När Neil Halstead vemodigt mässar “Son of Sheba, I saw him drown” teleporteras vi 21 år tillbaka i tiden.

Till en tid då de coolaste banden var de som vägrade att släppa blicken från skorna. Den korta men intensivt brinnande shoegazingvågen sammanfattas oftast med band som My Bloody Valentine, Ride och Slowdive. I My Bloody Valentine byggde Kevin Shields berlinmurar av gitarreverb, och enda gången han släppte blicken från skorna var för att dyka in i sin egen navel.

Oxfordsönerna i Ride var av en annan skola och rev gitarrväggarna bara efter några album (och Andy Bell lämnade drömpop för huliganindie). Gemensamt för alla banden var hur de lät gitarrlarmet, sången och basen flätas samman till en distad naturkraft. Trots det i efterhand kultförklarade albumet Souvlaki hamnade Slowdive alltid i skuggan av dessa två giganter. Fram tills nu.

90-talsåterföreningar verkar vara ett återkommande tema för årets Way Out West. Utöver Slowdive fick vi bland annat Slint, Neutral Milk Hotel och Outkast med blandade resultat. Slowdive reser sig ur skuggorna och in i Linnétältet och låter samspelta som sirener. Som om de inte gjort något annat än att skruva på sina effektpedaler sedan uppbrottet 1995.

Iklädda flanellskjortor och guldpaljettklänningar och omslutna av en ständig rökmaskinsram framstår 90-talets förlorade shoegazeikoner som mystiska sagoväsen. Och med låtar som When the Sun Hits och Catch a Breeze så låter de som det med.

Betyg: 

/Jimmy Håkansson