Skapar spellistor.

Hallå där Q3 och fuck off Q2!

Q3 hit och Q2 dit. Vad snackar jag om egentligen? Jo det ska jag berätta. Q står för quarter och det är engelska för kvartal. Kanske världens mest underskattade tidsenhet. Så mycket bättre än världens mest överskattade tidsenhet (veckor). Hursom.

Jag ska va ärlig och berätta att jag inte riktigt är mentalt redo att smälta att vi just nu befinner oss inuti kvartal 3. Halva året har gått nånstans efter sommaren, anser jag. Man kan ju argumentera emot det med fakta, påstå att Q2 tog slut sista juni och Q3 började första juli. Men det känns inte så.

Nog om det. Jag har lyssnat på skitmycket bra musik i år. 25-60% av det jag hörde under Q1 finns i denna spellista på Spotify. Och nedan har jag samlat uppåt 65% av den bästa musiken jag stött på i spellistan 2016 grejorna Q2. Resterande 35% ca finns inte på Spotify idag, eller fanns inte vid det tillfälle jag sökte. Eller så heter artisten annorlunda på olika tjänster och jag har inte orkat söka (ni vet som hur VBDFR-favoriten Tu5en heter Tu5en på Youtube och nånting helt annat på Spotify).

En parantes här: På Tidal Facts Sweden har Tu5en inte ens ett namn utan deras musik hittas genom en ny datatjänst där du betalar Tidal Fact Sweden 499kr per kvartal och så gissar deras datorer att du vill höra deras musik baserat på data om dig som de har köpt från bland annat Facebook, Swish, Pornhub, Tinder, LunarStorm, PokemonGO, Tesla, Fleshlight, Willys och IKEA. Om du tror att du vill höra Tu5en men Tidal ändå inte visar sångerna betyder det att du inte passar in i deras varumärkes målgrupp såsom den är definierad genom upprepade workshops. Workshopsen handleds av så kallade digital natives, personer som lever inuti tech-bubblan som befinner sig inuti en UberX-Rock-n-Roll som befinner sig inuti Spotifys-garage just nu. Om du trots allt vill höra Tu5en så är det enklaste sättet att förändra dig själv och ditt beteende som konsument, pröva att cykla istället för att åka spårvagn eller att göra mer varierade sökningar på Pornhub. Du får helt enkelt prioritera ner sådant konsumentbeteende som gör dig kåt och välja att bete dig på ett sådant sätt passar den musikgrupp du vill höra.*

Vet inte hur vi kom in på det där. Men men, här är några stycken sånger från Q2 jag har hört. Och under det hittar du några sånger från Q3 som jag hunnit höra. Den spellistan kommer att utökas kontinuerligt under tre månader tills det är dags att säga fuck off till Q3 och hej till Q4.

God lyssning:

/Hugo

*Intressant nog har Tu5ens varumärke exakt samma kodning som bastusex, teve-serien Boys och ishockey. Så det finns förbättringsmöjligheter för de där workshops-skaparna, men tror de jobbar agilt så det ordnar sig nog!

”I would never live in Baton Rouge again” – Boosie

Citatet ovan är från en intervju med Rolling Stone från förra sommaren. Boosie snackar mer om Baton Rouge problematik i den här intervjun. Även om han främst snackar om sina egna rätt specifika erfarenheter med rättsväsendet* så är rasism och korruption bland polis och rättegångs-folket något som drabbat och fortsätter drabba hela staden.

I Baton Rouge begås otroligt mycket brott. I Baton Rouge begås otroligt många mord. I Baton Rogue missköter sig polisen. Rappare som Boosie, C-Loc, Young Ready, Kevin Gates, Nussie, She Money, Young Bleed, Spitta med flera har gjort musik om det (som ni bl a kan höra genom våra inlägg här på bloggen). Baton Rouge är en våldsam stad.

Första gången jag fastnade för Baton Rogue rap var när jag ramlade över Max Minellis musik för 10 år sen. Sen dess har jag följt rapscenen och på något sätt tagit till mig staden. Jag har flera LSU-plagg hemma. Jag efter år av skrivande om musiken flera internet-vänner i staden. Förutom allt jag har sett från svenska medier så har jag fått följa en stad i uppror genom från denna drös människor. Det är en skakad stad.

Folk är frustrerade och förtvivlade.

Häromdagen ventilerade Max Minelli några av sina tankar i sången Say His Name (Alton Sterling). Lyssna här:

Döm de där jävla mördarna nu.

/Hugo

*pga sin profil som framgångsrik rappare blev dömd till flera års fängelse för ett innehav som vanligen inte bringar max-straff. Efter att bl a ha nämnt rättegångs-folk vid namn i sin musik.

100s

Det här inlägget är typ en fortsättning på det här inlägget om Funkiga bukten och avsnitt 104.

Innan 100s bytte namn till Kossisko och började göra musik som låter som annan musik (disco? prince?) var han de internationella fanbäraren för genren positiv 90-tals nostalgi. Med positiv 90-tals nostalgi menas* rap-musik som är nostalgisk över sitt förflutna utan att för den delen låta gammeldags tråkig.

Det har ju alltid funnits nostalgisk rap-musik låter som gammal rap-musik på ett dåligt sätt. De senaste åren har vi hört t ex Jocke Badass och Jocke Cole. Om de vore nostalgiska kockar och inte nostalgiska rappare skulle man kunna förklara deras nostalgi med att de gör mat på råvaror som överlevt 90-talet. Då menar jag inte viner som åldrats och blivit bättre. Kocken Jocke Badass gör sin TopHat-strut på mjölk som mjölkades 1993.

100s var Bay-rapparen som lät jävligt mycket 90-tals bay, framförallt som Too Short, utan att för den delen låta föråldrad och otidsenlig. 100s använde sin tids primörer men kokade ihop något inspirerat av 90-tals recept.

100s tillhör det förgångna, det är ju väldigt tydligt t ex genom att han inte finns längre. Sedan Ice Cold Perm släpptes 2013 har vi inte hört mer rap från honom. Men just hans specifika nostalgi och kvalitets-leverans av kombinationen 90-tal och 2010-tal lever vidare. Hur hela den kedjan hänger ihop läser och hör ni i funkiga bukten-inlägget (och den uppdaterade Funkiga bukten-Spofity-spellistan).

Det här inlägget handlar om en för mig ny rappare inom genren! Förutom mina favorit Ezale och Nef The Pharaoh och Mozzy visar det sig alltså att Payroll Giovanni är toppen! Han är visserligen från Detroit men det spelar ingen roll när han gör musik idag.

Det var egentligen allt jag hade att säga om den saken. Här är hans senaste skiva:

Skivan är toppen. Brainstorm låtar massa som Young Gully och en hel del Livewire. Where I’m From låter massa som The Jacka. Real Plug låter massa som en DJ Fresh-produktion från 2008, inklusive funk-refrängen som kunde va tagen från en E-40-skiva från 1996. Jag kan fortsätta men skit i det, lyssna istället.

Senast i förrgår trodde jag att Payroll Giovanni gjorde musik som lät som Hoodrich Pablo Juans musik pga blandade ihop deras namn på nåt sätt. Det roliga är att för några år sedan gjorde han och hans grupp Doughboy Cashout musik som lät ungefär som den musik folk som idag gör musik som låter som Hoodrich Pablo Juans musik gjorde på den tiden. Hängde ni med?

Skitsamma. Så här landsort lät han 2012:

Sådär låter rappare som antingen lägger av med rap eller flyttar till Atlanta och börjar göra musik som låter som Hoodirch Pablo Juan (alltså trap). Men Payroll Giovanni har istället blivit nya 100s?

Det var nog allt.

Det här är en av Payroll Giovannis bästa videos:

Så här ser Payroll Giovanni ut.

/Hugo

*fastslaget i den internationella konferensen ARMÖ (Alla Rimliga Med Öron) år efter år sedan 1986.

Jag har sett flera stycken människor på internet dela med sig av informationen att artister som Chance the Rapper, Boosie och Post Malone har släppt skivor idag. Kul för dom! Kul för oss alla att det kommit så mycket musik. Jag vill bara meddela att det viktigaste släppet idag alltså är skivan To Live For av Bobby Brackins. 

Det är Boosies (eller som autostavningen kallar honom: Bosse) femte album i år så han får vänta pga ej brist på Boosie-musik i år.

Jag och Bobby Brackins har mycket gemensamt. Eller främst en sak då. Vi började ha ej baggy byxor ungefär samtidigt. Mina byxor hade blivit gradvis mindre baggy år för år sedan jag sydde mig ett par extremt baggy jeans i syslöjden i årskurs sex., Typ 2007-2009 när jag var uppåt 20-22 år hade jag så pass smala jeans att de skulle räknas som påsiga i Sverige och skinny i USA at the same damn time.

Det var väl en del av anledning till att jag fastnade för Bobby Brackins musik. På den tiden  hette Young Bob eller allra oftast Young Bob from Go Dav. Det var säkert 5% av anledningen till att jag gillade hans musik. 30-40% av anledning var att han har så bra melodier och musiköra och största skälet till att han är en favorit sen snart tio år tillbaka är att han har en så sjukt fet röst.

Tyvärr har han lagt en stor del av sin karriär sen dess på att bli en av USAs bästa låtskrivare. Några grammy-nomineringar för jobb med Tinashe, Chris Brown, Kehlani, Zendaya bl a har uppmuntrat honom till att göra annat än att sjunga och rappa själva så mycket som jag hade önskat. Han har lyckats knyta ihop Bay Areas musik-sound med LAs artistscen också, nån gång där i samband med att han bytte namn till Bobby Brackins. 2011 släppte han en skiva med Ty$ och YG och det var första gången vuxna rappare från LA gjorde post-based och post-jerkin, sen därnånstans gick DJ Mustard från att vara en mixtape-DJ till en superproducent.

Hursom, där har det nånstans uppståt en lucka. Jag har velat höra mer Bobby Brackins musik och det tar fanemig åratal innan hans skiva äntligen kom. Men idag är den här!

Jag har inte lyssnat på den ännu pga livet, men ska det genast. Litar helt på att allt är minst lika bra som de låtar vi hört tidigare, My Jam, Hot Box och Joy Ride. Ända risken egentligen är att han och Ty$ fått lite väl mycket feeling med nåt stränginstrument.

Nu kör vi. Ett två tre play! Ole dole doff kör!

/Hugo

Chicago-ungen Lud Foe påminner om Z-Money. Eller inte så värst, men förutom att låta 100% drill tänkte jag vad fan har hänt med Z-Money när 187 började rulla. Jävla massa energi i detta beat. Beatet parat med Lud Foes två verser om att skjuta folk och två refränger om att skjuta folk, ingen rast för lyssnaren.

Det är extremt fett. Chicago och drillen var allt där 2012-2013 eller är det nu var Chief Keef slog igenom, sen dess har scenen kanske inte varit i fokus men verkar som att det fortsätter komma nya rappare som gör bredden bättre och bättre. Att jag tappat Chi-fokus några år och bara snubblar över det här, hur mycket har jag missat??

/hugo