Melo, Little Jinder och Stekis.

Andra kvällen på Way out west Sessions i Åre började med att folk hängde på låset till Country Club klockan 22, övergick i buggdans till Little Jinder och slutade med tryckare till Pelle Tamlehts DJ-set. Innan allt spårade hann Nöjesguiden prata med Josefin Jinder.

På Grammisgalan tackade du dig själv eftersom du skriver och proddar allt och det är fett ensamt. Nu har du med dig ett band, hur känns det?
– Så sjukt bra. Det är så jävla mycket roligare att vara fler, det blir mer avslappnat och man har någon att skylla på om det går fel. När det är roligt blir det roligare och när det är jobbigt blir det lättare.

Du var en av de första att bokas till WOW i sommar. Hur kändes det?
– Skitkul. Det var självklart att säga ja. Det är den roligaste festivalen tycker jag.

Åker du skidor?
– Jag trodde att jag gjorde det, att det satt i men så höll jag typ på och dö när jag var här förra året. Det var mest störtloppskänsla på mig, jag ramlade, rullade ner och fick hjärnskakning. Jag ska aldrig åka igen.

Vad tycker du om den officiella #shitvakall?
– Haha ja vad ska man tycka? ”Den är väl cool”? Men om man tänker. Man vill inte dricka något fett kallt när det ÄR fett kallt. Det hade varit nice om det var varmt, om Norrlands gjorde en ölhotshot. #shitvavarm!

Vad är konstigaste stället du spelat på?
– En gång spelade jag på Moderna museet under en utställning. Det var så tyst och ingen ville liksom att jag var där utan vände typ i dörren. Ingen var intresserad.

Men nu är ju inte Little Jinder ensam längre. Bandet, som består av Stefan Bergman på trummor och Nils Tull på sång och keyboard, är med i logen.

Vad är det bästa med Little Jinder?

Melo: Att hon är så himla rolig, avslappnad och odivig. Hon låtsas att hon är en diva men det är hon inte. Helt oprestigelös.

Stekis: Jag skriver under på allt det där.

Läs mer: WOW Sessions Åre – första dagen.