Fortfarande lite tagen efter Presidenttalet som gick av stapeln i Östersund natten till söndagen. Närmare överdrivet fanatisk nationalism kommer man inte i Sverige. Ett fullsatt torg, tusentals flaggor och rungande slagord om Jämtlands förträfflighet – taktfast och skrämmande. Man talade om förståelse, men känslan var en helt annan. Visst, det går kanske att se det som ”en kul grej”, men den övergripande tanken som sitter kvar är den kring hur välregisserade ”vi mot dom”-arrangemang lätt kan gå från just ”en kul grej” till masspsykos. Jag betackar mig från sådant grupptänkande och exkluderande. 

Om vi lämnar politiken och ser till Yran som enbart musikalisk företeelse så innehöll lördagen en hel del bra grejer: 

// MRTN STHLM BEAT gjorde, i motsats till 99% av sina DJ-kollegor, faktiskt en grym electrospelning i ett lite halvtomt tält efter midnatt. Adrian Lux ett par timmar tidigare var dock mest ett skämt – utan hörlurar stod han och vevade med armarna, inte mycket live-DJ-ande där. Taffligt.

// Me & My Army lät bra, Håkan Hellström skadades av dåligt ljud. Frida Selander på den minsta scenen, Intiman, drunkande i grötigt ljud men gjorde en stabil spelning. Till och med Orup lät förvånansvärt pigg och spänstig i sina åttiotalslåtar. Henrik Berggren var lite sned och skev, men gjorde sin numera välkända nostalgiakt precis som folk förväntade sig den.

Yran vinner på sin oslagbara miljö, sin intimitet och sin bredhet. Det är de stora artisterna som drar mycket folk, medan mindre akter får nöja sig med entusiaster.

Stort plus för att festivalen är extremt välorganiserad – inga långa köer till någonting. Storsjöyran är Sveriges äldsta stadsfestival och inget talar för att den kommer att packa ihop inom en snar framtid.

// Petter Seander