Nu har vi kommit till den tid på året då vi ska se tillbaka och reflektera över vad som hänt. Vad passar väl då bättre än en riktig goding, hot and cold-listan?
HOT 
- Riktigt bra musik och band, internationella som nationella (kan dock inte säga så mycket om den nationella biten).
- Miljösatsningen. Inga överfulla papperskorgar här inte. Källsortering. Matsånd med ekologisk mat och marknadsstånd med ekologiskt tema.
- Helt ok priser på mat och dricka. Har sett värre.
- No need for gummistövlar.
- VÄRMEN!
COLD 
- Såg ingen dricka överhuvudtaget. Antingen serverades ingen eller så behöver jag och optikern ta oss ett seriöst snack.
- Ibland var det lite lite drag, tycker jag allt…inte ens Nas, stackarn, kunde höra er:
- Att det slutar redan klockan 11.
- Att jag hade ”a cold” (där fick jag allt till det , va?!)
Och när vi ändå är inne på listor så kan vi ju lika gärna slå på stort och köra en rankning av spelningar också (så man utnyttjar alla bloggfunktioner)
1. The Hives….eller? Ohh, jävligt jämnt mellan The HIves,The Black Keys och Of Monsters And Men. Men jag måste ändå vara lite patriotisk av mig. Desutom är det starkt jobbat när ett band vars musik man i vanliga fall inte lyssnar på får igång en
2. …nämen nu blev det svårt. Vi gör såhär istället och kör en ”Festivalens…” så har vi ju, helt klart, bockat av alla slags listfunktioner som möjligen kan finnas.
Festivalens eloge: The Hives. För energin, det spanska mellansnacket, kläderna och förmågan att få igång ALLA.
Festivalens charmigaste: Of Monsters And Men. Ville bara krama om dem allihop. Så fina röster som passar extremt bra ihop, och så ödmjuka i sin framtoning.
Festivalens tajtaste spelning: Two Door Cinema Club. Sjukt bra hela vägen igenom. Kändes som att jag befann mig på en klubb i mitt kära London. Ville bara dansa.
Festivalens skönaste: Hot Chip. För fiskarmössan och för videon till ‘I Feel Better’. Underbar.
Festivalens snyggaste outfit: Som sagt, trummisen i Of Monsters And Men.
Festivalens konstigaste: Deadmau5. Förstår bara inte.
Festivalens ‘bocka av’: Att ha varit med om en presskonferens. Check!
Festivalens mest oväntade: Att alla inte längre talade spanska. Säkert hälften var amerikaner, tyskar och britter. Fast mest amerikaner.
Festivalens miss: Passion Pit. Fan också.
Festivalens tanke: Varför har jag bara (med undantag för Of Monsters And Men) sett killband? Vet inte om det säger mest om mig, festivalen, Chile eller samhället i allmänhet?
Festivalens bästa konsert: The Black Keys. För att det var så bra och jag vill bara höra mer.
Så hur gick det då med förväntningarna? Nej tyvärr, jag och The Hives bytte inga bästishjärtan. Tror de var för blyga. Men nästa gång, ja då ni! Och Crystal Castles såg jag inte ens. Verkade ju så himla jobbigt det där. Men ‘Little Talks’, den dansade jag allt till hela natten lång (eller ja, till 11 då).
Då var det då slut på det roliga och det är dags att återvända till verkligheten (ha! vem försöker jag lura?). Jag och min scrapbook säger tack för oss och ger EN STOR TUMME UPP till Lollapalooza!
// Klara ”numera rätt så allmänbildad” Hallerström
Klickade in bara för att det var Lollapalooza i Chile men blev faktiskt jättebesviken av reportaget. Kanske för att jag själv har varit på den festivalen, men även för att det saknades någon sorts feeling och hur kan man inte se nationella artister? Sydamerika bjuder på en otrolig mångfald musikväg. Ytterst tråkigt.
Lollapalooza ligger direkt efter Pukkelpop på min lista.
Av många saker och nämna, så var det speciellt en sak som var fascinerande. Det var att i princip alla artister alltid utbrister ”this is our first time in Chile…” man står där då och blir helt euforisk av tanken och glädjer sig med alla sydamerikanare som har rest in från olika hörn.