Nu kommer det ett inlägg här i bloggen (känns jättebra att jag upplever att min närvaro här är så labil att jag måste skriva ”HÄR KOMMER ETT INLÄGG” för att förvarna alla. Men här kommer det).
Jo, jag gjorde en egen bucket-list här för några dagar sedan. Några egna mål att leva upp till den här hösten eller livet eller vad jag nu menade. Jag minns väldigt sällan saker jag skrivit, vad jag menat eller vad jag velat när jag skrivit de olika sakerna. Ibland kan jag uppleva det som att jag är två olika personer. Den ena är personen som skrivit de olika grejerna jag skrivit på olika ställen – den andra personen är personen som läser de olika skrivna grejerna. Inte alltför sällan råder det stor osämja mellan de två personerna. Jag hade gärna varit med i ett avsnitt av ”grannfejden” om det istället hette ”personlighetsfejden” och bara innebar att Robert Aschberg kom hem till mig 1-2 gånger i veckan och försökte reda ut varför det är så himla svårt för mig att komma överens med migsjälv.
Andra olika ”fejder” jag skulle behöva ha hjälp med att reda ut tillsammans med Robban A:
Inredningsfejden: Fejden mellan hur mycket härlig inredning jag vill köpa och hur usel ekonomi jag har, stort bråk alltså mellan mig själv och min egen inkomst)
Tatueringsfejden: Fejden mellan min vilja att ha en icke-tatuerad kropp och min vilja att vara BLÄCKTÄCKT (ett ord jag kom på nu i stunden) och ha en cigg i munnen medan jag gör pull-ups på gymmet iförd endast: 2 bildäck för att lyftet ska bli tyngre.)
Ja, det var inte det här som blogginlägget som jag varnade för innan skulle handla om. Det var såhär att jag gjorde en bucket-list häromdagen där jag skrev olika grejer jag ville eller inte ville göra. En bild såg ut såhär:

Och för den otroliga ovanlighetens skull fick jag en kommentar (detta är verkligen inte menat som en pik till er som läser här och aldrig kommenterar, jag skulle personligen aldrig skriva en kommentar på den här bloggen om jag inte fick minst 80kr per kommentar efter skatt, jag förstår er till fullo och jag respekterar ert val att läsa det som skrivs här och sen återgå till det ni pysslade med innan)
Men jag fick en kommentar iallafall och den var tydlig och målmedveten:

Nu tänker jag berätta om Rom.
Min utförliga beskrivning av staden Rom och dess brister är löst baserad på följande:
– Min egen resa till Rom för några år sedan som jag lyckligtvis helt förträngt
– Min nya kritiska inställning till att förflytta mig längre än 20 meter åt något håll om det inte är för att ta en Höstig Frisk Promenad (HFP)
– Fakta jag inte kan bevisa men som känns sann
Här kommer en liten faktaruta om Rom som jag gjort själv (upphovsman: jag själv)

Då går vi vidare till själva upplevelsen av Rom som stad. Såhär är det (ganska exakt) när man åker till Rom, jag tror jag talar för alla när jag säger att det är precis såhär det är:
04.32 Du vaknar kallsvettig för att det känns som att du missat tåget men inser efter en stunds betänketid att klockan inte ringer förrän om en halvtimme. Du försöker somna om men blir ännu mer kallsvettig när du inser klockans syfte med att snart ringa; att du ska vakna för att du tyvärr ska åka till Rom.
05.00 All frukost är slut för dagarna innan resan har gått till att spara pengar så att du kan ha råd med ett litet bröd och en marmeladklick när du äntligen är i storstaden. Därför blir frukosten följande: en tesked gammal senap och en halv soffkudde.
05.10 Nu måste du typ vara vid tåget för att oavsett var man är i världen tar det ohyggligt lång tid att ta sig till Rom. Rom har faktiskt en slogan som går såhär:

05.15
Tåget ställs in för de som kör tåget har börjat må lite dåligt över att de kommer köra i en riktning som tar dem, geografiskt sätt (inte emotionellt dock, men det har de inte koll på) närmare staden Rom.
05.20
Tåget bestämmer sig för att köra ändå för de inser att det finns sympatiska platser på vägen till Rom som faktiskt inte förtjänar att bli dragna ner i skiten bara för att de råkar ligga nära/på vägen till Rom. Och nu råkar det ju även vara så (har de insett) att det gamla talesättet går just ”alla väger leder till Rom” och det var ju en vidrig insikt att man inte ska kunna ta en liten tripp till en mataffär för att köpa twix utan att samtidigt VARA PÅ VÄG TILL ROM men det kanske är något man får leva med.
09.10
Tåget är framme vid flygplatsen. Och flygplatsen är väl precis som alla flygplatser är: fyllda med stress och ångest och människor som kämpat i åratal för att du ska få betala så mycket som möjligt för en Club Sandwich. Jag skrev det med Stora Bokstäver för det känns som ett namn.
13.00
Du sitter på flyget. Du var på flygplatsen i alldeles för god tid precis som vanligt. Väntetiden blev också ännu längre när 2-3 piloter valde att strejka just den här dagen (de gör egentligen det varje dag) för de VÄGRADE köra planet till den hysteriskt hemska platsen Rom.
22.00 fast tre dagar senare
Du är ”äntligen” (beror på hur man ser det) framme i Rom och redo för lite underbar sightseeing. Alla har ju pratat så mycket om att det finns så mycket att se.
Här är olika saker folk påstår att man ska se i Rom som jag ska roasta lite:

bild snodd från flickr
Fontana di Trevi eller som jag säger FONTANA DI TRÅKI HA!!! Riktigt tråkig ställe. Somnar på vägen dit i en liten liggcykel du hyrt för 4500kr, för det är så tråkigt att ens vara på väg till den här fontänen. Somnar även när du står framför fontänen och glor. Den byggs _alltid_ om (den byggdes iallafall om när jag var där) och alla människor älskar att stå där och kasta ett mynt i vattnet och önska sig en enda önskan och det är att få åka hem.

bild snodd från getyourguide.se
Forum Romanum ett ställe man absolut inte förstår. ”Om ni bygger om den där tråkiga fontänen kan ni väl fixa det här stället också?” Frågar du en vakt som genast gör en polisanmälan och tar fram sina handklovar, men du rymmer snabbt iväg på den dyra liggcykeln. Plötsligt är man tydligen kriminell bara för att man LITE ifrågasatt att det kostar två-tre miljarder att gå in här och kolla på otroligt, otroligt gammal sten.

bild snodd från getyourguide.se
Colosseum. Ett ställe som är omöjligt att stava till och torrt som FNÖSKE att se på. Torrt för själen liksom. Brandrisk i psyket och hjärnan. Såhär är det att besöka Colosseum: du går dit tidigt en onsdag. Även om du kommer dit innan lunch är kön uppskattningsvis 1 timme lång (här behöver jag inte ens överdriva för ibland är sanningen det mest överdrivna) och du bestämmer dig för att kanske helst bara stå utanför och kolla lite och sen gå. Under de tio minuter du står och kollar på sten (eftersom du inte blev trött på att se på sten igår) kommer det fram en person i minuten och försöker sälja: två selfiesticks, en biljett till entrén, en miniatyr av påven i mossa och en iPhone 8. De petar på dig med dessa fem föremål och försöker få din uppmärksamhet. Du tröttnar och går hem. Somnar. Känner en stor tomhet. Försöker gå ut och äta PASTA som tydligen ska vara så himla göttigt här men alla servitörer har bestämt sig för att
- de hatar dig
- de hatar dig
- de hatar dig så himla mycket
…och därför ger du efter en kort tid upp. Dina pengar tog ändå slut när du skulle åka buss till hotellet. Och även om du hade ätit pasta hade du helt ärligt känt att det här var knappt gott. Efteråt hade du kanske kunnat beställa en tiramisu, och servitören hade sett på dig och ditt svajiga italienska uttal med en extrem avsmak eftersom du gjort dig skyldig till det grövsta brottet av alla: att vara en liten turist som råkat gå på den hemska hemska lögnen om Rom.
Sen kommer den italienska polisen att hitta dig angående det där andra brottet du begick och smet från och jag vet inte riktigt hur de arbetar men jag utgår ifrån att det inte är något SPA ni åker på sen direkt, du och konstapeln. Jaja nån gång åker du väl hem sen och känner: det var helt okej men det var inte värt det.
Ja det var väl i runda slängar vad jag tänker om den där staden. Inlägget är sponsrat av mitt nya företag kritiskresor.se där vi helt enkelt erbjuder människor kompletta beskrivningar av hur deras eventuella flygresor skulle ha blivit, så att de slipper lägga sina pengar på att resa och istället kan, jag vet väl inte, äta nån mazarin.
Hejdå från Erika numera anställd av sig själv på kritiskresor.se