Om du mår dåligt över att du var på Trädgården igår och gick hem med en person som du ångrar, så kan du iallafall trösta dig med att du inte är Annie Lööf och hånglade med Arne Weise inför hela Sverige i Let’s Dance-finalen. Vad gör man inte för att vinna pensionärernas röster i riksdagsvalet?

Hoppas verkligen inte att politikernas nya trick för att vinna röster är att börja hångla upp potentiella väljare. Efter dörrknackning, telefonvärvning och ofrivilliga företagsbesök, så fasar jag inför att nästa trend i valrörelsen kommer att bli ”tvångel” i en valstuga med en riksdagspolitiker nära dig. Ingen kommer gå säker från att få en partiledartunga nerkörd i halsen de sista veckorna innan valet. Om du har riktig otur så råkar du ut för Miljöpartiet och får två tungor på en och samma gång. Såhär tror jag att några av våra partiledare tycker om hångel:

Jan Björklund: Genom ett hångellärlingsprogram för unga människor direkt efter gymnasiet så kommer ingen ungdom att behöva hamna i utanförskap!

Annie Lööf: De flesta hångel skapas i små- och mellanstora företag, och det är där vi måste satsa!

Stefan Löfvén: Ingen ungdom i Sverige ska behöva gå runt i mer än 90 dagar utan att få hångla.

Fredrik Reinfeldt: Avskaffa hångelmomsen!

Göran Hägglund: Vad är hångel?

Ikväll så är det final i Let’s Dance. Synd att ingen har brytt sig om vem som vinner sedan 2007. På många sätt påminner tävlingen faktiskt om EU-valet, och nedan kommer några punkter som bevisar den tesen. 

1: Begränsat intresse hos folket men oproportionerligt stor mediaövervakning. Jag vet inte hur ni känner, men det måste finnas någon gräns för hur många Expressen-artiklar som kan skrivas om att Tony Irving är förbannad på valfri folkkär kändis. 

2: Lågt valdeltagande. Förvånansvärt få människor röstar i Let’s Dance, trots att många viktiga, strategiska beslut om landets framtid tas där. 

3: Elitens verklighetsfrånvända livsstil. Let’s Dance-eliten lever ett glamouröst liv avskurna från resten av befolkningen, med en mängd olika förmåner som de roffat åt sig. Ändå så gnäller de och klagar på att det ligger mycket hårt jobb bakom den polerade fasaden och att de alltid är i tjänst, men oss lurar de inte!

4: Destruktiva, mörka krafter på frammarsch. I Let’s Dance finns det många mörka krafter (ättlingar till Pernilla Wahlgren) som försöker vinna mark hos väljarna. En farlig utveckling som måste stoppas till varje pris.

5: Kändisar som försöker hålla sig kvar i rampljuset. Let’s Dance har Glenn Hysén. EU-valet har Lars Adaktusson. 

Det var en Eurovision-semifinal igår också. Eurovisionveckan känns alltid som en förmiddag med Malou von Sivers, på sättet att det ALDRIG tar slut och skämskudden alltid finns på en armlängds avstånd. Själv så var jag dock på Eurovision-rehab igår kväll för att orka med fyra timmar tillsammans med programledarna Lise och Pilou på lördag, men jag har recappat det viktigaste från gårdagens tävling för er skull. 

Polen ställde upp med en slavisk, sexistisk folkvisa som hette ”My Slowanie”. En realistisk skildring av en vanlig dag på en polsk bondgård, men till deras försvar så vill jag faktiskt ge dem beröm för att ha tagit in smörkärning i rampljuset. Förmodligen så blir det nästa hipstertrend, för vad är poängen med att ha ett gott surdegsbröd om man inte kan kärna sitt eget smör till?  Låten kommer dock förmodligen inte att bli en hit på en klubb nära dig. Förra året så var Polen inte med i tävlingen på grund av ekonomiska skäl, och med facit i hand så borde de kanske ha fortsatt med det. 

Sen så har vi vår ÄLSKADE Conchita Wurst från Österrike! Vissa kanske tycker att Mozart är Österrikes största musikexport, men sanningen är att Conchita nu har tagit över. Om Sanna Nielsen i tisdags försökte aspirera till att vara tävlingens Starka Kvinna, så mötte hon helt klart sin överhen igår. 

Litauens låt gick ut på att en tjej vrålade ”ATTENTION” i tre minuter utan att ha något att säga. Det kändes ungefär som att kolla på SVT Debatt, som ju vanligtvis brukar sändas på torsdagskvällarna. 

Irland gjorde sitt bästa, men tyvärr så var kvoten för snygga divor i beige klänning redan fylld efter Conchita Wurst tidigare under kvällen. 

Vitrysslands låt hette ”Cheesecake” och hade refrängen ”I’m tired of being your cheesecake”. Inte den starkaste strofen som skrivits, men den var ju iallafall grammatiskt korrekt till skillnad från Sanna Nielsen som ba ”Undo my sad”. Man får vara glad för det lilla. Låten gav oss iallafall en unik inblick i hur det är att vara en vit, kränkt man i Vitryssland. 

Sloveniens sångerska sjöng ”I’m gonna show you how to live”. Jag vet inte hur ni är, men jag skulle aldrig ta emot livsråd från en person med en flöjt. Så mycket har jag iallafall lärt mig genom åren. 

Idag så kom det till min kännedom att Blondinbella söker en personlig stylist eftersom hon ”inte hinner shoppa längre”, och som ni säkert förstår så finns det inget jobb i hela världen som passar mig bättre än just det. Egentligen så ville hon att man skulle ansöka med ett mejl men jag gör det som jag är bäst på, det vill säga att skriva ett öppet brev utan att ge mottagaren en chans att bemöta det jag säger. Här kommer det! 

Hej Blondinbella, eller ”Supercoola Superbellis som kombinerar moderskap och KARRIÄR” som jag brukar kalla dig när jag är med mina vänner! Jag är en go’ och gla’ kille som älskar capribyxor och fräsiga kavajer, och jag tror att jag skulle passa perfekt som din stylist! Nedan kan du se några outfitförslag som jag hoppas du kommer gilla. 

Här har vi en outfit som passar både till vardag och fest! Föreläsning om självkänsla för unga tjejer i en mellanstor svensk stad eller träff med Gillis mammagrupp? Med denna look kan inget gå fel! 

Här har vi en perfekt outfit för de dagar då man bara vill ligga hemma i soffan och slappa med Odd framför någon mysig film! En outfit som man kan slappna av i, utan att känna några krav eller måsten.  

Ännu en casual outfit som passar lata, saltstänkta dagar på yachten. Perfekt inför sommaren! 

Hmmm… middag med världens bästa svärföräldrar på intim restaurang i Vasastan, vad ska man ha på sig? Denna såklart! 

Åh nej, snart är det Elle-galan igen och vad ska man ha på sig då? En cleopatraklänning såklart! Alltid härligt att hämta inspiration från Starka Kvinnor! 

Alla som kan något om mode vet ju dock att det är accessoarerna som är viktigast, och det här stilrena halsbandet kan rädda vilken outfit som helst. Med detta halsband är man alltid redo för en barnfri utekväll med bästa tjejerna! 

Så… vad säger du Bella? Vill du ha mina tjänster? Du ska veta att jag får väldigt många förfrågningar från folk som vill att jag ska styla dem, men jag är redo att avsätta några timmar i månaden för dig om du tycker att jag verkar vara intressant. Vanligt konsultarvode utgår, så det blir 3500:- i timmen plus moms och mousserande vin. 

Nintendo skapade ett TV-spel för något år sedan i stil med The Sims där man lever i en låtsasvärld och kan skapa sina egna karaktärer och låta dem leva sina liv, utan några som helst regler eller prestationskrav. Tyvärr så visade det sig att man endast kan vara heterosexuell i spelet, och att det inte går att ha samkönade relationer. Spelet kallas för Tomodachi Life, och har tydligen ”gjort stor succé i Japan” enligt DN, vilket kan betyda PRECIS vad som helst. Iallafall om man är Yohio. 

Nintendos kommentar till media angående avsaknaden av homosexuella karaktärer, är att spelet inte ska ses som ”en social kommentar” och att det ”utgör en lekfull, alternativ värld, inte en simulering av verkliga livet”. Aha, Nintendo. Förlåt att vi störde er mitt i ert skapande av er ”lekfulla, alternativa värld” där ingen får ha en avvikande sexualitet. Fan vad man känner sig som en party pooper nu då. 

Jag fattar ju att TV-spel rimligtvis inte kan förväntas spegla verkligheten i allt de gör. Då blir ju hela poängen förstörd. Det hade kanske varit för mycket begärt att säga ”Amen vadå, jag är en enbent transsexuell person med emaljöga, varför kan jag inte vara det i ert spel?” och kräva att det ska vara möjligt,  men det känns ju LITE tveksamt att ba ”Ah du får göra vad fan du vill med dina karaktärer, FÖRUTOM ATT VARA GAY, NÅGON MÅTTA FÅR DET VARA!!!”. 

Jag tror att jag ska börja köra med catchphrasen ”Det här ska inte ses som en social kommentar”  till allt som jag gör? Nästa gång som jag gör bort mig och säger något dumt så ska jag ba ”AH MEN DET HÄR SKA INTE SES SOM EN SOCIAL KOMMENTAR, DUUUUH” och hänvisa till att jag lever i en fantasivärld. Världens bästa tips. Tack Nintendo!