Först kan vi börja med att konstatera en sak. Vädergudarnas hat mot festivaler är universellt. Vad som började som ett smått osannolikt perfekt festivalväder var lagom till skymningen inget bättre än en klassisk svensk midsommar. Regn, dimma, blåst. Svensk festivaldjävelskap. Men. Eftersom Clockenflap verkligen visade sig vara världens vackraste festivalområde var det svårt att hänga läpp.

Området var en blandning av artificiell park, parkeringsplats, strandpromenad och ödemark. Vid de större scenerna täcktes området av asfalt och trädäck vilket för en gångs skull betydde att man kunde jobba skor som inte var engångsprodukter. Big up! I övrigt hittade vi lekplatser, blomplantager och en spontan soptipp på området. Och 20 stora hål i staketet.

Dimma, skyskrapor och festival

Efter en seg start på dagen hamnade vi inte på festivalområdet förrän solen precis gick ner. Men då Hong Kong bjöd på en välkomnande blandning av smog, dimma och 100 % luftfuktighet var den hypade solnedgången dessvärre inte så mycket att hurra för. Och vi kunde därför inte ta något mäktig bild på härligheten. Bilder, för övrigt Oskars del i denna Oddyssé. Och det har ju hittills fallerat ganska totalt. Det är därför ni får stå ut med mina skakiga instagrammade mobilbilder. Vi har dock stora förhoppningar på en uppryckning i denna del under Dag 2.

********************

Chochukmo – Första bandet vi verkligen hann se. Enligt snacket på gatan känt som Hong Kongs största band. Och detta funkiga indierockband drog faktiskt en oväntat stor publik. Sångaren skrek sig hes till ”This is Hong Kong music!” mellan varje låt. Publiken gillade vad de hörde. Själv ägnade jag ungefär hela spelningen med att försöka tänka ut vilka de liknade. Utan någon som helst framgång. I kort handlade det varje fall snabba gitarriff, poses, långt hår och tatueringar. En klassisk 3 av 5 James Dean i betyg.

Lucy Rose – Lucy Rose var ungefär allt som Chuchukmo inte var. En harmonisk, nästan lite Neil Youngskt sing-and-songwriter från England som skulle bjuda på en intim spelning på festivalens minsta scen. Ett litet, litet tält nere vid vattnet. Långt, långt bort från det övriga kaoset. Tyvärr gjorde det brutalt dåliga ljudet konserten till bland de sämsta jag sett. I slutändan degraderat till en tjej som mimade till en gnisslande gitarr. 1 av 5.

Azealia Banks – Men. Sen var det dags för festivalens absoluta höjdpunkt och ungefär 50 % av anledningen till att jag överhuvudtaget bor i Hong Kong. Världens. Bästa. Jävla. Mest. Fulländade. Artist. Azealia Banks förtjänar självklart ett helt eget inlägg. Det kommer när jag smällt mina intryckt något.

Azealia Banks

Publiken tyckte som mig. Azealia Banks är i en klass för sig.

Sneaky Sound System – En del av det som är det nya australienska popundret. Egna låtar blandat med househits och en överdos i laser, dans och öl. Duon stod för kvällens kanske största allsång med en sampling av Aviciis Levels. Allsången måste hörts hela vägen till kinesiska muren? Enkla publikfrierier, enkla beats men av oklar anledning funkar det förvånadsvärt bra. Det svänger ju katten. En svag 4 av 5 i betyg. 

Sneaky Sound System endast ”iklädd” en LCD-inspirerad kroppsmålning (?).

Laserfest

Primal Scream – Ja, Primal Scream spelade ju också. I ärlighetens namn lite för gubbigt och lite för segt för att beröra mig. Men genuint och helgjutet, så klart. Och alla på festivalen var där. Klassisk 3 av 5.   

Primal Scream drog storpublik

/ Karl Eklund