Imorgon har Star Wars: The Force Awakens premiär här i Sverige och vi kan nog alla, mer eller mindre, känna av fansens darrande nervositet, fruktandes att den nya filmen faktiskt skulle kunna vara i närheten av prequel-filmernas bedrövliga kvalité. Den rädslan går dock inte att jämföra med den en annan grupp av dedikerade stjärnentusiaster känner just nu.

Star Trek har kanske aldrig varit associerat med action, utan istället sätts som den pretentiösa tänkarens alternativ till Star Wars rymdfantasi. Men när Paramount Studios bestämde sig för att återuppliva sina gamla franschiserättigheter så var det med en nytappning befriad från alla fördomar. Helt plötsligt var Star Trek roligt, explosivt och framför allt en biosuccé.

Fansen, även kända som trekkies, har aldrig riktigt kunnat smälta detta. Visst, en del kanske förstår att med det rådande filmklimatet var det bara en tidsfråga innan Star Trek skulle bli en del av Hollywoodmaskineriet. Dock kvarstår en enad oro inför den kommande, tredje installationen, i denna nya serie filmer, regisserad av Justin Lin – känd från Fast & Furious-filmerna och förmodligen det sämsta möjliga valet av regissör, om du frågar en trekkie.

Med den första officiella trailern kommer dock en chans till en inblick i detta fandömes psyke. Jag med min erfarenhet av så kallad nördkultur tänker nämligen spela djävulens advokat, eller ja, en trekkie, och ge er den analys av trailern som hundratals internetforum säkert redan har gjort . Ska jag dock vara ärlig så gör jag detta främst för möjligheten att äntligen kunna blotta mitt värsta missbruk: Star Trek-gifs.

”Is that music?”

Helt klart berättigad fråga, Scotty. Trailern börjar till tonerna av Beastie Boys klassiska mosh-rap-anthem Sabotage, för människorna bakom dessa filmer vill inte sluta distansera sig från sina fans. Nej, det enda jag vill höra i min rymdeter är Alexander Courage, och när det kommer till främmande språk föredrar jag klingon framför rap (på riktigt har trekkies faktiskt klagat över hur denna trailer, till skillnad från tidigare, inte har någon symfonimusik).

USS Enterprise, kronjuvelen bland United Federation of Planets stjärnflotta. I de gamla filmerna med den klassiska konstellationen, bestående av bland annat de intergalaktiska legenderna William Shatner och Leonard Nimoy, förstördes den endast en gång. Men nu är det 2010-talet och då måste allting sprängas 200 gånger om, vilket betyder att denna revitalisering än en gång ska fördärva det vackraste vi har – passande metafor va?

Leonard H. ”Bones” McCoy är en av stjärnflottans allra mest respektabla doktorer, ingen komisk sidekick ämnad för prekära situationer. (Okej, jag chanser faktiskt hejvilt här, men tänker att någon av alla dessa karaktärer kan ju inte ha varit en punchlinemaskin i originalserien.)

Kirk, motorcykel och en trickramp på en främmande planet – detta kan väl ingen rimlig människa dissa?

Om det inte vore för att du med Into Darkness uppfann ett läkemedel för ungefär all död i världen hade jag kanske svurit över ditt svek just nu, JJ Abrams, vilken bedrövlig ursäkt till Star Trek-film det var. Men ändå, lightsabers framför phasers? 

En ensam och mystisk krigarkvinna, den sci-fi-klyschan har vi inte sett tidigare – vi kan ju låtsas att en trekkie skulle finna något negativt i denna ironiska kommentar, dock verkar hon rätt kickass, ärligt talat.

Star Trek handlar om The Final Frontier, det ändlösa rymdtäcket av oupptäckta stjärnor, ämnade för storslagna äventyr. Men till och med i Star Trek måste någon av vår planets städer jämnas till marken i äkta blockbuster-manér. Skärp er, det finns en anledning till att allt inom denna franchise utspelar sig på ett skepp i någon sektor långt ifrån vår egen, ingen bryr sig om Tellus aka världens mest osexiga planet med en atmosfär som endast blir dödlig efter 100 år av luftföroreningar – när syre byts ut mot syra, då kan vi kanske börja snacka.

Ja, de sticker ju knappast under stolen med att detta är BEEEYOOOND Star Trek. Paramount, erkänn bara att ni är Star Wars-fans som älskar varenda minut av detta.

Nej, men om jag ska ge upp lajvandet här i slutet och medge att detta faktiskt ser rätt lovande ut. Justin Lin verkar vara helt rätt person för att ta en till synes klassisk Star Trek-esque äventyrspremiss och pumpa den full med all den där Fast & Furious-hästkraften. Gedigna trekkies lär aldrig bli helt nöjda med de nya filmerna, vilket detta nästan religösa samförbund kanske aldrig borde bli heller – de har trots allt inte genomlidit alla fanproduktioner för att nöja sig med en popcornifierad version av Star Trek. Fans av rymdenlig sci-fi-action likt Guardians of the Galaxy däremot:

När det kommer till sci-fi-handlingar upplagda för kaosartad stämning placerar filmen High-Rise sig högt på listan.

Med JG Ballards roman vid samma namn som fundament, tas vi här till ett framtida byggnadskomplex i en isolerad del av London där doktorn Robert Laing är nyinflyttad. Den dystopiska twisten i denna till ytan fridfulla miljö är att byggnaderna är uppdelade i klasser, med de fattiga på botten, medelklassen hankrandes i dess förvirrade mitt och de bortskämda enprocentarna på toppen med den bästa utsikten. Något säger mig att grannsämjan inte lär hålla för evigt, och desto högre upp du bor desto längre fall till den asfaltade botten.

I huvudrollen ser vi tumblrs älskling Tom Hiddleston – ett perfekt val för att representera den vita överklassen – som i den nysläppta trailern agerar guide genom en reklamfilm för detta livets smörgåsbord, där endast glimtar av den sanna handlingen flimrar förbi. Ett kryptiskt sätt att marknadsföra High-Rise på, förmodligen helt i linje med resten av filmen.

För regin står den brittiska indiedarlingen Ben Wheatley vars senaste film, det psykologiska och bittert svartvita historiedramat A Field in England, hyllades för sin storstilade filmkonst – och fotografen Laurie Rose återvänder även denna gång.

Med High-Rise kan Wheatley sitta på enkelbiljetten till en framtida blockbusterkarriär, om han nu vill ha den det vill säga. I slutändan handlar det dock om hur filmen mottas av publiken, för om vi ska tro kritikerkåren verkar denna stilistiska satir till framtida klasskrig redan vara ett objekt gjort för att hyllas. Om det nu är ett klasskrig den skildrar, jag håller mig nämligen någorlunda spoilerfri här. Kanske lever de olika grupperna i perfekt harmoni med varandra genom hela filmen? Det om något vore bra sci-fi.

Efter att ha lämnat det ikoniska skivbolaget Sub Pop – kända för att ha populariserat grungemusiken – förbereder nu den kanadensiska duon Memoryhouse sitt första egenlanserade album Soft Hate.

Likt sina tidigare stallkamrater Beach House har sångerskan Denise Nouvion och kompositören Evan Abeele gjort nostalgisk men framåtsträvande drömpop, ibland med en ton av mörkt distad shoegaze. När de nu presenterar sin andra singel från det kommande albumet verkar det vara med en nyfunnen kärlek för ångest förankrad i medryckande riff och älskvärd men hjärteskärande sång.

Låten Arizona är en storslagen nostalgitripp med en gitarr som andas Twin Peaks och amerikansk västernfolklore på samma gång. Det fyra minuter långa shoegaze-vidundret känns laddad med filmiska aspirationer och skulle kunna ackompanjera en coming of age för problematiska ungar i asfaltsdjungeln likväl som en nagelbitande uppgörelse bland ett ökensceneri där tuggtobak och blod är det enda sanden känner till. Med Nouvions bitterljuva röst ovanpå allt och det står klart att det inte bara är inom kommersiell pop och rap Kanada dominerar – obskyr dream pop är tydligen också något de är ämnade för.

Ah, superhjältar, dessa älskade individer som räddar städer från ondskefulla vetenskapsmän och katter från alldeles för höga träd. Det är i alla fall vad vi trodde var definitionen av dessa män och kvinnor i trikåer med underkläderna utanpå, men än en gång tänker Zack Snyder bevisa att även människor med superkrafter kan vara osympatiska svin.

Till skillnad från förra veckans trailer till Captain America: Civil War, där känslorna svällde över, är allt återigen becksvart i den nya trailern till Batman v Superman. När jag talar om becksvart menar jag inte bara den frustrerande skuggbelagda färgskalan filmen har, utan även hur humorlös och bitter denna fantasivärld bestående av hjältar tycks vara. Alla hatar alla när det är dags för århundradets uppgörelse mellan två ikoniska surmuppar – vem vinner? Den med mest hat i sitt hjärta, såklart.

Batman

Varför så förbannad?

Under det katastrofliknande slaget mellan Superman och Zod i Man Of Steel förstördes en byggnad tillhörande Bruce Waynes företag. Mannen är nu förbannad och redo att gå ut i krig mot mannen i blått för att lämna städer i ruiner efter sig. Det är den premiss jag kan tänka ut efter att ha sett trailern, och ja, logiken är bristfällig. Batman tänker lösa problemet med den farliga utomjordingen genom att locka honom till sin stad för en egen boxningsmatch? Ledsen, men vill man skapa en rå superhjältefilm med realistisk ton så är kanske inte svaret att förvandla serievärldens mest briljanta detektiv till idiot.

Hur förbannad? 5 av 5 frustrerande varma ökentrenchcoats.

Chans till vinst? 75%, för i slutändan älskar folket Batman mer än någon annan.

Superman

Varför så förbannad?

Den nyanlända utomjordingen till gudalik superhjälte verkar inte vara mycket för vår planets invandringspolitik, han är helt enkelt en utböling och behandlas som en sådan. Dock har jag svårt att sympatisera med en karaktär vars samvete inte verkar alltför plågat av faktumet att han är ansvarig för att några tusentals människor miste livet medan han och Zod bankade skiten ur varandra med staden Metropolis som arena. Men Batman däremot, han är tydligen en individ människor borde vara rädda för – okej, någon lever i förnekelse här. Var det den slutledningsförmågan som gav alter egot Clark Kent toppjobbet på en prestigefylld kvällstidning även fast han saknar all utbildning, eller är han bara grym på klickbaserat content? Det är i alla fall en mer realistisk historia än Superman och hans samvetskval.

Hur förbannad? 3 av 5 oprovocerande Batmans.

Chans till vinst? 50%, för ingen bryr sig egentligen om Superman.

Lex Luthor

Varför så förbannad?

Jag vet inte ifall detta unga geni är så förbannad egentligen, han verkar mer excentrisk och allmänt galen – tur att skurken är trogen superhjältemyten, antar jag. Uppenbarligen har Jesse Eisenberg inspirerats av manusförfattaren bakom hans senaste film American Ultra: Max Landis.

Hur förbannad? 1 av 5 kryptoniter. Hur galen? 5 av 5 psykotiska monologer.

Chans till vinst? 50%, för ett wildcard är alltid ett wildcard.

Doomsday

Varför så förbannad?

Den ostoppbara dödsmaskinen – som faktiskt slog ihjäl Superman under serietidningarnas mer allvarliga 90-tal – är nog mest förbannad över hur han har klämts in i den här filmens tredje akt för att ge de nya superbästisarna något att slå på. Visst, detta är en typisk ”slå på”-antagonist, men serieföljetongen han härstammar ifrån är kanske en klassiker som förtjänade en bättre behandling.

Hur förbannad? 3 av 5 skakiga Snyder-filmrutor.

Chans till vinst? 75%, ifall förhoppningen är att förstöra Warner Bros superhjältefranschise.

Wonder Woman

Varför så förbannad?

Det mest realistiska med denna bittra supervärld Snyder har byggt upp är väl att hjältinnorna inte ges lika mycket tid i rampljuset. Den odödliga krigaren från Amazonas verkar dock redo att ändra på detta, ett budskap helt rätt i tiden om inte även lite inklämd.

Hur förbannad? 5 av 5 livstider med patriarkatet.

Chans till vinst? 100%, för Wonder Woman är den enda som inte har tid för superhjältebeef.

Summering: Jag må ha kopiöst med mängder känslor för serietidningar, men fan om jag inte på förhand redan hatar denna film lika mycket som karaktärerna i den hatar varandra.

Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.