Okeeeeeeeeej. Långt utanför Borlänge, inne i skogen typ, nästan som i ett sagoland med små röda fyrkanter ligger en stuga nere vid en sjö. Där sitter jag nu och försöker återskapa gårdagen på Peace&Love. Nuförtiden rensar hjärnan snabbt – ut med allt direkt som inte bedöms som värdigt plats, bort med allt som inte verkligen lämnar avtryck. Det som Borlänge etsade fast igår var ett par gnagande känslor. Dels att det stora giganterna (Roxette, Winnerbäck etc) faktiskt tappat i dragningskraft, i förhållande till dess position i förhandssnacket. Speciellt under Roxette-spelningen var det riktigt glest i leden framåt slutet. Dels att det verkliga trycket i dagens festivalpublik infinner sig som allra mest otvunget när akter som DJ-duon Dada Life mainstreamhousar på det som förut var festivalens största scen, Eldorado. Publikreaktionerna var definitivt mäktigare än den musikaliska upplevelsen. Tips från coachen i det här fallet är dock att INTE skylta med texterna på storbildsskärm. Jag vill inte bada i din ”Rolling Stones t-shirt”. Inte heller känner jag för att äta banan i hettan. Lovar. Okeeeeeeeeej?

Andra saker som imponerade:
// Kurt Vile & The Violators: Helt fel att se Kurt Vile i dagsljus, men oj vilken fin kombination av noise och folk från indievärldens med drogdragna röst.
// Veronica Maggio: Tidigare har Maggio inte imponerat på mig live, men den ”hemliga” spelningen inne på Cozmoz igår var RIKTIGT bra. Alla låtar har samma tre ackord i olika vändningar – men, DET FUNKAR. Galopphihat är inte heller fel. Aldrig.
// Timbuktu: Innan det såsade till sig i ett hopplöst ”känd från tv”-träsk försökte Damn verkligen bjuda upp till James Brown möter Funkadelic-fest.
// ”Trädmannen”: Kille som klätt ut sig till någon form av faun och vinglade runt på en spindelliknande konstruktionen klädd i löv.

Väntad besvikelse:
// Roxette: Som så många andra växte jag upp med PG och Marie under kudden. Jag kollade ”Live-ISM” VHSen minst en gång om dagen hela 1993. Roxette var ett piggt popband med tempot i kroppen. Igår hade bandet bestämt sig för att köra alla sina hits 5 BPM långsammare (låååååååååångsamt) och dessutom kasta in ett sjok ballader i mitten av setet som sänker temperaturen. Det kunde blivit så bra, men slutade i en gäspning. Och vad hände efter Brainpool, Christoffer Lundqvist??? Från indie till gubbjamduell.

Om du inte har något annat att göra – tänk på det här:
// Vad är det för mellanregisterfrekvens som tuggar sönder all lead-vokal på Utopia? Antingen har mina öron kraschat eller så upplever jag att alla tekniker hittills har haft svårt att hitta djupet i sångljudet på festivalens största scen. 
// Varför är kön till Fish’n’Chips så j**vla mycket längre än alla andra matköer? Vad är hemligheten?

Hejdå igen.
Petter Seander

Foto: Anna Stålberg