Avatar.
När Sweden Rocks sista dag inleds är det alltid med en viss ton av vemod. En fantastiskt arrangerad festival avrundas, även om mycket återstår att både se och göra. Det är själva inledningen på slutet som dock säkert många slitna besökare välkomnar, skulle jag själv bo i tält hade jag nog instämt.
Men det finns ingen anledning att deppa ihop när Sveriges nationaldag inleds med något så muntert och folkligt som Mustasch. Det är svårt att inte le när Ralf Gyllenhammar kommer ut på scen med skarpt gula byxor, blå kronprydd t-shirt och två rejäla svenska flaggor i stoppade i bakfickorna. För att fortsätta på det svenska temat tar Hardcore Superstar vid på stora Festival Stage strax efteråt. En mastig scen som jag hade farhågor om med ett klubband, men de svenska partyrockarna tar publiken med storm och gör en imponerande insats.
Mot slutet av eftermiddagen bjuder det nygamla rocklöftet Grave Pleasures och thrash-veteranerna i Nuclear Assault på en tung retrotripp. Det är musik som kanske inte drar de största publikerna men visar på fingertoppskänsla i musikalisk mångfald och kvalité utifrån festivalens lineup. Det fungerar som en perfekt uppvärmning inför kvällens första akt som är göteborgska Avatar. Kvintetten är en av metal-Sveriges mest lovande akter och innehar en professionalism som skulle kunna få en arena att gunga. Rockklassikertältet är fyllt till bredden och Johannes Eckerström håller publiken i sin hand från första sekund. Utan tvekan en av festivalens bästa spelningar.
I väntan på att Judas Priest ska inta lördagens headliner-position utgör amerikanska Extreme ett sång- och dansvänligt tidsfördriv för Sweden Rock-publiken. Deras funkiga hårdrock från 80-talet låter lika driven som under deras kommersiella topp och åstadkommer festivalens högsta allsång till megahitballaden More Than Words. Och mer allsång blir det när Judas Priest går på scen. Deras skattkista av hits är i princip något som tillhör grundutbildningen för majoriteten av dessa festivalbesökare. Och trots nära till pensionsålder fortsätter de att leverera sina lektioner i heavy metal med Rob Halfords stämband i förvånansvärd stark trim.
Som avslut på kvällen (och festivalen) står Polens Behemoth på mitt schema ensam sedan My Dying Brides tidigare konsert uteblivit på grund av passproblem. Men vem har tid att sörja deras frånvaro när en satanistisk mässa och uppvisning i teknisk black metal är runt hörnet? Behemoths konsert är mer än bara musik. Det är en form av ritual, på vissa sätt påminnande om svenska Watain, men ändå väldigt annorlunda. Adam Nergal Darski är en oerhört karismatisk frontman, oavsett om han står klädd i kavaj i polska rätten åklagad för hädelse, eller är på Sweden Stage vid midnatt i huva framför ett altare mellan två brinnande inverterade kors. Framförandet utförs närmast felfritt och känns genuint från första anslag till sista ackord. Ett alldeles, alldeles underbart avslut på Sweden Rock Festival 2015.
/Christoffer Bertzell
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.