Marduk mässade satanistisk krigsföring i Rockklassikertältet.

Att Sweden Rock lyckades matcha årets musikkavalkad med sommarens bästa öppningshelg tackar vi vädergudarna å det djupaste för. Bekvämlighetsfaktorn denna andra dag var på topp när solen spred sina värmande fingrar över alla hårdrocksfanatiker.

Vad passar då perfekt till ett somrigt landskap om inte lite aor för att mjuka upp alla möra kroppar och bultande huvuden? Irländska Dare låter precis lika smäktande och lent som under sina glansdagar i slutet av 80-talet. Ett sound som värmer upp öronen under en stund i gräsbacken framför Sweden Stage, inför kvällens betydligt tyngre underhållning.

Dagens soundtrack till solnedgången stod det svenska dödsproggundret Opeth för. Att se dem på festival är alltid lite speciellt, bra blir det, men festivalformatet är inte direkt bandets mest optimala arena. Deras dynamiska bredd som sträcker sig från brutal dödsmetall till finkänslig proggpop behöver ofta en mer intim scen än stora Festival Stage. Även om det bjuds på vackra verk som Eternal Rains Will Come och Windowpane, blir merparten en hitkavalkad av bandets hårdare sida med Deliverance, The Lotus Eater och The Grand Conjuration. Som vanligt ett utmärkt utförande, kompletterat med Mikael Åkerfeldts brittiskt torra stand-up-snack.

Om Opeth lät musiken tala, så tog Mötley Crüe till det mesta för att försöka gömma den. Med en imponerande show och pyroteknik levererades manöver efter manöver för att styra bort uppmärksamheten bort från sångaren Vince Neils bristande förråd på konsonanter. Den frontman och sångare han en gång var är nu mer djupt begraven. Genom att glömma texter, komma ur takt, snubbla över ord och hänga över textmonitorer är han inte bara orättvis mot sitt band, men framför allt mot alla fans. Han ser smärtsamt medveten ut om sin bristande förmåga att bära upp de enkla melodier och texter han en gång var med och skapade.

H.e.a.t.

Som en skänk från ovan avslutade Upplands Väsbys stoltheter H.e.a.t natten på Sweden Stage. Bandet har vuxit enormt från den unga aor-outfit de en gång var, till att vara en av scenens allra starkaste representationer av klassisk melodisk hårdrock. Bandets idol-värvning av Erik Grönwall var ett elementärt steg i den utvecklingen och deras tuffare riktning gör dem framför allt gott i live-syften. De nya låtarnas riffigare karaktär dominerar setlisten och höjer tempot, men tar också energi från deras mer melodiska bitar vilket får mig att sakna nyanser av deras tidiga neondrömska 80-talsbitar.