Mitt ute i ingenting samlas ofattbart många människor för att gå på Coachella, en festival som består av lika delar mode som musik. 

Att ta sig ut till Coachella är ganska knöligt. Lyxlirarna åker dit i limousine, vi övriga åker buss från hotellområdet i Palm Springs. Passagerarna på bussen utgörs av bröliga dudes och brudiga brudar med blomkransar. De tar selfies på ett maniskt sätt. När jag tjuvkikar lite över axeln på en frenetiskt selfietagande tjej upptäcker jag att jag och min kompis råkat hamna i bakgrunden på hennes bilder. Vi ser sura ut. Hoppsan. Bussen kör i 45 minuter rakt ut i öknen. Sanddynerna och bergen sprider ut sig på varsin sida om vägen. Väg, sand, berg och himmel är allt man ser under vad som känns som en evighet, men så plötsligt: en glittrande hägring ute mitt ute i öknen. Rosa ljus och ett pariserhjul syns långt bort i fjärran.

När vi väl släpps av är myllret av människor överväldigande – ungefär 80 000 festivalbesökare är på väg in. Arrangörerna är dock rätt rutinerade vid det här laget, det är extremt välorganiserat. För att komma in på själva festivalområdet passar man ett antal spärrar och kontroller, det känns som att vara på en flygplats. Allt flyter på bra och vi kommer snabbt in.

Glada festivalbesökare på väg in på området. 

Det slår mig hur vackert området är. Framför mig breder en polobana ut sig, omgiven av palmer och höga, blåskiftande berg. Trots antalet människor känns det inte trångt, det är snarare luftigt. Det finns 6 olika scener, varav 1 är bautastor och tre är fokuserade mer på EDM och är lite mindre. Med litet menar jag storleken på typ Cosmonova.

Folket som vandrar omkring rör sig sakta, artigt, rädda för att krocka med någon. De ser friska ut, ja, välmående. Solbrända och vitblekta leenden. De kanske inleder varje dag med ett yoga eller pilatespass som ges på området. Eller så äter de bara rawfood, som såklart serveras här. Det råder ingen brist på veganmat eller glutenfritt, laktosfritt etc etc. De flesta är härligt LA-flummiga och kön till stället där man kan fota sin aura är lång. Det finns öltält och hamburgare också, men stämningen på området andas mer grönkål och meditation än ketchup.

Det är svalt och behagligt jämfört med tidigare år, då temperaturen passerat 40 grader. I år har vi tur, det är bara 30 grader i skuggan. Vilket räcker ganska bra. Vädret är behagligt och solnedgången hjärtskärande vacker.

Men när mörkret faller kommer även vindarna. Många människor har på sig bandanas knutna över munnen, och dum som jag är trodde jag att det bara var ytterligare en modegrej, men icke! Det är för att skydda sig mot sandstormarna. Senare på kvällen, när det blåser rätt duktigt, har många på sig solglasögon också. Inte för rockstjärnefaktorn utan för att de inte vill ha sandkorn i ögonen, förklarar någon för mig. Ganska gulligt.

Festivalklädda och kompismatchade. 

Annars får jag intrycket av att det är mer fokus på just mode än musik. Google håller med mig – en sökning på ”coachella fashion” ger sju gånger fler träffar än ”coachella lineup”. Det ger kanske en fingervisning om vad folk tycker är viktigast. HM har länge haft ett samarbete med festivalen, men nytt för i år är att de har gjort en speciell Coachellakollektion, som säljs över hela världen och även på plats under festivalen. Kollektionen är en återspegling av vad som brukar synas, virkade klänningar, ankelboots, minishorts, utsvängda byxor. Mycket fransar, polyesterkaftaner och plastblommor. Är det inte rätt roligt? Coachella är mer än en festival, det är en egen stil. Det är svårt att komma på någon annan festival med en lika tydlig stilidentitet – hur skulle kollektionen för Sweden Rock se ut? Och om det mot förmodan skulle göras en sådan, skulle folk verkligen köpa den på plats för att glatt bära kläderna resten av helgen?

Tjejen i rött har på sig resultatet av H&Ms och Coachellas samarbete. 

Under den första dagen tappar jag räkningen på hur många plagg från samarbetet jag ser. Det blir väldigt meta, det är en tolkning av en festival som sedan bärs på festivalen som sedan blir kopierad av andra som blir en stil som… Jag blir yr. 

Musiken då? Blir det bara skriv om fashion här? Lugn, bara lugn, det kommer!