Föga förvånande, hade nästan lika många vallfärdat till stora scenen för att se singer-songwritern Damien Rice som till gårdagens Thåström-konsert. Irländaren inledde den första låten, från B-sidan av The Blower’s Daughter-singeln, på felfri franska. Ensam på scenen med en gitarr, framförde han därefter sina mest välkända låtar som en rutinerad balladprofet, upplyst av en disig strålkastare. Damien Rice har idag tjugo år som artist på nacken, så visst förstod han precis vad publiken krävde och efter att ha frågat den stora gungande massan vad de ville höra, pluggade sångaren ur gitarren för en helt akustisk version av Cannonball. Med en till synes genuin värme och ett nyvaket intresse hos sin publik, fortsatte han sin konsert med nummer som Hallelujah, The Blower’s Daughter och avslutningsvis Amy. Mot slutet kunde man nästan höra hur det mest osentimentala hjärtat smälte, när publiken försiktigt och trevande stämde in refrängerna på 9 crimes.

Damien Rice gick från att vara en sömnig bokning som inte släppt något nytt på sex år, till en liveartist som var precis vad Popaganda-publiken behövde.