Är det någon här som kan acceptera en gnällig röst? Om svaret är nej: tyvärr, din smak och VBDFRs smak är inte den exakt samma. Nu är det visserligen Hugo som skriver detta, men jag vågar påstå att både Sanna och Petter är ena riktiga gnällröst-fantaster precis som jag. Om svaret är nej: Pretty Honore kanske inte är för dig.
Nu skriver jag inte om Pretty Honore enbart för att hon har en gnällig röst dock, hon är med för att hon är ytterligare ett bevis för att Baton Rouge finns kvar. Trots att Lil Boosie är inlåst. För visserligen har Pretty Honore sina helt rimliga östkust-låtande bidrag till musikhistorien i Dollar and a Dream och Keep It G Freestyle, men hon har också sina stunder där hon låter så där ratchet som nästan bara Baton Rouge-rappare kan. Jag börjar kanske från fel håll här när jag skriver om den nya musiken som låter Baton Rouge snarare än att börja med förfäderna som grundande soundet, men jag lovar jag kommer till Boosie och Trill Ent i senare poster.
Gissningsvis skulle de flesta raplyssnare föredra hennes östkust-bidrag, de är väl en snäll variant av blandningen Bahamdia och Jay Electronica (utan att vara så bra). Men jag gillar rätt ofta det trasiga och oskarpa soundet bättre. Det är därför Pretty Sick enligt mig är hennes bästa sång hittills, och det är därför jag gillar att titta på när hon är rolig i en freestyle direkt efter en vrålande Studda Baby.
Titta på videon till Pretty Sick, och titta på Baton Rouge-producenten och mixtape-DJn DJ Ya Boy Earls freestyle session med bl a Pretty Honore och Kevin Gates weedcarrier Percy Keith. Jag har inte sett till några mp3s eller något mixtape från Pretty Honore ännu, jag hoppas hon släpper ett inom fem minuter från nu.
VBDFR släpper sitt tredje (!!!!) avsnitt på en vecka! Vi har nått avsnitt 50, herregud! Finns det något bättre sätt att fira denna födelsedag än att samlas för att hypea inför vår stora fest som äger rum torsdag (NU PÅ TORSDAG) femte december? VBDFR fyller två år och som ni säkert redan vet vid det här laget så firar vi det tillsammans med våra kompisar i Hammertime (som fyller ett år! GRATTIS!!) med en FET JVLA FEST! Avsnitt 50 ägnar vi därför åt att prata om vår helt galna line-up beståendes av Rawda, Mack Beats, Jaqe, Grillat & Grändy och 3D Na’Tee!!! Vi pratar om hur glada vi är att äntligen få höra musik från Rawda, hur både Mack Beats och Jaqe har haft ett strålande år 2013 och om hur Grillat & Grändy vunnit våra hjärtan och ändrat vårt sätt att snacka.
MEN!!!! För att verkligen hypea upp oss ringer vi ett TRANSATLANTISKT samtal till 3D Na’Tee i New Orleans. Hon tog en paus från Thanksgiving-bestyren för att berätta vad vi kan vänta oss av hennes show och vad hon förväntar sig av Sverige. Nervositeten i studion var enorm, men Na’Tee visade sig vara precis lika trevlig och härlig som vi föreställt oss och nu är vi SVINPEPPADE på att få välkomna henne till Stockholm!
Så kära lyssnare!! Tack för de här två åren, vi har verkligen haft skitkul, missa inte att fira med oss på torsdag! Mer info om kvällen hittar ni här och till exempel här! Vi ses på torsdag!
1. 3D Na’Tee – Roll My Carpet Out
2. Rawda – Bli inte sur
3. Jaqe – Oprah
4. Mack Beats & Jaqe – Centrum (Album Version)
5. Grillat & Grändy – Vafan Händz
6. 3D Na’Tee – The Coronation
Leaf är en av många spännande och extremt lovande unga rappare från New York. Jag fastnade för henne tidigare i år när hon rappade över en låt som visade sig vara en Baauer-låt. 2013, året då jag omedvetet började gilla TRVP…. Efter att ha lyssnat på hennes mixtape Naked & Wasted insåg jag att Leaf mixar olika musikstilar hej vilt, och ibland hamnar hon helt rätt (för min smak) i nån sorts framtidsrnb med lagom kaxig rap, och ibland blir det alldeles för mycket gitarrer (för min smak). När Leaf nu släpper Sugar Mama, ett första smakprov från den kommande EPn QueenOfHeart, bjuder hon helt plötsligt på riktigt throwback-rnb som ändå låter modern. Jag älskar det! Leaf kombinerar sång och rap, och för min del får gärna hela EPn låta såhär! Sugar Mama kom i en första version för flera månader sedan, men när den nu släpps officiellt har hon fått hjälp från ingen mindre (lol pun inte intended) än Action Bronson. Den här låten är verkligen så himla mysig!!
I avsnitt 49 av vår pod som vi släppte tidigare idag pratade vi lite om rap från Oakland och om filmen Last Stop: Fruitvale Station. Filmen behandlar det tragiska mordet av den 22-årige Oscar Grant III på pendeltågsstationen i Bay Area den första januari 2009. Oscar Grant hålls till marken på perrongen av flera poliser och gör inget motstånd. Plötsligt tar en av poliserna ut sin pistol ur sitt hölster och skjuter Oscar Grant i ryggen. Oscar avlider av skotten. Händelsen filmas av flera passagerare som befann sig på det tåg som stod inne på stationen. Jag tänker inte bädda in youtube-klippen från dödskjutningen här på Nöjesguiden, de är rätt obehagliga. Om ni vill se dem ändå finns de på min gamla blogg.
Fler detaljer kring händelseförloppet under kvällen och vad som skett innan och vad som skett efter Oscars död finns överallt på internet. Se gärna filmen.
Som nämnt kan ni se två av tågpassagerarnas filmer på min gamla blogg Bayonnaise där jag skrev om några av de många tribute-sångerna till Oscar Grant som Bay Area rappare släppt. Det var det blogginlägget vi refererade till när vi pratade om händelsen i avsnitt 49. Det är dessa sånger jag vill att ni ska lyssna på idag. Både för att det är var för sig rörande sånger som talar för sig själva. Men också eftersom sångerna är goda exempel på hur bra rap är på att fånga upp hur människor i samhället känner och tänker, hur bra rap är som uttrycksform i kristider. Från ångest och sorg till ren ilska riktad mot överheten.
Vi börjar med Grant Station av Oakland-rapparen Young Gully och Young D. Grant Station är titelspåret till Gullys väldigt känslosamma och enormt bra skiva (albumomslaget är längst upp) som behandlar Oscar Grants dödskjutning och relaterade aspekter såsom diskriminering, polisbrutalitet, sorg, hopp etc. Videon under Gullys är Misatah FAB, Jennifer Johns och Codany Holidays My Life. Den här sången var lite av en vändning i Mistah FABs karriär. I mitten av 00-talet var Mistah FAB den självutnämnda talesmannen för den helt och hållet ignoranta och underbara genren hyphy och han rappade om dans, fest och oansvarigt chafförsskap. Jag och världen älskade hyphy-Fabby så jag tror att det var fler än jag som förvånades över hur mycket hjärta han visade i denna Grant-hyllning. Han mår nog bättre som en talesman för de som behöver en talesman än som hyphyns talesman.
När Gully och Fab spelat in sånger där de uttrycker besvikelse och sorg över samtiden bidrog Ap 9 och Beeda Weeda med sånger som osade av ilska och polishat. Ap 9 är idag mest känd för att han under 2012 skaffade instagram och utan att direkt tänka skapade en skvallerskandal genom att lägga upp lite väl intima bilder på sig själv och TV-stjärnan Coco (Cocos teveserie handlar om henne och hennes man Ice-T). Inom Bay Area-rap har han alltid varit känd som en snabbrappande gangster som trots att han nästan aldrig lyckas hållas sig ur finkan släppt typ 100 album. I sin Oscar Grant tribut försöker han förklara hur människor från hans sfär ser polisen som fienden. Beeda Weeda är ett uttryck av ren och skär ilska. Beeda Weeda kanaliserade känslorna hos många unga människor i Bay Area i början av 2009, när han deklarerar att de inte tänker lyssna på några bortförklaringar. De är förbannade.
Jag är glad att alla dessa känslor i rap har ett fungerande format att uttryckas i. Och jag är glad över att rappare som vanligtvis rappar om att rappa (Gully), eller om ecstasy (Fab), eller om maffialivet (Ap 9) eller om absolut ingenting (Beeda Weeda) finns där som en röst åt åtminstone några människor. Jag hoppas att folk som läser det här och på något sätt känner att dessa bay area-rappare har rätt till att uttrycka dessa känslor i sin musik i relation till händelser som Oscar Grants död kan känna samma sak för svenska rappare som uttrycker sig i relation till händelser i vårt svenska samhälle.
För typ en vecka sedan dök det här omslaget upp på internet, och jag blev direkt extremt peppad. Junglepussy och Tink är två av mina favoriter från de senaste åren, och två av mina stora framtidshopp. Ett samarbete mellan dem kunde inte vara något annat än fantastiskt, och MYCKET RIKTIGT. Jag älskar den här låten! Jag älskar hur Junglepussy lyckas göra något intressant av en ganska klassisk och traditionell östkuststil, hur hon liksom uppdaterar hela det soundet och fyller det med något långt ifrån den sedvanliga snarkiga nostalgin.
Tink ska vi inte ens snacka om, först var det lite ovant att höra henne över den här typen av beat, men jag vande mig snabbt. Allt den tjejen rör blir till guld och jag tror fortfarande att hon med rätt backning har möjlighet att bli en av de största rap/r&b-artisterna inom ett par år.
MEEEEN!!!! Det som fick mig att skrika lite extra när jag såg Junglepussys och Tinks samarbete va såklart omslaget som är hämtat från mitt favvoalbum NÅGONSIN (typ), nämligen Foxy BrownsBroken Silence.
På tal om Foxy Brown… hon har nyligen avslöjat att hennes kommande mixtape ska heta ”King Fox” för att Queen-titeln för henne känns överspelad. Personligen har jag inte några enorma förväntningar på hur det kommer låta, men självklart önskar jag mig en framgångsrik Foxy-comeback! Dock känns det som att Junglepussy och hennes goa gäng av hårda New York-brudar är någon sorts reinkarnation av Foxy (och Remy Ma!!), och så länge Junglepussy fortsätter leverera kan jag känna mig trygg!
