Den ständigt oförutsägbara kanadensiska popängeln Grimes golvade fans och kritiker i november förra året när hennes fjärde album Art Angels släpptes. Med sin alltid lika surrealistiska popframtoning lyckades hon placera sig på ett dussintals årsbästalistor när 2015 gick mot sitt slut – vilket vi alla vet är ett måste ifall ett album skall vara av värde – och nu har kanske det bästa spåret, den adrenalinartade och högt pitchade Kill V. Maim, fått en musikvideo värdig låten.

Tillsammans med brodern Mac Boucher har artisten satt ihop en färgstark och skräckinjagande motorvägseskapad på fyra minuter, där Grimes med sitt tjejgäng av 90-talsesquea cyberpunkare färdas bland neonpulserande animelandskap med ett blodigt rave som destination. Genom nedstängda tunnelbanesystem, klädd i Versace och tänder prydda av gyllene fangs, ställer Grimes till med en fest för de levande döda – och ja vad mer behöver vi egentligen för att titulera detta årets hittills bästa video?

Influenserna osar här lika mycket av Akira och Death Note som en drömsekvens från underskattade framtidsnoiren Strange Days, med den slutgiltiga festen bara ett hjärtlöst andetag från öppningsscenen i den något bortglömda vampyrrulle Blade. Med andra ord är det en kväll på svartklubben fans av det nostalgiska 90-talets genrefilmer och japanska animationer i slutändan kan dö för – eller ja, så älskar du bara Grimes helt enkelt.

Oscarsgalan, den klassiska filmgalan ingen och alla bryr sig om.

Tidigare idag innan nomineringarna hade släppts, och nyheten om den legendariska skådespelaren Alan Rickmans bortgång spreds, sa alla: ”Oscarsgalan? Vem fan bryr sig.” Nu när nomineringarna har släppts, och Alan Rickman tragiskt nog fortfarande är död efter en längre kamp med cancer, så har alla någonting att säga om Oscarsgalan. Visst, det finns kanske andra saker här i livet som jag borde prioritera, men skit i det, starta maskineriet! Här är fem viktiga åsikter om nomineringarna.

Alicia Vikander är en stjärna!

Woho, ja! Alicia Vikander är en stjärna! Känner ni peppen? Okej, jag kan förstå om ni inte känner peppen, för fram tills nu hade i alla fall jag börjat misstänka att Sverige hade glömt bort en av sina bästa skådespelare. Vikander har haft ett strålande år, från att ha spelat robot i hyllad sci-fi till en huvudroll i en sån där halvlyckad blockbusterremake – vi pratar alltså fortfarande om två olika filmer – och såklart birollen i The Danish Girl som hon nu har fått sin första Oscarsnominering för. På hemmaplan har dock inte framgångarna diskuterats alls så mycket som en kanske hade förväntat sig, men bättre sent än aldrig, antar jag.

Jennifer Jason Leigh är också helt uppenbart en stjärna

Precis som Alicia Vikander är Jennifer Jason Leigh nominerad till sin första Oscar för insatsen i The Hateful Eight. Att Jason Leigh har 30 år av fantastiska roller i sin resumé talar till hennes fördel, kan vi i alla fall hoppas. Visst, Quentin Tarantinos senaste var kanske inte min favorit bland hans hyperboliska äventyr i genrepornografi, dock besitter filmen en rad kvalitéer ingen kan förneka, och en av dem är Jennifer Jason Leigh. Ge kvinnan en Oscar för i helvete, det är på tiden.

George Miller är odödlig

Det skulle inte förvåna mig ifall den åldrade regissören George Miller tog hjälp av en postapokalyptisk dopningsmekanik lik den skurken Immortan Joe brukar i hans film Mad Max: Fury Road. 70-åringen återvände triumfartat till den motoroljade domedagsgenre och filmserie han revolutionerade och övergav på 80-talet – för att göra barnfilmer som Babe – men återvände förra året, efter 30 år, för att presentera en actionfilm dimensioner bättre än vad regissörer 30 år yngre än honom kan åstakomma. Om inte den där meningen fick dig att tappa andan, så fick säkerligen Mad Max: Fury Road dig att göra det. Detta galna geni Miller förtjänar en statyett, dessutom behöver knappast det endast galna svinet Alejandro González Iñárritu en till. Vi vet ju trots allt inte när regissören tänker återvända till ökenlandet, bara att det blir någon gång i framtiden – rapporteringen från tidigare i veckan om att Fury Road skulle var den sista stämmer såklart inte.

Alla är ännu en gång vita

Okej, ifall vi ska komma på en bra och omtyckt biosuccé från det gångna året som inte är Star Wars: The Force Awakens, vilken kommer ni att tänka på då? Furious 7? Knappast. Straight Outta Compton? Ja, förmodligen. Därför borde det glädja alla att filmen faktiskt knep en nominering idag, men det var inte Jason Mitchell i rollen som Eazy-E utan för Bästa originalmanus, det finns dock en liten om något förutsägbara hake. Det samhällspolitiska och självbiografiska dramat om den afroamerikanska rapgruppen NWA skrevs av två vita personer. Kollar vi bland nomineringarna överhuvudtaget är det vita ansikten överallt, så trots efter förra årets avslöjande och många år av stark kritik, tänker galan fortsätta att låtsas som om att representation inte spelar roll. Antar att värden Chris Rock har ammunition för en del obekväma skämt nu i alla fall.

Ge Leonardo DiCaprio en Oscar…

Ärligt talat, Leos ständiga förloranden är en meme vid det här laget uttjatad. Visst, motståndet är fascinerande blekt och hans epos av att göra vidriga, ack så vidriga saker för en guldgubbe i The Revenant var ännu endast ett fordon för  Iñárritus hybris. Men om DiCaprio till slut ska ta hem en Oscar kan det väl lika gärna vara en oförtjänt sådan. Tar The Revenant däremot hem en för Bästa film, eller Iñárritu för Bästa regi, ja, då är jag redo att ha åsikter om Oscarsgalan igen.

Det Portland-belägna musikkollektivet STYLSS hade ett fantastiskt 2015. Tillsammans med en rad artister, främst egensinnigt talangfulla producenter, lämnade de Soundclouds periferi för att göra sina röster hörda genom en rad lyckade projekt, från artisternas egna underverk till hyllade bootleg-samlingar. Under det gångna året var kollektivets ljudbild kanske främst associerad med något elektroniskt diffust, emotionellt och trap-aktigt – se till exempel på musiken från Eastghost eller Onhell – men med Echavox nya album blir uppfattningarna, av vad STYLSS faktiskt är, ännu oklarare men desto fantastiskare.

På Queen of Heaven har Echavox – vars riktiga namn är Andrew Eastman, inte att misstas med redan nämnda Eastghost – skrivit, framfört och spelat in varenda låt. Efter att ha lyssnat på samtliga elva spår kan jag endast påstå att det är en imponernade insats, speciellt för någon som harvar i karriärsmässiga indiemönster.

Echavox gör låtar med kapaciteten att sätta eld på ens känslor som om man vore en vampyr i dagsljus, för att sedan bara bli till rök när nästa låt regnar ner över en. De är dramatiskt självupptagna, men blottande och förkrossande. Redan vid öppningsspåret blir detta uppenbart, då Eastman från första början nosar på något unikt.

Med en akustisk gitarr samt fragment av synthspår ljuder låten döpt efter albumet likt nedstämd country, en känslomässig mordballad med vingar, en avskalad introduktion till denna oförutsägbara samling ljudbilder, samt en sorters mistlur med ett förtrollande grepp över oss ovetande lyssnare. Genom hela albumet slängs vi sedan mellan olika instrument och trummönster. För att ena stunden förföras av ett piano, till att i andra försvinner in i en ambient synthdimma.

Jag skulle vilja kalla Queen of Heaven för en motsägelsefull resa mot mörkrets hjärta, den är trots allt en alldeles för njutbar sådan. Dock blir de melankoliska tonarterna till en röd linje i detta virrvarr av musik, Eastmans vemodiga stämma förvandlas till en kompass och när vi väl har nått till slutet av sista låten You Reap Only What You Sow, ja då är i alla fall jag redo att ta konsekvenserna och försvinna in i denna känslofyllda bubbla igen.

En rappare vill befria Steven Avery och Brendan Dassey från det amerikanska rättsystemet med en kraftfull låt.

Okej, jag är fullt medveten om att flera av er vid det här laget har tröttnat på hypen kring Making A Murderer. Det fascinerande true crime-dramat där twists i handlingen är en lika daglig rutin som Steven Averys obefintliga bruk av underkläder har lett till en del upprörda känslor, och tittare har antingen efter sista avsnittet själva blivit kriminalutredare på Reddit eller skyldiga till brott genom att direkt hota personer inblandade i den ökända utredningen.

Visst, denna verkliga historia om det oerhört skeva amerikanska rättssystemet upprör, även ifall jag ibland kan känna att vi missar poängen när hot takes och meningslösa namninsamlingar till Vita Huset blir vårt fokus.

Men någon som inte har missat poängen är den andra dömde, Brendan Dasseys, halvbror, den kristna strugglerapparen Brad Dassey. Istället för tomma ord i textform skapar Dassey en Fuck Tha Police för 2016, genom att ta sikte mot rättsystemet på ett mer oväntat sätt, med en upprorsanthem vid namnet They Didn’t Do It – disslåten Manitowocs poliser har kommit till att frukta.

Även ifall jag personligen saknar de Wrestlemania-referenser som Brendan Dassey säkert skulle uppskatta, så läggs det tillräckligt med rader riktade mot Ken Krantz och korruption över det tungt gungande country-rap-horrorcore-beatet för att internets hobbyutredare ska lämna tangentbordet för studion. Inom en snar framtid kan vi kanske se ett Live Aid till Brendan och Steven Averys ära? Just nu känns det inte som en omöjlighet. Lägg till Dean Strang och Jerry Buting dabbin på scen och killarna lär vara frisläppta inom kort – dabbin funkar alltid.

Legend, ikon, hjälte. Bara det är ord som kanske i många fall blir till överdrifter, men aldrig när det kommer till David Bowie och den musik han på något abstrakt dimensionellt vis han lyckades ta till jorden. En karaktär med många karaktärer som på ett kompromisslöst sätt inte bara banade vägen för ett friare artisteri, utan även för att människor skulle våga finna frihet genom att utmana de normer samhället hade byggt upp – de normer Bowie raserade.

Därför är det knappast chockerande att många igår sörjde artisten vars bortgång under måndagsmorgonen blev officiell, bland annat med en kortfattad men ändå så pass hjärtskärande tweet från sonen och regissören Duncan Jones. Efter en 18 månader lång kamp med cancern lämnade Bowie oss för stjärnorna, 69 år gammal och med en karriär vars längd sträcker sig över ett halvt sekel.

Ja, det är sjukt och höra att en artist, som alltid utstrålade något större än självaste livet, har gått bort. Från Ziggy Stardust till Thin White Duke – vi såg många personas komma och gå, ofta om inte alltid redo att utmana binära könsroller, alla odödliga likt den gränslösa fantasi de härstammade ifrån. En artist vars nästan utomjordliga inflytande över de artister som efter honom skulle följa, ett avtryck likt en big bang av stjärnstoft, spritt över galaxer.

Nu börjar dock denna text likna mer av eulogi än vad den egentligen är menad att vara. Det finns en rad personer bättre lämpade för att skildra Bowies storhet, jag är bara en som råkade uppskatta hans musik under diverse perioder i mitt liv. Största avtrycket gjorde han kanske hos mig i tidig ålder, Space Oddity var förmodligen den första klassiska rocklåten jag förälskade mig i. Tillsammans med min då bästa vän Christoffer lärde jag mig den utantill. Christoffer var ground control, jag var Major Tom.

Nu efter beskedet om David Bowies bortgång har många börjat spekulera kring huruvida hans senaste album Blackstar kan tolkas som artistens avskedsbrev. Mörka teman likt döden lyser i ett nytt sken, och ja, den trogna samarbetspartnern och producenten Tony Visconti har bekräftat att albumet var menat som artistens svansång. I ett meddelande på Facebook säger Visconti att Bowie ”gjorde Blackstar för oss, hans avskedsgåva” och berättar att han hade känt till detta under ett års tid: ”Jag visste för ett år sedan att det var på detta sätt det skulle det vara. Jag var dock inte beredd på det… Han gjorde alltid vad han ville göra. Och han ville göra det på sitt sätt och han ville göra det på bästa sätt.”

Få artister har fått chansen att göra ett sista album med vetskapen att det faktiskt kommer bli deras absolut sista. Detta gör Blackstar till en lyssnarupplevelse lik ingen annan, och till en närmast andlig upplevelse för Bowie-fans. Flera låtar ges en helt ny mening, till exempel Lazarus där han sjunger – uppbackad av vemodig rymdjazz – om att stirra ner på oss från himlen, ”oh I’ll be free, just like that bluebird, ain’t that just like me”. Eller det avslutande spåret I Can’t Give Everything Away där ljudbilden känns nästan gudomlig, och Bowies bitterljuva ord om att inte ges möjligheten till att ge allt, det är uppenbart en stor artists sista dräpande andetag.

Blackstar är ett tappert adjö med en förtvivlad önskan om ett annat slut. Som sagt ges få artister chansen att göra detta för sig och sina fans – för den egensinniga människan David Bowie rådde det nog aldrig någon tvivel, och han tog chansen. Det är därmed tydligt, att även efter att han har lämnat oss för något annat, var Bowie unik. Som ett perfekt avsked i musikvideon till Lazarus, backar han nu tillbaka in i garderoben. Vad som väl väntar där, molntäcken eller en dörr till andra galaxer, kan endast vår egen fantasi berätta – och det var nog precis så David ville ha det.