6:59 17 Nov 2013

 

Hej jag heter Hugo och det här är min livshistoria (om Outrageous Karina):

Det var en gång en dag för två tre år sen kanske. Jag upplevde en period i mitt liv då jag inte kunde sluta lyssna på Berners hit Yoko Ono pga jag tyckte om den så mycket, trots att jag ganska snart tröttnade på både Wiz och Big Krits verser (ja Berner överpresterade något enormt den gången) kunde jag inte sluta lyssna. Tills jag tröttnade. Jag ville höra en remix med lite nån lite roligare rappare över detta fantastiska Krit-beat. Så småningom visade det sig att den enda extra rapparen de tog in till remixen var de normalt sjungande men just den gången rappande Chris Brown. Helvete.

Exakt jättesnart efter det tror jag twittrade DJ Rick Lee från KMEL flertalet tweets om Outrageus Karinas remix Yo Dough och helt plötsligt fanns ett rimligt alternativ med bra rap! Över två verser överskiner nämligen den helt okända San José-rapparen Karina alla som försökt rappa på detta beat (och de flesta Krit-beat) utom möjligen Berner, lyssna själva:

 

 

Sedan hände exakt ingenting, jag märkte inget hursomhelst. mp3n gick inte att hitta ens via google, den fanns säkert på nåt lokalt San José-whoa eller så delades den friskt bland San Josés gymnasieskolors egna intranät eller nåt. Jag gissar bara. Jag hade inget studentinlogg och jag gav upp. Det kom väl nån annan musik som jag valde att fokusera på, kanske hade Breaking Bad-säsongen dragit igång eller så lyssnade jag på bounce en vecka i streck eller nåt. Så kan det gå Outrageuous Karina! Synd att du var så bra och att jag glömde bort dig eftersom jag är beroende av att ha tillgång till fysiska och greppbara mp3s som jag kan spela upp när jag vill med eller utan internetuppkoppling.

Du var bortglömd tills häromdagen alltså. Jag är inte lika beroende av fysiska greppbara mp3s och jag upptäckte att Karina släppt en ny sång och till och med en video och till och med ett helt mixtape. Så nu sitter jag här och lyssnar och jag undrar lite hur det kommer sig att du väntade över två år innan du släppte det här? För alltså, du har valt beats som passar dig så bra och du rappar så väldigt bra över dem. Rimligen borde du inte vara så här bra första gången du laddar upp något på Datpiff. Jag undrar även varför du på Authentic väljer att ta upp Geico och deras 15%, jag får nog av det när jag lyssnar på fantasy football-podcasts och kollar på NFL-reklam osv.

Det var den livshistorien. Titta på videon till Authentic här nedan och streama skivan Fed Up här på Datpiff (eller skaffa ett konto och ladda ner den som fysiska greppbara mp3s).

Av: Hugo

 

2:51 15 Nov 2013

 

VBDFR?! spenderade gårdagskvällen med att spela in avsnitt 48 med Meron Mangasha. Jag vill inte avslöja för mycket om avsnittet ännu, jag kan dock säga en sak: alla var enade om vilken j*vla hit Råknas är. Videon dök upp alldeles nyss, den är regisserad av Ali Memarchi och den gör mig inte direkt mindre peppad på den här hitten. Nä, nu blir det till att lyssna några vändor till på Abidaz redan legendariska album In & Ut.

Trevlig fredag!

11:43 13 Nov 2013

 

Jag tror varken PMOG eller Petter hade förväntat sig att VBDFR-bloggen skulle posta musik med Yung Lean alldeles så här inom de första fem inläggen. Jag hade verkligen inte heller väntat mig det. Inte för att jag (likt min romantiska kompanjon) skäms ihjäl när Yung Lean rappar. Inte för att jag tycker att han är speciellt dålig på att rappa, jag vidhåller att han låter rätt likt alla andra cloud-rappare han har influerats av (och nu i allra största grad influerar, sad/emotional-retoriken är överallt!) och arbetar med. Inte heller för någon av de andra hundra anledningar en och annan väljer att inte lyssna på honom.

Nä, anledningen till att jag är förvånad över att jag helt plötsligt vill dela med mig av en Yung Lean-sång är att han gör just cloud rap – och jag är ju tyvärr inte så förtjust i genren (utöver Lil B). Jag har försökt men jag har inte helt fastnat för Main Attrakionz, Kitty Pryde, Beatuiful Lou och jag tog mig knappt igenom det där Clams Casino beat-tapet som var så poppis för några år sen.

Trots det sitter vi här. Trots det sitter jag här sent på natten och känner efter kanske 30s in i den här nya videon att jag verkligen tycker att det här låter jättebra. Jag känner mest till Chicago-rapparen Yung Gleech för att han har jobbat med PMOGs favorit Ballout den här gången. Jag har för mig att han på något sätt är inblandad i Chief Keefs gäng GBE. Nu vet jag helt plötsligt vad han kan göra med ett Yung Sherman-beat.

Av: Hugo

runway_b.jpg

Chicagos rapscen har de senaste åren post-Chief Keef mestadels förknippats med ett jävligt hårt drill-sound, och jag älskar verkligen den genren. För närvarande är jag mer eller mindre besatt av ZMoney och hans supergullig pannplåster, men det händer även en hel grejer i Chicago som inte direkt kan förknippas med drill-scenen, och framförallt har Chicago de senaste åren gett oss många lovande kvinnliga rappare. Jag har verkligen fastnat för Runway Bella som charmade sönder mig med sin Speak English. Hennes senaste låt ”The Only Way” gjorde mig precis lika glad. Hon inleder sin första vers med parafrasera Jay-Z och rappar ”First Roc-A-Fella break up, now everyday I wake up somebody got a problem with Bell”. Gulligt! Runway Bella, egentligen Latonya Sampson är 21 år gammal och kommer från Chicagos Southside. Jag har väntat på hennes första EP i cirka hundra år, det var liksom snack om att den skulle släppas i februari och ursäkta men FEBRUARI??? Det är ju liksom flera sekel sedan i raptid. Hursomhelst, den här nya låten gav mig lite hopp om att faktiskt få en EP eller ett mixtape inom en inte allt för avlägsen framtid!! Jag älskar Bellas röst, det låter liksom som att hon inte anstränger sig så mycket eller förställer rösten, det låter nice!!

 

Av: S

Hej till dig (som läser) från mig (Hugo)!

På bilden ovan ser ni vad jag just nu i denna minut kan tänka mig kalla världens gladaste rappare. Alltså, den här bloggen utlovar ”bra och/eller intressant rap”. Här och nu på en gång med detta blogginlägg som exempel kommer ni få reda på ungefär vad jag menar med det. Så mer om de glada rapparna inom kort. Först ska jag bara berätta för er kära läsare att det kommer se ut så här nu, jag kommer stundtals skriva helt och hållet rimliga inlägg om t. ex. bra rap, men jag kommer också skriva för långa texter om rap och rappare som fastnat i mitt huvud av svårförklarliga skäl (t. ex. att de är orimligt glada).

Vi skulle kunna säga att jag inte har lärt mig nånting av mina typ 5 till 12 år som bloggare av olika slag (t. ex. relativt ambitiös och rätt medioker mp3-bloggare på sidor av varierad storlek, usel matbloggare här och där, usel-till-medioker Bolaño-bloggare, världens bästa Xavier Rudd-bloggare och orimligt ambitiös bloggare om musik från San Francisco-bukten och dess omnejd, etc.). Lol har du bara haft en blogg?

Vilka är det vi ser på bilden då? Frågan är felaktigt ställd, bilden är ju svaret på denna fråga: vilka är världens två gladaste rappare? 

Vi börjar med den näst gladaste rapparen: B. Reed (den skrattande zombien på bilden). Den förre detta tonårsrapparen B. Reed är numera än fullvuxen rappare, han är även ena halvan av gruppen som länge var min favorit-tonårsgrupp: Yung Nation. Jag har följt Dallas-gruppen sen 2010 kanske, då hade de precis gått ut gymnasiet och jag hade rätt nyligen insett att jag inte längre var en tonåring. ”Tonåringar dricker rimlig mängd mjöd” och liknande hypotetiska löpsedlar, jag hade precis fattat att det inte handlade om mig. Antagligen är jag inte den enda som fattade det först när jag var 23 typ (eller 24, 25, ännu äldre??), så jag hoppas ni förstår. Jag minns alltså det här i relation till Yung Nation med anledning av deras sång 90s Baby. Den berättade bl. a. att ingen 80-talist minsann kunde se sig själv som ung.

Även att Yung Nation på 90s Baby dissade hela MC Hammers karriär på ett väldigt underhållande sätt: ”I was born in 92 – the same year as MC Hammer”. Vad betyder det ens? Var 1992 det enda året MC Hammer existerade?

Sen dess har inte mycket hänt, eller de har släppt massa musik men de har egentligen oförändrat fortsatt vara en av Dallas-rapscens mest lovande grupper. Vilket verkligen inte är fy skam – Dallas rap är ju enligt min subjektiva åsikt den objektivt mest underskattade rapscenen. Hör här: Dallas-rap var länge för omvärlden mest känt för att deras rappare hade kreativa frisyrer lite tidigare än resten av rapvärlden. Idag finns mohawks och röda cornrows och liknande lite här och var så nu flyger Dallas lite under radarn – det hindrar dock inte scenen från att vara kreativ på (två) andra sätt:

(1) De dansar – minns ni vilka danser? Oroa er inte – jag kommer påminna er i ett separat inlägg inom kort. 

(2) De har tagit sina favoritelement från Houston-rap och skapat en egen genre av studsande och glada klubb-hits. Oroa er inte – jag kommer skriva om detta också. 

Yung Nation har hittills inte klarat att hålla sig ifrån vare sig dansandet (anonym dansare här) eller de studsande klubbhitsen. De har inte heller lyckat hålla sig ifrån att delta i den stora internationella zombie-hetsen (som fortfarande ännu pågår va?). De har inte ens lyckats hålla sig från att kombinera zombies, skapandet en ny dans och skapandet av en ny studsig klubbhit. Lagom till Halloween kom nämligen videon till Zombie Nation 2.0:

Och det var precis när jag kollade på den här videon som jag upptäckte att B. Reed är världens näst mest glada rappare. Ni ser väl att den andra rapparen i Yung Nation, Lil Faime, gör ett en rätt ok skådespelarinsats som molly-suktande zombie. Medan B. Reed inte kan sluta le? Han kan inte sluta skratta, inte ens när han dött och återuppstått som zombie. Varken när de dansar sin nya dans eller när han rappar. Låt mig visa den exakta skillnaden mellan världens näst-mest-glada zombie B. Reed och en rimligt glad zombie i Lil Faime:

När jag ändå gjorde giffar gjorde jag en extra för den ej så avancerade zombie-dansen:

Vem är då den leende och rödskäggige rapparen med utstående öron i mitten av bilden längst upp? Jo det ska jag berätta. Det är världens gladaste rappare! Den enda rapparen på jorden som är gladare än en död och återuppstådd B. Reed: Berkeleys egna Malki Means King. När hans gamla skolkamrater från Berkeley High hittade på nutidens musik (Young L) och blev (based)gudar (Lil B) ville inte Malki vara sämre, han blev en kung och han krönte sig själv med sin egen alldeles egna sång. Lyssna på the Malki Song, och försök sedan argumentera för att Malki inte är världens gladaste rappare (det kommer inte gå):

 

 

Av: Hugo