Saint Etienne gjorde en rätt tråkig konsert. Var det att det var mitt på dagen i solljuset? Jag såg rde gamla hjätarna på Strand i våras och då var det toppen. Men nej, det var inte bara det. Deras ”show” var så himla slapp, Bob och Pete bara stod där bakom sina syntar i sina vanliga fredagspikétröjor och Sarah rörde sig lite lojt, man kan inte riktigt kalla det för dans. De hade en körsångerska med sig som var bättre klädd, rörde sig mer elegant och var mer fokuserad än de andra. Men det huvudsakliga problemet var låtvalen. Som alla vet ag slutade Saint Etienne göra riktigt bra låtar efter 90-talet, ändå envisades de med att spela anonyma albumspår från 2004 som knappt ens hardcorefansen mindes namnet på. De spelade inte heller några ballader, det kanske de aldrig gör, men ändå tråkigt i och med att de faktiskt gjort fantastiska ballader som ”Marble Lions” och ”Hobart Paving”. Höjdpunkterna på denna konsert var ”Only Love Can Break Your Heart” och ”Nothing Can Stop Us”, herregud vad jag dansade då. Alla andra stod still eftersom de var svala indiemänniskor.

Cults var rätt trevliga. De är inte världens mest spektakulära band men jag tycker att deras mix av chillwave-brus och traditionell gitarrbandsättning fungerar rätt bra. Deras hit ”Go Outside” är ju hur bra som helst.

Henrik Berggren gjorde en solokonsert. Det var rätt deppigt. Hans många fans verkade mer än nöjda, men han spelade mestadels låtar som han skrev för över tio år sedan. Att klä Broder Daniel-låtar i värdig och nedtonad skrud har vi redan sett folk som Anna Ternheim göra, när Henrik Berggren gör det själv, ackompanjerad av en trumpet som påminde om en svunnen tid i indie-Sverige, kändes det inte så kul. Hans sångröst låter bäst när den tränger igenom Broder Daniels frustrerade och desperata rock, på egen hand blottas tunnheten på ett ganska jobbigt sätt.

Arcade Fire var kvällens, och hela festivalens (och för vissa, som Fredrik Strage, hela konsertsommarens) höjdpunkt. Jag hade aldrig sett dem tidigare så det var en stor grej för mig. Jag var rätt avståndstagande när Arcade Fire kom och alla tävlade i att hylla deras debutalbum ”Funeral”. Det var först när andra skivan ”Neon Bible” kom som jag insåg att shit, det här är bra på riktigt, det är ingen larvig hype. Det är inte bara tomma gester och klichéartade pretentioner, det är riktigt bra låtar, laddade med känslor och dramatik och ett alldeles speciellt ljus. I fjol kom tredje albumet ”The Suburbs” och det var hur bra som helst, klädsamt moget och eftertänksamt ungefär på samma sätt som Håkan Hellström gick från feta explosioner till vackra tändstickor på sitt tredje album.

Konserten var stor och smaskig som en rockkonsert från 70-talet, det skulle lika gärna Led Zeppelin som besökte Seattle eller något. Det var åtta musiker på scenen och de bytte instrument och hade sig, vilket gav dynamik och variation, varje låt fick sitt eget uttryck. Allsången i låtar som ”Haiti”, ”No cars go” och ”Wake up” fick mig att inse exakt hur mycket av Arcade Fires musik som består av fotbollskörer, det är lätt att missa när man lyssnar på skivorna, men kanske är en förklaring till att bandet är så populärt – det är lätt, till och med inbjudande, att sjunga med. När bandet rockade loss i ”Month of May” var de som sämst; när de var nedtonade och innerliga i ”The Suburbs” var de som bäst. Som fan kan man alltid gnälla på låtval (jag saknade till exempel ”Half Light I & II”, ”The Well and the Loghthouse”, ”Suburban War”…) men ärligt talat var bandet väldigt generösa med sin rika låtkatalog. ”Sprawl II” som sista extranummer satt som en smäck. Det var en toppkonsert.

/NRFN