Det kan inte vara världens mest tacksamma uppgift att stiga upp på scen tio minuter efter att en Lauren Hill i magisk toppform uppträtt, men det är inget som verkar bekomma vare sig Florence eller hennes Machine.

Det är ett extremt välsmort och proffsigt maskineri som framför sina låtar under den stekheta sensommarkvällen, och Florence Welch är sedvanligt hypnotiserande. Hennes totala scennärvaro gör en glad och tacksam över att hon inte valde en annan karriär, som till exempel sektledare. Hon är som ett konstant gympass i ultrarapid. Att se henne explodera runt på scen ger mig dåligt samvete över att mina promenadtrötta festivalknän genererat gnäll hela dagen. Tidigt förklarar hon för publiken att de inte hade råd att frakta hit en kör från England (jag köper det rakt av), så vi i publiken får agera sådan åt henne. Sedan bränner gruppen av sin superhit Shake it out. Exakt alla tar sin nya arbetsuppgift på dödligt allvar. Det är öronbedövande vackert.

Om deras P3-kompatibla arenapop någonsin känns lite väl jämntjock och monoton under spelningens gång så kompenseras för detta när gruppen avslutar med Dog Days Are Over. Det är ett evigt stegrande crescendo som får hela festivalen att koka över, och jag kommer på mig själv att tänka att om Florence var sektledare så hade jag gladeligen sålt allt jag äger och anslutit till hennes gemenskap.