17:23 2018-03-14

Hallå det är flintkalle

Är det bra med er? Klart det är bra med er.

Tänkte ta itu med den här engagerande frågan jag fick i en kommentar angående clickbaithumorfacebookhumorbilder:

ÄLSKAR hur välskriven fråga det här är. Det är nästan så den inte går att svara på för den är så noggrant formulerad. Där ligger malou i lä.

Alltså; hur ska man göra om en person man kanske inte känner särskilt väl börjar tagga in en i olika bilder såsom:

Alltså: hur ska du hantera att det finns personer i din närhet som frekvent taggar in dig i interners jävla…. dassbok?

(bokstavligen)

Vad finns det för olika alternativ att ta till när du får upp en notis med kommentaren ”hahahahhaha du i fredags”?

  1. Ignorera
  2. Gilla kommentaren
  3. Kommentera ”hahahahahah” tillbaka
  4. ringa upp och hota
  5. Förklara att du tar illa upp psykiskt och fysiskt
  6. ta bort din egen facebook
  7. slänga ut sin dator
  8. stjäl personens mobil och dator och sälj. Skänk pengarna till forskning om källkritik.

Men vad är lämpligt? Jag är själv i samma situation ibland och problemet är att de människor som taggar in mig i den här skiten är människor jag ÄLSKAR. Jag vill inte dem något illa och de vill inte mig något illa, det är bara att de inte fattar att de hela tiden får mig att öppna min telefon för att kolla på en bild som totalt förintar min livsglädje.

Att bli taggad i ett sånt här inlägg är kanske inte det huvudsakliga problemet, det är enkelt att bara ignorera och gå vidare med sitt liv. Problemet är snarare att ju fler kommentarer bilden har desto större spridning får de här vidriga sidorna, och det blir desto enklare för personerna bakom sidorna att fortsätta ha som sin huvudsakliga försörjning att sprida det här:

Nuntium är en sida som blandar riktiga skitvideos och artiklar med sedvanlig reklam (jag får upp mycket om fotsvamp vilket får mig att tro att det är riktad reklam), och får förmodligen betalt per klick på sidan.

(ledsen att jag är jack werner junior baby minus den mystiska karisman och all intelligens)

Tillbaka till frågan:

Hur hanterar man den här tvivelaktiga delen av vissa människors vänskap: den som präglas av att tvångsmässigt varje dag uppmärksamma den andra på att kolla på ett klipp på en trött panda och skriva ”DU VARJE MORGON *gråtsmiley*” 

Jag har tagit fram lite olika variabler att fundera över:

Hur mycket tycker du om den här personen?
Hur gärna vill du att människor inte ska kunna försörja sig på att översätta dåliga skämt i google translate och sen sprida dem på nätet tillsammans med reklam om fotsvamp?
Hur många kompisar har du (har du råd att bli av med denna?)

Helt oberoende av svaren på dessa frågor hamnar vi ändå i samma lösning. Man kan inte lära en gammal hund att sitta, och man kan inte lära en jävla åsna till kompis att sluta tagga in en i clickbaits, därför är det ändå Ignorance is bliss som gäller. Du kan i det här läget bara SKADEMINIMERA genom att inte ge gensvar på det du blivit taggad i. Genom att konstant vara tråkmånsen gör du förvisso ingen större samhällsinsats (sidorna kommer fortfarande existera) men du har iallfall inte spridit dem vidare.

Det var allt

Erkansson

14:41 2018-03-12

Ja tjena igen

Jag tänkte ge en snabb återkoppling angående det där pysselprojektet jag startade igår som går under namnet ”vad är det här för små tallrikar??”

Det var såhär de skulle se ut. Detta var alltså MÅLBILDEN:

snygga, vackra, underbara, ser ut att fylla en både estetisk och praktisk (nja) funktion.

 

Såhär då:

Skär ut lite lera

Forma små bollar

Ha samma konstnärliga uttryck som en nyfödd bebis

Här slutade jag fota för jag tänkte lite ”vem fan tror jag att jag är egentligen”.

Det fanns ingen som helst instruktion om hur man skulle torka själva leran, det stod bara att den var ”lufttorkande”. Alla människor som precis som jag inte har tålamod till någonting förstår hur mina hets-torkar-tankar gick. Viss lera ska man tydligen torka i ugnen, och jag läste överallt på familjeliv att ”sånhär lera kan man inte torka i ugnen” så jag torkade den i ugnen. De små skålarna låg där inne i ungefär 40 minuter sen blev jag irriterad och tog ut dem. De var fortfarande mjuka men jag målade dem ändå.

Såhär är jag hela tiden: romantiserar tålmodiga egenskaper, typ att kunna ODLA EN VÄXT FRÅN ETT FRÖ och låta inspiration liksom KOMMA TILL EN. Kanske att det tar en hel dag att göra en måltid eller att ett bröd måste jäsa och vara ifred och andas. Men i praktiken gör jag allting halvdant och vill bara bli färdig.

Jaja. jag målade lite. Kolla:

hahahahha vad i…. vad är det där

va????Ja okej, de blev fina om man med ”fina” menar ”jag går i trean och har gjort det här i slöjden mot alla odds eftersom jag varken har armar, ben eller huvud”-fina.

Besviken igen på min konstnärliga ådra som tydligen vid födseln tappades bort och ersattes med renskav men vafan, vad gör man.

Diskussionsfråga: är det roligt att pyssla även när det blir fult? Svar: ja, lite.

15:17 2018-03-11

Nästan så jag vrider mig av välmående av den där copywriter-titeln alltså.

Hur är the shape idag hos Erika? Jag mår kanon förutom att jag hinkade i mig tre drinkar igår som jag fick inspiration till via pinterest – denna grushög till app alltså. I julas fick jag en anteckningsbok och i den har jag skrivit olika *planer* för hela 2018, uppdelat i månader. Små grejer jag ska göra varje månad för att BLI LYCKLIG. Ett väldigt naivt tänk. Antar att jag behövde göra en sån planeringsbok i slutet på december eftersom jag var så utled på just december. Såhär ser det ut ungefär:

 

 

(Fast det där är väl snarare en påminnelse om hur jobbigt det är att gå in i september än olika planer för hur september ska bli)

I vilket fall har jag naivt och personlighetskrismässigt nog lagt in ”lära sig ett nytt drinkrecept :)” nästan varje månad, för i julas trodde jag att det var vägen till lycka (vad är det för terapi man måste gå igenom för att sluta tro såhär dumma grejer om sitt välmående?) och Pinterest är verkligen en GULDGRUVA om man vill bli inspirerad till att göra olika grejer som SER gott/härligt/enkelt/underbart ut men aldrig visar sig vara det. Det är en hel app med olika luftslott för recept, inredning, pyssel bla bla bla. Jag går på det varje gång. Igår skulle jag göra den här drinken lagom till *mellomyset*:

Denna raspberry limoncello prosecco smakade tyvärr Fernet + Fernet + purjo men jag har insett nu när det gått 3 månader (3 drinkrecept) att det kanske inte ÄR bara pinterests fel utan också: den ofölåtliga smaken av sprit. Min enda favoritdrink just nu är: Jordgubbssaft med riktigt (vitt) socker i. Kan inte hantera något annat. Måste stryka denna plan ur min årsbok resterande månader för uppenbarligen är drinkrecept INTE något som gör en lycklig, bara lite lite trött. Ska väl bara dricka en ny saft varje månad då?

Eftersom jag inte är en person som lär mig av mina misstag ska jag ägna hela söndagen åt ett till (förmodat) pinterest-nederlag. Sånnahär ska jag göra:

Wow. Vackra små (onödiga) underbara skålar(?) till smycken (som jag inte har).

Jag har handlat grejer:

3 tuber akrylfärg (vit, guld, mörkgrön) och modellera som heter DAS i tveksam kvalité. Kostade kanske 240 spänn allt som allt. Boken är med på bilden för att jag läser den nu och den är jättebra och lite snygg. Men ja, jag köpte alltså lera och färg idag och jag fick fråga någon på clas ohlson vart jag skulle leta eftersom leran inte låg bland KONSTpryttlarna.

Han visade vilka sorter som fanns på sin dataskärm och sen sa han ”ja det är borta vid barngrejerna” och så kände jag ja men då ÄR jag väl ett barn och ingen konstnär då. Visst.

Så det här ska jag hålla på med hela dagen nu: göra små små dumma skålar med imponerande begränsade användningsområden. Återkommer med resultat. Återkommer också snarast med ett utförligt svar på en kommentar på mitt förra inlägg om min clickbaitsida, alltså

”hur hanterar man vänner som taggar in en i olika humorclickbait-bilder på facebook?”

Jag vet inte själv och därför behöver jag lite betänketid.

Kram Erk

17:02 2018-03-07

Tjena snusgummor!

Jag har under de senare åren haft ett återkommande irritationsobjekt i min vardag. Det är en sak som på många sätt har förstört mitt liv men också hjälpt mig sortera mina vänner i de rimliga och de orimliga. De som ignorerar- och de som delar. Kommenterar. Gillar. Jag har varit frustrerad och jag har framförallt ansträngt mig väldigt hårt för att förstå. Det här fenomenet är någon slags botten inom internethumor, som samtidigt intagit någon sorts elitplacering. Det är det absolut sämsta som finns, men det är också något av det som delas och sprids absolut mest. Det frustrerar mig som på något sätt sysslar med ”humor på internet” (vagt och töntigt begrepp), på samma sätt som jag kan tänka mig att det plågar en person som älskar soppor, att den mest populära soppan i världen skulle vara någon sorts pulversoppa smaksatt med olika gympalärares gamla strumpor.

Det är den här sortens vidriga clickbaitsidor på Facebook, som går under namn som ”svensk humor” ”humor:)” ”skratta”  osv. De är hemska och har ibland enorm spridning. Vissa sidor har 130 000 följare och de kämpar på med det hårda arbete det innebär att sno skämt från andra personer eller från liknande sidor, översätta skämt de läst på likvärdiga sidor på andra språk och ibland göra egen ”igenkännelsehumor”, där alla bilder oftast går ut på exakt samma sak hela tiden: När man ska träna men det slutar med att man istället äter godis. 

Det som också är signalement för dessa sidor är att de har den här typen av beskrivningar på sina sidor:

”Behöver du skratta” hahah. hihihih okej:)

Älskar humor! Snälla få mig att skratta.

Jag har tidigare haft flera problem med den här sortens sidor som har snott skämt från min twitter bla bla bla, det kan vi prata om en annan gång.

Inte för att vara Steve Jobs eller så, men nu ska jag berätta om när jag och min kompis Ellen, för att bevisa hur jävla DUMMA de här sidorna är, skapade en egen ”humor”clickbaitsida och hur den spårade ur all jävla kontroll i hela världen, med hjälp av våra obegränsade likvida medel.

Första steget: Komma på ett jättedumt, kort, enkelt namn som är enkelt att komma ihåg. Vi har ju redan avhandlat några av de namn som redan förekommer, så ni förstår den grundläggande principen. Det ska vara ett namn som ett barn skulle kunna komma på. Det är då de funkar bäst. Det här blev namnet:

”Ha kul”

Det är ett otroligt dåligt namn. Perfekt. Nästa steg var att hitta en rolig bild att ha som profilbild. Det blev en människa i pandadräkt som snor ett pandabarn. Jag var mycket inne på pandor under den här perioden.

Nästa steg: försöka skapa bilder, *memes*, som efterliknar typiska bilder som brukar spridas på dessa sidor. I början blev ingen av bilderna speciellt uppmärksammade även om vi tvingade våra kompisar att gilla sidan och bilderna. Här kommer ett axplock av helt okej men också väldigt (även i sammanhanget) dåliga memes. (jag borde skämmas mer än jag gör men jag gömmer mig mycket bakom att detta var ett experiment):

Det här var den första bilden som publicerades, och även om den inte RÖRDE SIG I DET VIRALA så att säga så tycker jag den lever upp till en, i kontexten, sedvanlig meme-kvalité.

 

Fyfan den är riktigt jävla tråkig den där, den förtjänar liksom inte ens en plats i det där fruktansvärda träsket som facebookhumor ändå är.

 

Men här är den sämsta hittills:

Här ville jag försöka efterlikna den sortens facebookmemes som sprids så jävla mycket, när folk ska tagga in sina kompisar i olika påstående. I efterhand kan jag förstå varför den här inte flög så bra. Är den lite rasistisk kanske? Problematiskt. Det var heller inte så många ur vår följarskara (10 personer från vår klass) som känner nån från Island. Och det är inte SÅ kul att nån som heter ”Axel” skulle heta ”Àxur” på isländska? Jag är väldigt kritisk till den här bilden. Nej, jag hatar den och skäms över den. Kill your darrnings, skulle min textlärare på gymnasiet säga.

MEN jag är ändå stolt över den sista meningen som på något sätt sätter hela agendan för hur ett humorclickbait på Facebook beter sig. ”Gilla ha kul för att ha kul” *skrattande gråtsmiley*. Jävlar va dumt det är hörni.

Till höger på alla bilder kan man se knappen ”marknadsför inlägg”, och jag insåg efter ett tag att det är här Facebook tjänar sina pengar. Stackars krakar som mig och Ellen som försöker nå ut med sin välarbetade humor till en ny publik. Fattar ni ens hur mycket stålar killarna med tjejperuk som imiterar *gnälliga tjejer* förmodligen har pumpat in i facebookmaskinen för att nå ut med sin skit för att bli störst på the internetz??

Jo, jag tyckte det ingick i experimentet att en summa pengar skulle få försvinna. Det var enkelt att övertala Ellen, eftersom vi båda hade utvecklat en intensiv Törst På Likes (TPL). Vi ville verkligen GÖRA experimentet fullt ut. Den här kampanjfunktionen fungerar i enkelhet så att det kostar mer pengar ju större räckvidd du vill ha och hur länge du vill att kampanjen ska hålla på. Fullt logiskt. Facebook är också väldigt bra på att påminna om att det inte går så bra på sidan eller att man varit inaktiv, för att man ska vilja marknadsföra och betala mer hela tiden.

Detta skrev Facebook till mig i torsdags och då har jag inte uppdaterat sidan på 5 månader. Låt mig vara? Man kan inte KRYSTA fram bra humor? Snälla nån det tar väl tid att komma på en riktigt slagkraftig meme, som de vi skapat hittills.

Tillbaka till marknadsföringen: tre bilder fick marknadsföras för att se hur det påverkade spridningen. Här nedanför redovisar jag alltså min och Ellens kombinerade totala skuld till Facebook och hur den fördelades över tre bilder:

(Får ångest)

Men, visst blir man intresserad av resultaten? BRA. För här kommer den tydliga bevisningen: vad som helst som man sprider med tillräckligt mycket pengar BLIR framgångsrikt på Facebook. 

Här kommer de tre bilderna som blev allra mest framgångsrika interaktionsmässigt, och det är också (inte så förvånande) också de tre bilder som vi la pengar på att marknadsföra:

Plats nr 3:

Det här är en meme som känns något.. snäv, texten är inspirerad av den typ av konton som gillar lite *sarkastisk humor*. Som kanske älskar Chandler i Friends och tycker att han är den roligaste människan i hela världen, samt tycker att den här villfarelser är, quote: ”Helt klockren”

Antal likes: 115

Antal kommentarer: 31

Antal delningar: 6

 

Plats nr 2:

Jag tror vi här gjorde ett misstag att skriva ”RIGHT? *gråtsmiley x3*”, det känns spontant när man läser det som att vi själva inte tror på bilden. Som att vi varit ironiska i vårt skapande. Detta behöver man akta sig för. Ibland handlar det inte om skämtet, utan om själva leveransen. Tror du inte på ditt material kan du aldrig gå långt (Gandhi, 1854).

Antal likes: 377

Antal kommentarer: 91

Antal delningar: 6

Och här, den överlägsna vinnaren: 

Antal likes: 800

Antal delningar: 24

Antal kommentarer: 2600 (haahahahah så jävla sjukt)

Och ALLA 2600 kommentarer är såhär:

*Hahahaha kommer du ihåg när vi skulle träna men åt kladdkaka* *gråtsmiley gråtsmiley gråtsmiley*

”hhahahaha jag äter godis HELA TIDEN RIP SOMMARFORMEN GRÅTSMILEY!!!!!!!!!!!!!!!”

DET ÄR INTE MÖJLIGT ATT DET HÄR ÄR MÄNSKLIGHETEN???? 

Slutsats: Det skämt som flyger bäst i alla situationer och kanske främst på Facebook: det medeltida skämtet som handlar om att en person BORDE TRÄNA men istället ÄTER NÅGOT MED SOCKER I *gråtsmiley*

Hela mänskligheten vrider sig av skratt.

Hur mår jag och Ellen idag? Jo vi har inte postat på Ha Kul sedan november, vi skämdes en del över de pengar vi spenderat men i slutändan kändes själva upplevelsen värt det. Facebook påminner oss varje vecka om det monster vi skapat och sedan inte tagit hand om. Det känns som ett rimligt pris att betala för de synder som begåtts, utöver 170,54 kr.

14:38 2018-03-04

Det är verkligen viktigt för mig att ibland se riktigt riktigt konstiga och fula kläder på olika sidor på internet som jag inte, ens under dödshot, vill köpa. Detta är alltså motsatsen till att fönstershoppa. Kanske också motsatsen till att shoppa.

Det här är ett fenomen som får mig att må bra. Oftast när jag ser snygga nya kläder som jag VILL ha och aldrig kommer ha råd med, och dessutom ser en väldigt INNE och COOL och snygg person ha på sig dem, vill jag hälla tändvätska i hela min garderob och ba’ tutta’ på ‘att. 

Och den här känslan av att vilja BRÄNNA UPP sina kläder och sitt ansikte och sin personlighet vid minsta anblick av en person med en annan stil/kroppsform/t-shirt är en väldigt dålig känsla som påverkar mitt liv jättemycket. Det påverkar också min ekonomi på det sättet att roliga saker att lägga pengar på (finns inte så många) prioriteras ner varje gång jag skänker ett par jeans för att köpa nya med annan passform.

Här är mitt senaste span på ett plagg från acne som jag inte vill ha och som jag inte förstår:

 

hhahhahhahhahahha

 

Det är: strumpa och skor i samma. Det är antingen skor som man tar på sig som ett par strumpor, eller så är det ett par strumpor med en riktigt HÅRD sula så man inte ramlar inomhus. Deras föregångare:

 

Vad fan HÄNDER med den där gruppen personer i världen som har råd att köpa ett par HÅRDA STRUMPOR för 4000kr helt obemärkt?? KAN NI INTE GÅ LÄNGRE?? Har ni börjat RAMLA när ni springer runt på golvet och dansar till Samir och Viktor och äter pannkakor med händerna? hahhahah

VAD GÖR NI!!!!???

Det är liksom ett extra hån mot oss människor som sparar länge för att ha råd med funktionella snygga plagg som helst ska klara två helt separata årstider för att man ska känna att det var VÄRT DET. Den här gruppen människor kan köpa ett par jävla engångsskor(??) för 4000 spänn, och de har också rent socialt RÅD att ha på sig ett par riktigt riktigt RIKTIGT fula jävla tofflor. Lite ironiskt kanske. Snart kommer acne börja sälja sånna plasthöljen man har över skorna när man är hos tandläkaren. De kommer kosta 8 miljarder och kommer heta ”Monica Blue limited”.

Någonstans måste man sätta ner foten (inte i ett par mockasiner ;) ) och det gör vi här. Vid strump-skon. Detta kanske blir en kategori i den här bloggen. Nån slags anti-konsumtion. Det är kanske en bra idé eller kanske en dålig men vafan. Ingen idé är sämre än de där ”skorna”

Nu ska jag gå och ta hand om mina helt vanliga skor. De är fula och inte inne men de funkar fan kanon.

Ekonomiska hälsningar

Erkan P