Om man hade sett en konsert med ett band bestående av fyra hårt rockande män,  som i mellansnacket hade snackat om vad de vill göra med sina croupiers efter spelningen,  så hade man kanske tyckt det var lite ofräscht. Nu består Haim av tre systrar och en manlig (ej besläktatd) trummis. Och man tycker inte att de är ofräscha, tvärtom tycker man att de är coola. Är detta fel? Nej. Kön har betydelse. Kontext har betydelse. När Haim leker med rockklyschor bekräftar de inte en könsmaktsordning, de utmanar den, för de tillhör inte patriarkatet själva, de tillhör inte det vinnande laget. Därför är det logiskt om det finns en acceptens, till och med en uppmuntran, mot deras stil.

Haim släpper snart sitt debutalbum, efterlängtat av bland annat undertecknad. De spelar rock som den lät precis innan punken kom – behagligt headbangande riff,  trum-fills, Fleetwood Mac-snygga sångmelodier och tight, clean produktion. Det svänger på ett sätt som ibland tangerar den Nile Rodgers-disco som hyllades av Daft Punk på deras senare skiva, särskilt på den underbara singeln ”Falling”. Det är hårt men aldrig skränigt. Och de tre systrarna Haim är både charmerande och coola i sitt mellansnack, det är svårt att inte gilla dem. Kanske är det ännu roligare att se dem live efter att skivan släppts, så att man har hunnit lyssna på den och få en relation till alla låtar. Det känns hur som helst bra att om 2001 var The Strokes så är 2013 Haim. Uturuses before duderuses.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli