När mitt sällskap och jag har lyckats ta oss ut till Kvarnholmen (och tro mig, bara det är en bedrift), passerat genom en gigantisk, mörklagd lada för att få våra band, och blivit insläppta på området är vi så pass redo. Klockan är kanske halv fem, vi har missat Adam Kanyama, men kommit i tid till Silvana Imam. Trädgården och Under Brons premiärfestival, Yard, kan börja.

Yards inhägnade ytor känns inte särskilt stora, men de rymmer en del. En scen, sju food trucks (jaja), ett gäng av de sittrappor som Trädgården verkar ha tagit patent på, en inte oansenlig mängd människor för att vara så tidigt på kvällen. Och ett så stort antal skägg att den sammanlagda vikten av dem måste pressa ner Kvarnholmen några millimeter i vattnet. Det enda som skulle kunna göra skägghysterin värre är om trenden ”att sticka blommor i skägget” (obligatoriska citationstecken) spred sig hit – jag fruktar för vad lördagen, med sin mer houseraveiga framtoning, kan komma att erbjuda.

Det första vi ser är Silvana Imam, som tagit med sig sina hemliga superheroes ut till ön för en Yard-exklusiv spelning. När RMH hintade om vilka som skulle gästa konserten gissade jag fel på alla. Men de som dyker upp gör antagligen få besvikna – de är JJ, Min Stora Sorg, Sister, Maxida Märak, VAZ och Beatrice Eli. Ett mäktigt gäng, i synnerhet när de står ihop bakom Silvana under hennes avslutande Svär På Min Mamma. Game changer, denna människa.

Av alla matförsäljare går vi till den med längst kö. Vilket egentligen bara är glädjande eftersom kön leder fram till Vegan Soul Train, som serverar extremt god och extremt djurfri mat. På bild: seitan- och smörbönsgryta med bröd – ser ut som skolmat, är tveklöst godare än skolmat. Ser till min stora lycka inte en enda människa äta ”pulled chicken” (obligatoriska citationstecken).

Sedan följer vad som känns som ett enda set, eftersom alla bokade akter verkar ha fått för sig att generisk (läs: bokstavligen hämtad ur Garageband) drum’n’bass är the actual shit, förutom 63-åriga David Rodigan som mest spelar Buffalo Soldier. Vi ser lite av Lucy Love, konstaterar att hennes texter skulle göra sig bra i Melodifestivalen men att hon är en boss på scen, och sedan har det plötsligt blivit dags för kvällens höjdpunkt.

Lorentz! Vi ska vara tacksamma att vi har en sådan pärla ibland oss, hörni. Livetrummorna som lyfte hans premiärspelning på Way Out West saknas lite här, men i övrigt är kvällen i och med detta fulländad. Duvchi gästar! JJ gästar! Brodern Sakarias dyker inte upp på Nike, som han gjorde i Göteborg, men istället får vi en annan, hett efterlängtad gäst. (P.S. Det är inte en måne som syns i bakgrunden. Det är en lampa. Som ska se ut som en måne. D.S.)

Nämligen JOY! Alla drottningars drottning, det var ett under att publiken överlevde denna eufori. Så kort inhopp, så mycket lycka.

Efter att Lorentz har mimosaskålat färdigt med publiken och gått av scen förvandlas Yard snabbt till en exakt utseendemässig kopia av Trädgården. Hur imponerad av hur de lyckats flytta sin estetik så exakt ut till en svårnådd ö i Nacka jag än må vara känner jag mig lite färdig med kvällen. När vi försöker tränga oss på bussen som ska ta oss hem hör jag några förvirrade turister bakom mig säga: ”Varför sa de inte att det skulle vara en drum’n’bass-festival?”

Och nu ska undertecknad försöka arbeta sig ut till Kvarnholmen igen. På återseende. (Missa inte Bella Sarris, idag 13.30!)

/Greta Thurfjell