Då och då skrattar jag högt för mig själv, alla gör det eller hur så det är inget konstigt. Omkring hälften av gångerna det händer mig är det för att jag har sett nån nämna @lupefiasco på twitter, varpå jag klickat på hans profil och upptäckt att den är LÅST!

Om det är nog info för att få er att skratta till så behöver ni inte läsa mer. Om ni undrar varför en och annan skrattar till av denna info så får ni gärna ta del av det scenario som formuleras i mitt huvud varje gång jag ser @lupefiascos låsta profil på twitter.  

Det var en gång en dag i Lupe Fiacos liv:

1. Lupe Fiasco vaknar.
2. Han sätter sig i badkaret med tända luktljus och en kopp te. 
3. Han får syn på en schampoo-flaska med en ”för” lättklädd kvinna på. 
4. Han skriver en text som han VET att alla läger kommer hylla honom för. 
5. I sin Toyota Yaris på väg till studion sätter han refrängen. 
6. Han får stånd av tanken på hur mycket folk kommer hylla honom, ”han är så bra på musik och bryr sig om kvinnorna + barnen” kommer de säga.
7. Han myser i flera månader, videon spelas in. MYS!
8. Bitch Bad släpps och han tar en dag ifrån mobilen och nätet för att kunna samla in all kärlek samtidigt en söndagsmorgon med scones.
9. Han blir chockad och ledsen för att han har så mycket negativa mentions. 
10. Han låser sin twitter för alltid och blockar 1.500.000 användare.

Slut.

Av: Hugo

Yummy Bingham är tillbaka och jag är eld och lågor!! Jag har älskat hennes sköra stämma sen jag hörde henne på De La Souls ”Special” från 2001, och chockades av att Yummy precis som jag är född 1986, och alltså va typ 15 år gammal när hon gästade De La Soul. Jag har följt Yummy slaviskt i över 10 år, och det har inte varit en enkel resa kan jag lova. Jag har jagat osläppt material med Tha’ Rayne, en grupp där Yummy var med och som tyvärr mer eller mindre totalfloppade. När Yummy började göra musik på egen hand runt 2006 hade jag stora förhoppningar om att hon skulle ta över hela R&B-världen, men som med så många andra från samma era så slutade det i besvikelse (*host* Megan Rochelle *host*). Yummy fick dock släppa sitt solodebutalbum The First Seed 2006, men bara i England, och det är jag ändå väldigt lycklig över för den jävla skivan är 100% R&B-perfektion, rakt igenom. Här har ni några små smakprov på throwback-Yummy från 2006:

När The First Seed släpptes var både jag och Yummy 20 år gamla, men hon kändes kanske fyratusen gånger mer mogen än jag. Hennes sätt att prata om relationer liknar mer tilltalet hos en vuxen R&B-artist med 10 år i gamet bakom sig. Ett bra exempel på hennes mognad är Piece of My Heart, en kärlekslåt om något större än kärlek liksom. HEMLÄXA TILL ALLA: lyssna på The First Seed om ni inte redan gjort det!!

Sedan debutalbumet har Yummy gjort några få gästinhopp och varit med på några soundtracks, men mest skrivit musik till andra och även fått barn, MEN NU ÄR HON TILLBAKA PÅ RIKTIGT!!! I år ska hon släppa ett mixtape, och som uppladdning inför det släpper hon en låt i veckan via sin soundcloud. Låtarna har lite varierad kvalitet, och allt som släpps är inte helt nytt, men hjälp va glad jag är över att få höra ny musik från Yummy!!

Jag hoppas verkligen att Yummy släpper det där mixtapet och att hon sedan aldrig försvinner igen! Hon är bara en i en lång rad av fantastiska R&B-kvinnor som jag haft en nästan osund relation till, en relation som på grund av deras floppande album och rivna skivkontrakt ofta lämnat mig ett nästan desperat tillstånd. Men skam den som ger sig, och hoppet är det sista som överger den R&B-älskande människan!!!

BONUZ: En Yummy x Cam’ron-collabo från 2012:

Hej jag heter Hugo och det här är min livshistoria (om Outrageous Karina):

Det var en gång en dag för två tre år sen kanske. Jag upplevde en period i mitt liv då jag inte kunde sluta lyssna på Berners hit Yoko Ono pga jag tyckte om den så mycket, trots att jag ganska snart tröttnade på både Wiz och Big Krits verser (ja Berner överpresterade något enormt den gången) kunde jag inte sluta lyssna. Tills jag tröttnade. Jag ville höra en remix med lite nån lite roligare rappare över detta fantastiska Krit-beat. Så småningom visade det sig att den enda extra rapparen de tog in till remixen var de normalt sjungande men just den gången rappande Chris Brown. Helvete.

Exakt jättesnart efter det tror jag twittrade DJ Rick Lee från KMEL flertalet tweets om Outrageus Karinas remix Yo Dough och helt plötsligt fanns ett rimligt alternativ med bra rap! Över två verser överskiner nämligen den helt okända San José-rapparen Karina alla som försökt rappa på detta beat (och de flesta Krit-beat) utom möjligen Berner, lyssna själva:

Sedan hände exakt ingenting, jag märkte inget hursomhelst. mp3n gick inte att hitta ens via google, den fanns säkert på nåt lokalt San José-whoa eller så delades den friskt bland San Josés gymnasieskolors egna intranät eller nåt. Jag gissar bara. Jag hade inget studentinlogg och jag gav upp. Det kom väl nån annan musik som jag valde att fokusera på, kanske hade Breaking Bad-säsongen dragit igång eller så lyssnade jag på bounce en vecka i streck eller nåt. Så kan det gå Outrageuous Karina! Synd att du var så bra och att jag glömde bort dig eftersom jag är beroende av att ha tillgång till fysiska och greppbara mp3s som jag kan spela upp när jag vill med eller utan internetuppkoppling.

Du var bortglömd tills häromdagen alltså. Jag är inte lika beroende av fysiska greppbara mp3s och jag upptäckte att Karina släppt en ny sång och till och med en video och till och med ett helt mixtape. Så nu sitter jag här och lyssnar och jag undrar lite hur det kommer sig att du väntade över två år innan du släppte det här? För alltså, du har valt beats som passar dig så bra och du rappar så väldigt bra över dem. Rimligen borde du inte vara så här bra första gången du laddar upp något på Datpiff. Jag undrar även varför du på Authentic väljer att ta upp Geico och deras 15%, jag får nog av det när jag lyssnar på fantasy football-podcasts och kollar på NFL-reklam osv.

Det var den livshistorien. Titta på videon till Authentic här nedan och streama skivan Fed Up här på Datpiff (eller skaffa ett konto och ladda ner den som fysiska greppbara mp3s).

Av: Hugo

VBDFR?! spenderade gårdagskvällen med att spela in avsnitt 48 med Meron Mangasha. Jag vill inte avslöja för mycket om avsnittet ännu, jag kan dock säga en sak: alla var enade om vilken j*vla hit Råknas är. Videon dök upp alldeles nyss, den är regisserad av Ali Memarchi och den gör mig inte direkt mindre peppad på den här hitten. Nä, nu blir det till att lyssna några vändor till på Abidaz redan legendariska album In & Ut.

Trevlig fredag!

Jag tror varken PMOG eller Petter hade förväntat sig att VBDFR-bloggen skulle posta musik med Yung Lean alldeles så här inom de första fem inläggen. Jag hade verkligen inte heller väntat mig det. Inte för att jag (likt min romantiska kompanjon) skäms ihjäl när Yung Lean rappar. Inte för att jag tycker att han är speciellt dålig på att rappa, jag vidhåller att han låter rätt likt alla andra cloud-rappare han har influerats av (och nu i allra största grad influerar, sad/emotional-retoriken är överallt!) och arbetar med. Inte heller för någon av de andra hundra anledningar en och annan väljer att inte lyssna på honom.

Nä, anledningen till att jag är förvånad över att jag helt plötsligt vill dela med mig av en Yung Lean-sång är att han gör just cloud rap – och jag är ju tyvärr inte så förtjust i genren (utöver Lil B). Jag har försökt men jag har inte helt fastnat för Main Attrakionz, Kitty Pryde, Beatuiful Lou och jag tog mig knappt igenom det där Clams Casino beat-tapet som var så poppis för några år sen.

Trots det sitter vi här. Trots det sitter jag här sent på natten och känner efter kanske 30s in i den här nya videon att jag verkligen tycker att det här låter jättebra. Jag känner mest till Chicago-rapparen Yung Gleech för att han har jobbat med PMOGs favorit Ballout den här gången. Jag har för mig att han på något sätt är inblandad i Chief Keefs gäng GBE. Nu vet jag helt plötsligt vad han kan göra med ett Yung Sherman-beat.

Av: Hugo