För den oinvigde (vilket säkert 100 procent av läsekretsen är), vad är då Clockenflap?

Jo. I kort är Clockenflap en oas av kvalitativ musik och konst i ett kulturellt ökenlandskap. Hong Kong är 8-miljonersstaden i 1-miljarderslandet som 363 dagar om året handlar om pengar (pengar, pengar), illasittande kostymer, dyr champagne och billig mat. Den lokala musikscenen domineras av typ Psy (helt på riktigt, han spelar i stan ikväll!), Black Eyed Peas (helt på riktigt, de var här för någon vecka sedan!) och hitz-för-3-år-sedan. Ingen höjdare alltså.

Men för blott en decemberhelg om året förvandlas en centralt belägen park till Asiens svar på Way Out West.

Som precis allt som har blivit bra här i världen så började Clockenflap i liten, blygsam skala. 2 000 besökare i ett ödsligt industriområde 2008 hade 2011 växt till en 10 000-festival mitt i stan. Då tittade artister som Santigold, The Pains of Being Pure at Heart och Bombay Bicycle Club förbi. I år räknar festivalen med att växa explosionsartat och över 25 000 besökare per dag förväntas komma.

Högst upp helgens ”måste”-lista står ett häng Göteborgsbekantingar. Azealia Banks, som olyckligen ställde in på WoW, De La Soul, som jag olyckligen missade på WoW, och Alt-J som stod för årets WOW (!). I övrigt skyltar line-upen med namn som Primal Scream, The Klaxons, Chet Faker, Tiga, Sneaky Sound System m.fl. Kanske inget som motiverar en spontan jordenruntresa, med andra ord. Men som redan de gamla grekerna sa, en sofistikerad blandning av amerikansk hiphop och brittisk rock, fräscha nyheter och mindre fräscha föredettingar är ALLTID ett vinnande koncept. Och det har de ju rätt i.

Självklart har Clockenflap även sneglat lite på vad som finns utanför ”the Commonwealth”. Med ett mer eller mindre uttalat regionalt fokus ska flera av Kinas ledande band vara på plats. Tydligen kan band som Chochukmo, Jun Kung eller The Yours snart vara supermaktens kommande musikexporter. Det stod i tidningen idag. Men efter en snabb genomlysning är det nog en prognos som ska tas med en näve salt. Men, kanske är kinesisk indie bäst live? Och i sig väcker tanken på kinesisk musik en viktig fråga. Består det kinesiska undret av mer än tvåsiffrig BNP-utveckling, sjukt höga hus och sjukt låga löner? Hur står det egentligen till med kulturen? På måndag vet vi kanske.

I övrigt bjuder Clockenflap, som ALLA andra festivaler enligt Lex Coachella, på ett hopkok av filmvisningar, konstinstallationer och diverse happenings. Och som ALLA andra gånger är det ytterst tveksamt om folk skippar en bättre konsert eller en kall öl för 15 minuter svartvit, rysk stumfilm. Eller dylikt. Ni fattar.

Jaja. På imorgon sparkar det, som enligt Bombay Bicycle Club är världens vackraste festival, äntligen igång. Omgiven av fantastiska solnedgångar, en skog av glasbeprydda höghus, mycket vatten och lite berg så är våra förhoppningar på en bra festivalupplevelse (och en ny profilbild till FB) kort och gott lika höga som huset vi bor i (= riktigt, jävla högt).

Festival på dagen. Efterfester i Hong Kongs mörka och triad-täta utkanter på natten. Antingen blir det riktigt bra. Eller riktigt, riktigt, riktigt dåligt…

Vilket som. Äntligen festivalvinter 2012!

/ Karl Eklund och världens kanske sämsta student