Lorentz & Sakarias @Way Out West

9:55 10 Aug 2013

Vid entrén till GBG filmstudios där Lorentz & Sakarias ska spela står en kille och argumenterar med vakten med gråten i halsen. ”Jag… Vill ju bara… Se Lorentz…” ”Nej du är för full.” ”Snälla jag vill ju bara se Lorentz…!!!”. Och det är lite religiös stämning bland de runt 2000 personerna som hade tagit sig dit. När Lorentz & Sakarias kommer in och kör typ, öh, den bästa låten nästan direkt, ”Nike”, hade hade Nikeloggan snaggad i nacken boy, var det svårt att inte bli jävligt peppad. Känslan på senaste skivan är ju ganska tung, liksom sentimental, nostalgisk och lycklig på samma gång. Känslan av att stå på ett dansgolv med händerna i luften och veta att man aldrig kommer minnas just det här dansgolvet men, att allt är en dimma, att världen brinner därute, att man har sårat någon, att det aldrig går att inte såra någon, att kärleken ändå är större än allt. Att vara 24 och tänka ”så många goda vänner man tappade längs vägen var tog de världen”. När det känns som ens hjärta är uråldrigt, ärrat, men ändå så jävla levande, bankandes i 180 bpm.

Det är Lorentz & Sakarias sista spelning efter en turné nu i vår och de är jävligt glada att vara på Wow, det märks. Men samtidigt är det den där sentimentala känslan, nostalgin över nuet. ”Vi kommer alltid att minnas det här.” Publiken är rätt seg, jag vet inte riktigt hur man kan stå still men börjar undra om inte de där stela pinnarna som envist vägrade röra sig på Knifespelningen tog sin tråkmobile direkt till Lorentz & Sakarias. Och jag börjar fundera över det där, att stå helt stilla på ett gigantiskt dansgolv, med armarna i kors, helt apart från omgivningen, vad är det egentligen? På Knife var det väldigt tydligt att de ville involvera publiken, att alla skulle dansa, som en kollektiv virvel av kroppar. Och även om L&S kanske inte använder sig av samma teoretiska termer så handlar det om att vara en del av något större, att stå på ett dansgolv, att gå upp i något uppfuckat, att glömma bort sig själv för i alla fall en låt. Att stå där med armarna i kors, att vägra låta sig påverkas, det är märkligt, på gränsen till oempatiskt. Och nä, alla måste inte röja, men att inte låta musiken påverka en fysiskt, inte nedlåta sig till att känna känslan i kroppen, inte låta basen dra igenom en som en autobahn, det tycker jag är tråkig stil!

Lorentz & Sakarias körde alla bra låtar och som bonus körde bästa Alexis Weak en låt på slutet! JJ gästade även men tyvärr var den andra medlemmen i JJ med på scen, även känd som ”den störiga killen utan någon funktion som alltid fuckar ur på scenen.” när Elin Kastlander sjöng. 

(Tillägg: vakterna på GBG filmstudios var extremt osköna, verkligen på sin vakt. Så fort någon såg lite trött ut var de framme och ”kollade läget” på ett hotfullt sätt. Folk var inte ens så fulla, men vakterna lade lite sordi på stämningen med sin osofta 1984-stil.)

/Sanna Samuelsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst: Stockholm

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Andra bloggar

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg