19:55 2018-03-18

Går igenom mina gamla bilder och hittade ett klipp från när jag köpt den sista spökprogg-skivan av dansken och ligger i soffan i min lägenhet och lyssnar på den för första gången. Jag ser ut att vara i chock och det är främst för att jag är det (man hör iallafall LITE vad det är för sorts musik därför kändes det värt)

Det var allt hej

12:05 2018-03-16

Danskar har det där övertaget som ingen svensktalande person någonsin inte nämnt. De förstår vad vi säger – vi förstår ingenting av vad de säger. Det är världens mest öppna dörr som inte kan sparkas in mer. Men denna fakta ligger delvis till grund för den här berättelsen och därför måste jag ändå ta avstamp i den.

Jag har arbetat i matbutik så länge att när jag säger hur länge frågar folk ”va, är det verkligen lagligt?”. Jag har också så pass dålig koll på juridiken kring ålder och arbete att jag kan säga ”hahahah njaaemeeeheh??” varje gång jag svarar. Under mitt yrkesliv (låter som jag gått i pension fast jag är 24) har jag träffat jättebra kunder, och jättedåliga kunder. Alla som någon gång arbetat med service vet att människor är outhärdliga, odrägliga monster utan respekt, men ibland också ovärderligt roliga, varma och älskvärda.

Jag hade en otroligt komplicerad relation väldigt länge med en kund. Det komplicerade i relationen bestod i att:

  1. Vi pratade alltid väldigt länge varje gång han handlade
  2. Han tyckte jag var rolig och stannade alltid för att prata (ibland handlade han bara för att prata med mig)
  3. Jag förstod 15% av det han sa, eftersom han var dansk

Det här låter som uppbyggnaden till ett avsnitt sprängfyllt av förväxlingshumor i någon dålig sitcom, men det här har påverkat mitt liv väldigt mycket. Jag har fått en storslagen kulturmässig käftsmäll och min ekonomi har påverkats avsevärt (negativt)

Hur ska jag beskriva den här kunden?
Utseendemässigt: en städad version av Les Claypool:

iklädd: snickarbyxor, runda solbrillor, olika oförlåtliga hattar.

Personlighetsmässigt: jag har ingen aning eftersom vi har haft en envägskommunikation, men OTROLIGT karismatisk, tror jag. Han handlade väldigt konstiga grejer, i oförklarliga mängder.

Exempel: Han var ”hungrig” en gång och köpte 3 chokladkakor med 80% kakao.
Annat exempel: Han var ”helt slut” en dag för att han repat med sitt band hela dagen. Köpte: 3 burkar marmelad.

Han pratade ofta om sitt, eller sina, band (antar jag) och jag var bara så svältfödd på andra diskussionsämnen än att mjölken är slut i butiken, så jag älskade när han pratade om sitt band även om jag inte fattade någonting. Det var liksom tjugo minuter långa segment när jag satt i kassan, och han stod framför mig och mumlade om någonting nån bas kanske, eller en mikrofon. Jag bara log och nickade och sa ”jaa!” eller ”jaha?” för omväxling.

Han: ”hejej gjgjgjie jgu ingu g?”
Jag: ”Jaha! (??????)”
Han: ”hahahahahah”
Jag: ”Hhahahahahh!”

Klipp till: 40 minuter senare, han kommer in med den här LPskivan och ber om 250 kr:

Jag… betalar. och undrar vad jag har betalt för. En LP-skiva med ett omslag som ser ut att vara direkt sprunget ur children of the corn. ”It’s all about dirty grass” säger ju ingenting om vad det kan vara för sorts musik heller. Om man bara försöker tolka omslaget säger det väl: Country? Jag förstod ingenting. Lyssnade senare på kvällen. Det var inte country. Det var ju musik men obeskrivlig musik.

Efter den här helt oförklarliga händelsen blev det tydligen underförstått att jag skulle köpa alla hans skivor, tyckte han. Jag hade egentligen inget problem med det, för jag formligen BRANN av lycka över att någon ville prata med mig om något som inte hade att göra med att ”ni borde ta in de nya trisslotterna”. Jag njöt av att få höra någon mumla grumligt, som att den höll på att dränkas i något sorts jordnötssmör, snarare än att nån ropar ”påsarna är slut”.

En gång kom han in och skulle köpa 10 säckar med 40 liter jord. Alltså 400 liter jord. Jag kände: ”varför då?” och blev fascinerad. Det kändes som han bara hade ett helt kravlöst liv där han åkte runt till olika butiker och propagerade för sin musik och sålde skivor till ofrivilliga köpare, och sen bara odlade morötter resten av sin tid. VARFÖR?? Jag vet inte, men jag älskade det!!

Jag köpte två skivor till, helt utan att veta om det:

Det ena omslaget mer oklart än det andra. Två killar i ett garage, och sen 5 osynliga slender man utanför en stängd butik. Den första plattan kändes som ett försök till old school rock, nån 60tals poppig rock. Den andra plattan: lika obehaglig som omslaget. Olika danska ljud varvat med trummor och ilskna keyboardsolon. Jag säger inte att det är dåligt – jag säger bara att det är svårt att ta till sig.

En dag hade jag tydligen återigen gått med på att köpa en skiva, och han lämnade den i butiken när jag var ledig. Han lämnade också en dansk lapp:

Helt oförståelig. Han var alltså tvungen att ”åke på hot date med ett band til mbl”. Vad betyder det? Danskt musiklingo, inget för oss dödliga. Jag swishade. Extremt roligt också att det var ”REA”. Han vet ju inte vad rea betyder. Han ska dock ha poäng för att han nämner att någon borde hålla mig i handen när jag lyssnar. Det är en galen person, men det är ändå en galen person med ett varmt hjärta som tycker det är viktigt med trygga miljöer när man ska ta in musik.

En OTROLIGT angenäm musikupplevelse. Om man med ”angenäm” menar skräckslagen. Det som han kallar ”spökprogg” (han hittar liksom på EGNA genrer?) är olika ångestskrik i kombination med mörka dova orkestertoner. Jag kan tänka mig att det låter sådär när man dör. Jag älskar det. Det är en ovärderlig skiva som består av ljudet av någon som är helt ensam i skogen och precis har förstått det och fått panik.

Tack till mitt serviceyrke som berikat min kultursfär. Undrar vad den här jeansoverallkillen gör idag. Förmodligen försöker han kränga sina dödsskivor till nån annan oförstående svensk. Och sen odlar han palsternacka på nätterna. Hoppas.

17:23 2018-03-14

Hallå det är flintkalle

Är det bra med er? Klart det är bra med er.

Tänkte ta itu med den här engagerande frågan jag fick i en kommentar angående clickbaithumorfacebookhumorbilder:

ÄLSKAR hur välskriven fråga det här är. Det är nästan så den inte går att svara på för den är så noggrant formulerad. Där ligger malou i lä.

Alltså; hur ska man göra om en person man kanske inte känner särskilt väl börjar tagga in en i olika bilder såsom:

Alltså: hur ska du hantera att det finns personer i din närhet som frekvent taggar in dig i interners jävla…. dassbok?

(bokstavligen)

Vad finns det för olika alternativ att ta till när du får upp en notis med kommentaren ”hahahahhaha du i fredags”?

  1. Ignorera
  2. Gilla kommentaren
  3. Kommentera ”hahahahahah” tillbaka
  4. ringa upp och hota
  5. Förklara att du tar illa upp psykiskt och fysiskt
  6. ta bort din egen facebook
  7. slänga ut sin dator
  8. stjäl personens mobil och dator och sälj. Skänk pengarna till forskning om källkritik.

Men vad är lämpligt? Jag är själv i samma situation ibland och problemet är att de människor som taggar in mig i den här skiten är människor jag ÄLSKAR. Jag vill inte dem något illa och de vill inte mig något illa, det är bara att de inte fattar att de hela tiden får mig att öppna min telefon för att kolla på en bild som totalt förintar min livsglädje.

Att bli taggad i ett sånt här inlägg är kanske inte det huvudsakliga problemet, det är enkelt att bara ignorera och gå vidare med sitt liv. Problemet är snarare att ju fler kommentarer bilden har desto större spridning får de här vidriga sidorna, och det blir desto enklare för personerna bakom sidorna att fortsätta ha som sin huvudsakliga försörjning att sprida det här:

Nuntium är en sida som blandar riktiga skitvideos och artiklar med sedvanlig reklam (jag får upp mycket om fotsvamp vilket får mig att tro att det är riktad reklam), och får förmodligen betalt per klick på sidan.

(ledsen att jag är jack werner junior baby minus den mystiska karisman och all intelligens)

Tillbaka till frågan:

Hur hanterar man den här tvivelaktiga delen av vissa människors vänskap: den som präglas av att tvångsmässigt varje dag uppmärksamma den andra på att kolla på ett klipp på en trött panda och skriva ”DU VARJE MORGON *gråtsmiley*” 

Jag har tagit fram lite olika variabler att fundera över:

Hur mycket tycker du om den här personen?
Hur gärna vill du att människor inte ska kunna försörja sig på att översätta dåliga skämt i google translate och sen sprida dem på nätet tillsammans med reklam om fotsvamp?
Hur många kompisar har du (har du råd att bli av med denna?)

Helt oberoende av svaren på dessa frågor hamnar vi ändå i samma lösning. Man kan inte lära en gammal hund att sitta, och man kan inte lära en jävla åsna till kompis att sluta tagga in en i clickbaits, därför är det ändå Ignorance is bliss som gäller. Du kan i det här läget bara SKADEMINIMERA genom att inte ge gensvar på det du blivit taggad i. Genom att konstant vara tråkmånsen gör du förvisso ingen större samhällsinsats (sidorna kommer fortfarande existera) men du har iallfall inte spridit dem vidare.

Det var allt

Erkansson

14:41 2018-03-12

Ja tjena igen

Jag tänkte ge en snabb återkoppling angående det där pysselprojektet jag startade igår som går under namnet ”vad är det här för små tallrikar??”

Det var såhär de skulle se ut. Detta var alltså MÅLBILDEN:

snygga, vackra, underbara, ser ut att fylla en både estetisk och praktisk (nja) funktion.

 

Såhär då:

Skär ut lite lera

Forma små bollar

Ha samma konstnärliga uttryck som en nyfödd bebis

Här slutade jag fota för jag tänkte lite ”vem fan tror jag att jag är egentligen”.

Det fanns ingen som helst instruktion om hur man skulle torka själva leran, det stod bara att den var ”lufttorkande”. Alla människor som precis som jag inte har tålamod till någonting förstår hur mina hets-torkar-tankar gick. Viss lera ska man tydligen torka i ugnen, och jag läste överallt på familjeliv att ”sånhär lera kan man inte torka i ugnen” så jag torkade den i ugnen. De små skålarna låg där inne i ungefär 40 minuter sen blev jag irriterad och tog ut dem. De var fortfarande mjuka men jag målade dem ändå.

Såhär är jag hela tiden: romantiserar tålmodiga egenskaper, typ att kunna ODLA EN VÄXT FRÅN ETT FRÖ och låta inspiration liksom KOMMA TILL EN. Kanske att det tar en hel dag att göra en måltid eller att ett bröd måste jäsa och vara ifred och andas. Men i praktiken gör jag allting halvdant och vill bara bli färdig.

Jaja. jag målade lite. Kolla:

hahahahha vad i…. vad är det där

va????Ja okej, de blev fina om man med ”fina” menar ”jag går i trean och har gjort det här i slöjden mot alla odds eftersom jag varken har armar, ben eller huvud”-fina.

Besviken igen på min konstnärliga ådra som tydligen vid födseln tappades bort och ersattes med renskav men vafan, vad gör man.

Diskussionsfråga: är det roligt att pyssla även när det blir fult? Svar: ja, lite.

15:17 2018-03-11

Nästan så jag vrider mig av välmående av den där copywriter-titeln alltså.

Hur är the shape idag hos Erika? Jag mår kanon förutom att jag hinkade i mig tre drinkar igår som jag fick inspiration till via pinterest – denna grushög till app alltså. I julas fick jag en anteckningsbok och i den har jag skrivit olika *planer* för hela 2018, uppdelat i månader. Små grejer jag ska göra varje månad för att BLI LYCKLIG. Ett väldigt naivt tänk. Antar att jag behövde göra en sån planeringsbok i slutet på december eftersom jag var så utled på just december. Såhär ser det ut ungefär:

 

 

(Fast det där är väl snarare en påminnelse om hur jobbigt det är att gå in i september än olika planer för hur september ska bli)

I vilket fall har jag naivt och personlighetskrismässigt nog lagt in ”lära sig ett nytt drinkrecept :)” nästan varje månad, för i julas trodde jag att det var vägen till lycka (vad är det för terapi man måste gå igenom för att sluta tro såhär dumma grejer om sitt välmående?) och Pinterest är verkligen en GULDGRUVA om man vill bli inspirerad till att göra olika grejer som SER gott/härligt/enkelt/underbart ut men aldrig visar sig vara det. Det är en hel app med olika luftslott för recept, inredning, pyssel bla bla bla. Jag går på det varje gång. Igår skulle jag göra den här drinken lagom till *mellomyset*:

Denna raspberry limoncello prosecco smakade tyvärr Fernet + Fernet + purjo men jag har insett nu när det gått 3 månader (3 drinkrecept) att det kanske inte ÄR bara pinterests fel utan också: den ofölåtliga smaken av sprit. Min enda favoritdrink just nu är: Jordgubbssaft med riktigt (vitt) socker i. Kan inte hantera något annat. Måste stryka denna plan ur min årsbok resterande månader för uppenbarligen är drinkrecept INTE något som gör en lycklig, bara lite lite trött. Ska väl bara dricka en ny saft varje månad då?

Eftersom jag inte är en person som lär mig av mina misstag ska jag ägna hela söndagen åt ett till (förmodat) pinterest-nederlag. Sånnahär ska jag göra:

Wow. Vackra små (onödiga) underbara skålar(?) till smycken (som jag inte har).

Jag har handlat grejer:

3 tuber akrylfärg (vit, guld, mörkgrön) och modellera som heter DAS i tveksam kvalité. Kostade kanske 240 spänn allt som allt. Boken är med på bilden för att jag läser den nu och den är jättebra och lite snygg. Men ja, jag köpte alltså lera och färg idag och jag fick fråga någon på clas ohlson vart jag skulle leta eftersom leran inte låg bland KONSTpryttlarna.

Han visade vilka sorter som fanns på sin dataskärm och sen sa han ”ja det är borta vid barngrejerna” och så kände jag ja men då ÄR jag väl ett barn och ingen konstnär då. Visst.

Så det här ska jag hålla på med hela dagen nu: göra små små dumma skålar med imponerande begränsade användningsområden. Återkommer med resultat. Återkommer också snarast med ett utförligt svar på en kommentar på mitt förra inlägg om min clickbaitsida, alltså

”hur hanterar man vänner som taggar in en i olika humorclickbait-bilder på facebook?”

Jag vet inte själv och därför behöver jag lite betänketid.

Kram Erk