. Ens vildaste fantasi kan knappast överträffa denna storslagna pojkdröm.

En snuskig fantasi var just … En snuskig fantasi

När vi ändå diskuterar fanatiska fans våta drömmar kan vi ju inte blunda för att många män och kvinnors unga hjärtan förmodligen började slå igen tack vare Dana Scully. Efter årtionden av något mindre stolta fantasier såg många säkert hur dessa under avsnittet uppfylldes genom Scullys uppknäppta skjorta och hoptryckta bröst, för att sedan se dem förfalla framför deras ögon när det uppenbarade sig att allt endast var ett hopkok av en sinnesförvirrad varödla med mer erfarenhet av porrfilmer än den riktiga grejen – huruvida igenkänningsfaktorn beståd för vissa tänker jag inte spekulera i, men chansen finns att ödlesex med Scully är något av sex-fan-fics magnum opus.

Övrigt från arkivet

Scully odödlig? En referens till när den klärvojanta enstöringen Clyde Bruckman påstod att hon aldrig kommer dö, och att Mulder kommer möta sitt öde i en orgasm tillsammans med en snara – långt ifrån utomjordingar i alla fall.

En annan fin referens från den självmedvetet nostalgiska serien var när de nämnde Queequeg, Scullys gamla hund som en gång tillhörde Clyde Bruckmans granne – före hon dog och lämnade resterna av sig till Queequeg, som hen knaprade i sig för hunden är ändå människans bästa vän.

Guy Man är uppenbarligen en vegan galnare än vad SVT någonsin kan producera, och mordet på en burgare var otroligt brutalt i sin makabra fastfood-charm.

X-Files och linoljedoftande hotell/motellrum är alltid en mysig kombination. Även ifall denna ägdes av en äkta snuskgubbe, smygandes bland djurdekoren.

Förutom att Mulder har världens bästa ringsignal så lär mobilen bli hans död.

Scenen vid kyrkogården erbjöd, förutom den förbryllande, roande och kanske problematiska dialogen, även en vacker hyllning till Kim Manners – regissören bakom hela 53 avsnitt av X-Files. Det var nämligen vid hans gravsten Mulder vaknade upp med en tom spritflaska vid sin sida, redo att åter finna sanningen. En fin salut till en av tv:s – utan någon som helst tvekan – bästa regissörer, och jag kan rekommendera att ni tar del av hans fantastiska kommentatorspår till några ikoniska scener mellan Mulder och Scully.

Längtan efter Rihannas nya album ANTI är en plågsam sådan, då hon numera bara verkar leka med våra känslor. Speciellt efter att ha postat en selfie med ett par gyllene hörlurar, proklamerandes ”lyssnandes på ANTI”. Men kanske är det hett efterlängtade albumet äntligen påväg då en ny singel idag fick sin premiär genom BBC Radio.

Låten är en sommarsvalkande och Young Thug-esquet nynnande festanthem vid namnet Work och sitter helt klart på hitpotential komponerat av producenter Boi-1da. Faktumet att kanadensaren och den alltid lika beryktade romansen Drake gästar skadar ju knappast. Men det finns trots allt ett momentum att bevara här efter den hyllade käftsmällen BBHMM och frågan är ifall fansen verkligen nöjer sig med bara en ny låt, speciellt efter att klickbete på klickbete har lovat att ”ANTI är påväg” – oftast baserat på grundlös spekulation.

Nu kallade i och för sig RiRi Work för den ”första singeln” på sin Twitter, frågan är då ifall hon planerar något så dåraktigt som att släppa fler innan albumet, eller är bara hennes definition av första någorlunda skev.

Men för stunden kan vi väl ändå nöja oss med att Rihanna och Drake gör låtar igen som om året var 2011. För er utan ett Tidalkonto, det vill säga alla – utpressning verkar vara Jay-Z:s marknadsstrategi – så finns låten att streama här nedan, nu med pålitlig assistans från PP3.