Det är så många kända och ökända människor på Almedalen att man snabbt blir blasé. Men igår hände det. Det är kväll, jag har precis fått in en tallrik grillat lamm på den enda uteservering i stan som inte är fylld av opinionsbildare med företagets pengar utan såna som istället måste bege sig upp mot ringmuren för att få näring från de mer bortglömda turisthaken. Trötta barnfamiljer och farbröder med ”Hård Rauk Hotel”-tischor alltså. Där är jag alltså, med munnen fylld av lamm, när SD:s Kent Ekeroth och hans nyrekryterade webchef slår sig ner några bord bredvid. 

Nu är väl inte det så konstigt i sig. Även Jimmys hantlangare måste äta, antar jag. Ändå hoppas jag innerligt på att de ska beställa något med en viss LOL-faktor. Det skulle göra sig så bra på bloggy. Innan jag vet ordet av tror jag mig få mina publicistiska drömmar besannade. En servitör kommer ut med två ångande plankstekar och sätter kurs mot deras bord. Ja! Ja! Ja? Nej. Plankstekarna beger sig till några intet ont anande gäster bakom dem.

I samma stund som jag ser min festliga anekdot om förutsägbara sverigedemokrater grusad händer det fantastiska. Bakom plankstekarna dyker en ny servitris upp, denna gång med inte mindre än två episka banana splits. Ni vet, såna som bara går att beställa från barnmenyn och som består av typ tusen kulor glass, två bananer, ett berg med grädde, strössel, chokladsås och en liten glittrig parassoll instucken i hela härligheten? Två såna. Som landar rakt framför en uppspelt Ekeroth.

Ja, vad ska jag säga om känslorna som fyllde mig? Det var som att LOL-nerven inom mig sprack. Jag kunde bara gapa. Denna syn. Verklighets motsvarighet till Darth Vader och den Mörke Kejsaren med varsin banana split. 2 much. Kan dö nu.

Försökte föreviga detta ögonblick i historien men fick tyvärr bara med ett uppspelt ögonbryn och en nacke. 

/ Björn