Jag håller på att flytta lite. Tänkte föst bah ”Amen jag har inte så mycket grejer” men insåg sen att det var typ tvärtom. Återkommer lite senare. Måste bara ordna upp mitt liv först. Typ om 24 timmar. Hoppas ni förstår.

Igår var det sista delfinalen i Melodifestivalen 2015. Jag firade med att ha på mig en extra urringad jumpsuit på mig i mitt och Hannas mellosnack på SVT Play. Jag kan helt klart vänja mig vid det. Först hade jag fäst en säkerhetsnål för att dölja urringningen, men sen fick jag feeling och slet av den och flashade min fjuninga bringa i public service. Nu kommer väl folk aldrig att vilja ha med med mig i en teveproduktion igen.

Pratade om Jon Henrik från förra veckan och smekte mitt bröst litegrann…

Mello sändes från Örebro den här veckan, och kvällens första artist var Midnight Boy med sin låt ”Don’t say no”. Tyvärr så sa Sverige ”No” till hans svettiga raggarsträng eftersom han inte gick vidare. Kanske för att han såg ut som en blandning mellan någon från The Poodles och Kissie, men vad vet jag?

Caroline Wennergren med ”Black Swan”. En Bond-låt med soulfeeling och en släng av jazz. Så schizofrent som det kan bli. Caroline var med i Melodifestivalen 2005 och har sedan dess jobbat med Christer Sjögren och åkt runt på Diggiloo-turné och behövt stå i Nanne Grönvalls skugga, så det kan inte ha varit lätt. Nu ikväll stod hon på egna ben och åkte ut:(

Sen hade vi JTR med ”Building it up”! Ett pojkband från Alingsås som verkligen gillade att ta sig själva på skrevet och stå bredbent och klappa händerna. Killarna beskrev sig själva som ”en blandning mellan Dr Bombay och Ed Sheeran”, men jag tycker mest att de var rätt bleka och ointressanta. Plus att bandnamnet ”JTR” låter som ett rengöringsmedel eller en statlig myndighet. De kommer troligtvis aldrig att få Polarpriset, men de kommer säkert att klara sig ändå genom att vara en blekare kopia av One Direction i brist på annat. Igår så räckte det till en finalplats. Hur många pojkband klarar Sverige av egentligen? Kommunerna måste ta sitt ansvar!

Hasse Kvinnaböske Andersson med ”Guld och gröna skogar”! Lås in era kvinnor Örebro, Kvinnaböske har blivit utsläppt! Hasse har tidigare blivit tillfrågad att ställa upp i Mello men har alltid tackat nej med motiveringen att tre minuter är för kort för att han ska få med allt han vill säga. Typiskt män att aldrig vilja sluta prata! Om tre minuter räckte åt Björn Ranelid häromåret så räcker det garanterat till för alla oss andra också. Hasses scenshow var i huvudsak inspirerad av Sverigedemokraternas kulturpolitik, med en dansbana, björkar, fiol och lite folkdans. Precis så härligt som det var förr i tiden då samtliga kvinnor hade på sig blommiga kjolar och alltid skrattade och log och drack jättemycket mjölk.

Därefter hade vi Dinah Nah med ”Make me la la la”. En låt som handlade om ingenting alls. Troligtvis så förstår man bara budskapet om man har druckit tio shots i Ayia Napa och dansar på en bardisk i väntan på magpumpning. Inte det mest spännande jag har sett, men det räckte till Andra Chansen iallafall. Sedan tidigare så är Dinah Nah känd som medlem i 90-talsgruppen Caramell, med hits som ”Om du var min” och ”Efter plugget”. Därefter sadlade hon om och blev hudterapeut. Det kanske var lika bra.

Annika Herlitz är sedan tidigare musikalartist och ställde upp med låten ”Ett andetag”.  En låt som handlar om hur nära hon ibland är att få psykbryt på Charlotte Perrelli när hon körar bakom henne i Evita på Göta Lejon. Nä jag bara skojar!  Låten hade fungerat perfekt i en Disney-film 1995, men nu är det kanske dags att gå vidare och komma på något nytt. Trots att hon hade både fläkt, galen frireligiös blick och svävade på en platta ovanför scenen så räckte det inte ens till den andra röstningsomgången.

Måns Zelmerlöw med ”We could be heroes”. Måns behöver väl egentligen inte någon presentation eftersom han varit med i i princip varje underhållningsprogram som någonsin har sänts i svensk teve, men nu är han alltså tillbaka i Melodifestivalen igen. Han valde därför att ha på sig en instoppad sweatshirt eftersom det ändå inte spelar någon roll vad han har på sig eller hur låten var eftersom han ändå visste att det skulle bli en finalplats. På scenen hade han en 3D-animerad scenshow med massa streckgubbar. Det är precis det här som forskare varnar om när de säger att vartannat jobb kommer att vara borta inom 30 år. Snart behövs det inte ens dansare till Melodifestivalen längre. Mycket alarmerande utveckling.

Det här var alltså samtliga låtar i Melodifestivalen 2015. Nästa vecka väntar Andra Chansen med Andreas Weise, Linus Svenning, Hasse Kvinnaböske, Kristin Amparo, Dolly Style, Dinah Nah, Behrang Miri och Samir & Viktor. Det känns ungefär lika svårt att förutspå som Anders Borgs och Dominika Peczynskis förhållande, men det ser vi fram emot!

HÄR kan ni kolla på mitt och Hannas mellosnack också, där vi gästades av soliga Daniel Paris, Aina Lesse och Martin Soneby. Jag svettade ner min jumpsuit under programmets gång och bjöd även på en och annan nipslip. Nästa vecka är jag och Hanna tillbaka igen, och det bör ni se som ett hot.

Ikväll är det premiär för Let’s Dance! Mitt favoritprogram! Nä skoja bara, men jag är glad över att Nanne Grönvall har fått en sysselsättning även nu efter att julgalorna har tagit slut och innan Diggiloo-turnén börjar till sommaren.  Här har jag lite tankar angående några av deltagarna.

Jonas ”Stylist-Jonas” Hallberg. Det kommer ta typ tre sekunder innan Jonas Hallberg vrålar ”HEEEY GIRL” till Nanne Grönvall, som bara tycker det är kul att få en ny bögkompis att shoppa med. Om Jonas är hälften så påfrestande som han var i svenska Top Model så har vi ett problem. Kommer troligtvis att bli ovän med Tony Irving.

Ingemar Stenmark. Ingemar Stenmarck är förmodligen allt som Jonas Hallberg INTE är. Lugn, sävlig och lite tillbakadragen. Personligen så är jag alldeles för ung för att ha någon relation till honom så för mig är han bara en äldre man som lever på gamla meriter. Annars så känns han mest som en sån person som äter VitaePro-tabletter.

Camilla Läckbergs pojkvän, även kallad ”Simon Sköld” i vissa sammanhang. Det känns ju tråkigt att vara känd bara för att man är ihop med en kändis, men vad ska man säga? Troligtvis var det Camilla som tvingade honom att ställa upp bara för att hon ska få komma och heja på fredagarna och låtsas att hon själv är med i tävlingen i år igen efter den snöpliga fjärdeplatsen 2012. Vissa kan verkligen inte släppa det som har varit.

Jenny Strömstedt. Förhoppningsvis kommer hon vara mer graciös än vad hennes Nyhetsmorgon-kollega Steffo Thörnqvist var förra året. Det lär ju i och för sig inte vara speciellt svårt.

Marie Serneholt. Kanske den person i Sverige som är bäst på att vara ”helt okej” på mest saker. Helt okej programledare, helt okej sångröst. Troligtvis kommer hon vara ”helt okej” på att dansa också.

Nanne Grönvall. Alla som sett en Diggiloo-turné någon gång vet att Nanne har mer energi än ett tröskverk. Frågan är om hon kommer att kunna omvandla det till dans eller bara stå och göra spasm-liknande rörelser på dansgolvet.

Premiär ikväll 20.00 på TV4.

Det här är egentligen ett rätt så angenämt problem, men jag håller på att gå in i flyttväggen. Jag är mitt uppe i förberedelserna till min flytt nästa vecka och det känns som att det enda jag har gjort den här veckan är att sitta i ett enda långt telefonsamtal fast med tio olika kundtjänster. Adressändring, fixa elavtal, ringa ComHem, skaffa hemförsäkring, få ett sammanbrott för att IKEA ska komma och leverera möbler ”någon gång mellan 15-21″, packa ner allt jag äger i kartonger, vänta på viktiga brev som aldrig kommer fram osv.

Folk har brutit ihop för mindre. Dessutom kommer jag förmodligen att brinna i helvetet för att jag utnyttjat RUT-avdraget för första gången i mitt liv och köpt flyttstädning till min gamla lägenhet på 28 kvadrat, men jag ORKAR bara inte!

Nästa tisdag får jag nycklarna och överför den sista delen av kontantinsatsen men jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Skulle inte alls bli förvånad om alltihop visar sig vara en stor bluff och att jag blivit lurad trots att allt är påskrivet och jag vet att allt egentligen är lugnt. Min största skräck är typ att jag ska gå in i min nya lägenhet och mötas av ett fuktskadat badrum eller att köksluckan faller ner när jag försöker öppna den. Alternativt att det är ett stort hål i golvet.

Jag vet att det är löjligt eftersom jag sett lägenheten och vet vad jag har köpt, men jag kan ändå inte låta bli att vara lite nervös för hur det kommer vara eller att något fullkomligt orimligt ska hända.

Just nu vill jag bara spola fram tiden en vecka tills jag har flyttat in och fått grunderna på plats. Förhoppningsvis sitter jag med ett glas vin (eller tre) i min nya soffa nästa onsdag. Det ska bli ett sant nöje att få spilla rödvin i min nya soffa för första gången. Så snart som det är klart kan man börja fokusera på vad som egentligen är viktigt. Till exempel att välja rätt lampskärm från Svenskt Tenn så att den matchar med soffkudden från Missoni. Ja ni vet ju själva hur jobbigt det kan vara!

Egentligen vill jag bara sitta och blogga om Pernilla Wahlgren hela dagarna, men ibland måste man ju tyvärr göra annat också. Typ se till att man har en internetuppkoppling över huvud taget. Som om allt detta inte var nog har jag dessutom fått en finne i ansiktet! Katastrof!

Jag är med i HSB sedan en tid tillbaka. Mest för att bostadsrättsföreningen i huset som jag ska flytta in i nästa vecka tvingade mig. Vet inte exakt vad organisationen går ut på men det kostade iallafall 500 kronor att gå med. En bra medlemsförmån är dock att jag får HSB:s medlemstidning ”Hemma med HSB” hemskickad på regelbunden basis. Det är en tidning vars mål är att framstå som så intetsägande och slätstruken som möjligt för att attrahera samtliga HSB-medlemmar och inte göra någon sur. I senaste numret hittade jag bland annat den här spännande notisen.

Nähä. Nu får man inte ens ha en handgranat i förgyllt porslin som inredningsdetalj längre. Fan! Man får verkligen aldrig ha roligt längre. Antar att man inte heller får kolla på våldsamma filmer i hemmet, för det är ju faktiskt jätteolämpligt och stötande för alla som någon gång har blivit utsatta för våld i någon form.

Det känns verkligen som ett statement från HSB:s och redaktionens sida att de tar avstånd från porslinsbeklädda handgranater som inredningsdetaljer. Fler inredningstidningar borde följa deras exempel. Om de inte säger någonting så hade man ju förutsatt att de t.ex. velat ha krig eller andra väpnade konflikter. Vad anser HSB egentligen om situationen i Ukraina? Och knarkrelaterad gängkriminalitet i Mexico? Nu när de tagit ställning till dekorativa handgranater så behöver de även fundera på sin policy för utrikespolitik och komma med ett uttalande inom kort samt en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Vissa av er kanske undrar hur handgranaten från inredningsreportaget såg ut, och det kan ni se här nedan.

Kolla vad osmaklig! Visst blir man KRÄNKT bara man ser den? Någon (eller några?) blev uppenbarligen så illa berörda av denna prydnadssak att de var tvungna att skriva ett långt argt brev till HSB och kräva att de tar avstånd från väpnat våld. Tankarna går ju direkt till första världskriget!

Personligen så tycker jag att det finns betydligt värre och mer stötande saker att inreda med istället för porslinsbeklädda handgranater. Till exempel väggbokstäver som det står ”Lycka” eller ”Kärlek” på. Det om något är provocerande på riktigt.