Sitter här och går igenom helgens mest minnesvärda Instagram-bilder från svenska kändisar och konstaterar att Anna Book återigen har tagit priset. Det är inte alla människor som gör ett kollage med bilder på kadaver från en viltolycka och avslutar med en ledsen smiley. Riktigt stark och berörande bild om jag får säga det själv. Dock så var det elakt att publicera bilden på rådjuret utan att först fråga det om det var okej för hen. Folk brukar ofta säga att unga människor borde vara mer försiktiga med vad de gör på internet, men de som behöver mest hjälp och vägledning är förmodligen våra vuxna kändisar. Lektion nummer ett blir att inte instagramma kadaver.
NU ÄR JAG HEMMA FRÅN BARCELONA HÖRNI! Jag förstår att saknaden ni känt måste ha varit total och att livet har stått på paus medan jag varit borta, men nu är jag här igen tills på fredag när jag åker till Madrid. Åkte mest hem eftersom jag behöver klippa mig hos min frisör i Stockholm. Ni vet hur det är. Man får passa på att vara kräsen med sitt hår sålänge som det är kvar. Aja här kommer lite bilder från resan! Minns knappt själv vad som hände om jag ska vara ärlig, så alltihop är printscreens från snapchats jag skickat.
Vi bodde på ett jättefint hotell! Det var bara vi och äldre par som var där på ”vårt kärleksliv är dött och behöver hottas upp”-resa. Planlösningen var väldigt…öppen. Bristande personlig integritet med glasdörr till toaletten, men det fanns iallafall en vattenfallsdusch där jag kunde stå och leka Head and Shoulders-reklam på morgnarna.
Mest så var jag dock på terassen och låtsades att jag var med i Paradise Hotel. Jag var absolut där för att spela spelet. Låg i en solstol och bitchblickade de andra och försökte bilda pakt med ett pensionärspar från Düsseldorf.
Vi försökte göra saker på dagarna också. T.ex betala orimligt mycket pengar för att åka linbana och kolla på ett fort (det var en stenklump) så att vi skulle säga att vi faktiskt har GJORT något när vi var där. Det var inte för vår egen skull.
Här njöt man! Helt vanlig fredag. Vägrar såklart att göra NÅGOT utan min solfjäder när jag är utomlands.
Mest av allt är det dock såhär jag kommer minnas Barcelona. Vi lyckades ta oss hem till Sverige också! Eftersom någon tyckte det var en skitbra idé att arrangera marathon i Barcelona imorse så att vi inte kunde hitta bussen till flygplatsen så fick vi slänga oss in i en taxi och vråla ”TO THE AIRPORT AS FAST AS YOU CAN!!”. Har alltid drömt om att göra det! Kan verkligen rekommendera det. Kändes precis som i Amazing Race! Tyvärr så fick vi inget fint pris när vi kom fram.
/okänd spökbloggare (i ständig snapchatförbindelse med Frans)
Nu jävlar tar den här haggan semester. Har snott min kompis chanelväska som enda packning och flyr till Barcelona i skymningen. Kommer hem på söndag igen, vi får se hur mycket jag kommer blogga men ni kan ju alltid följa mig på @transfrans på Instagram. Tänk på det medan jag sörplar sangria ur lokalbefolkningens navlar!
Idag så är det premiär för andra säsongen av Modellpojkar på SVT Play. Man tröttnar ju aldrig på snygga killar som mår dåligt och drar runt som likbleka spöken med uttryckslösa ansikten på gatorna i New York och Paris mellan olika castings.
Jag har sett de första två avsnitten av den nya säsongen, och jag vet inte om det är meningen men det känns verkligen som att killarna försöker tävla om vem som har det absolut sämsta livet. Den ena är mer melodramatisk än den andra och alla verkar hata sig själva. En av killarna går och suckar vid Times Square och längtar hem till Linköping, en annan sitter och deppar ensam i Istanbul och sköljer ner sina piller med en proteindrink och berättar om hur mycket han vill äta pizza men inte får. Buhu stackars er!
Samtliga killar bor i fallfärdiga ruckel med nakna glödlampor som enda ljuskälla och nerskitna toaletter och berättar om gängbråk med dödsskjutningar utanför porten. Man kan tro att de är krigskorrespondenter som rapporterar från fronten i Ukraina när de själva beskriver sina liv och hur mycket de längtar efter något annat. På dagarna modellar de i byxor som kostar lika mycket som deras föräldrars årslön och på kvällarna åker de hem till ett fuktskadat rum med kackerlackor.
Allvarligt talat så känns det som att de flesta människor har insett att det inte är speciellt ”glamouröst” att jobba som modell längre. Bilden av den olyckliga, destruktiva modellen har blivit så etablerad att den är normen. Alla modeller som hävdar att de är lyckliga måste motbevisas tills dess att de erkänner att de också mår dåligt ibland. Folk verkar njuta av att modeller också är människor och ba ”HAHAHAHA, jag visste väl att du också kan må dåligt fast du är snygg och bor i New York!” ungefär som att det var ett scoop.
Vi vet redan att branschen är hemsk och slår sönder din själ. Ni behöver inte leka martyrer för vår skull, tro mig. Jag är säker på att Gant kan hitta någon annan kille till deras nästa visning. Väljer ni att kasta in handduken och åka hem till Linköping igen så kommer det alltid finnas 100 killar till som slåss om nästa jobb. När ni blir för gamla så kommer ni att bli utbytta oavsett om ni vill det eller inte. Världen står inte och faller med er.
Tro det eller ej men jag är inte modell. Jag förstår att det säkert måste vara väldigt jobbigt ibland, men nu när jag har det sagt så skulle jag vilja att ni passar på att ha lite KUL för en gångs skull istället för att bara gå runt och hänga läpp hela tiden. Ni är snygga och har hela världen framför er. Njut! Träffa andra människor och försök uppskatta det ni har istället för att bara gå runt och sucka. Det är lätt för mig att säga eftersom jag aldrig kommer att modella i New York, men allt behöver faktiskt inte vara en tävling i vem som har det mest miserabla livet. Det är helt okej att tycka att livet suger ibland, men det blir lite tröttsamt att tycka synd om sig själv hela tiden och inte kunna se på sin egen tillvaro med nykter blick. Nu är ni bara förvuxna tonåringar som inte uppskattar det ni har.
Modellpojkar. Premiär idag 23/9 på SVT Flow.
|
|
