Himlen är blå som i en tysk tvättmedelsreklamfilm från mitten av 90-talet när jag äntrar Slottskogen tillsammans med en till synes oändlig ström människor. Det är så mycket folk att jag inte längre känner mig som en individ. Jag är en mikroskopisk beståndsdel i en enorm pulserande köttmassa. En köttmassa med Weekday-kläder. För någon som lider av lätt social fobi är det som att kastas huvudstupa in i ett KBT-slutprov. Ångesten lindras något med hjälp av ett par extremdyra Norrlands Guld Ljus i första bästa ölområde. Mantrat som maler på repeat i huvudet: Det ska nog gå bra det här, jag fixar det. 

Kort därpå börjar Belle & Sebastian spela på Flamingo-scenen och jag kastas genast in i en ny existentiell kris. Frontfiguren Stuart Murdoch har bokstavligen talat blivit hundra år gammal. Vad fan, det var ju typ i förrgår jag spisade Tigermilk hemma i pojkrummet. Har tweepop blivit det nya gubbrock? Nåväl, det är ändå rätt trevligt att se det äldre gardet i publiken stå och vicka nostalgiskt på höfterna till The Boy with the Arab Strap. 

Där bakom lövverket skymtar han, hundraåringen som klev upp på en scen

Jag ångrar inte längre att jag åkte hit. 

Upptäcker till min stora glädje att pengarna inte omedelbart dras från ens konto när man handlar med kort på området, varför jag unnar mig tio Norrlands till och en quornburgare. ”Då är det ju nästan som att det är gratis”, ljuger jag högt för mig själv och ler ett stelt men tappert leende. 

Sedan blir det pårökt nygubbrock med The War on Drugs. ”Det låter exakt som Dylan fast ändå rätt modernt”, fejkkonstaterar jag min vän Erik och låtsas att vi lyssnar på något hippt. 

I ett försök att skölja bort den lökiga känslan som uppstår när man bevittnar scientologen Beck stå på scen och tokrappa och booga loss bestämmer vi oss ett par timmar senare för att ta en taxi till Bananpiren och titta på voodoorockarna i Goat. Mina Majorna-vänner behöver naturligtvis sin dagliga dos av voodoorock. Trots att vi är på Hisingen två timmar innan konserten börjar kommer vi inte in. Det är som det alltid varit på Way out West; för att lyckas se en spelning utanför Slottskogen måste man vara tålmodig som ett lamm och listig som en räv. Segt och trist för oss slöa gamla kossor. Jag förlikar mig med tanken på att jag resterande festivaldagar bara kommer se det som spelas i Slottskogen. För sinnefridens skull.

Kön till färjan som pendlar mellan ö och fastland är så lång att den känns som en optisk illusion, så vi avslutar kvällen med en promenad över Götaälvbron med ett hundratal trötta och slokande ungdomar i släptåg. Här skulle jag kunna skriva något trött lokalpatriotiskt om hur vackert Göteborg är i soluppgången, men jag låter för allas bästa bli.

/Linus Larsson