Little Jinder gästades av Zara Larsson samt Rebecca och Fiona.

Det är lika delar mäktigt och märkligt att vara i Slottsskogen under Way Out West. För den som 1. är från Göteborg och 2. lider av fomo (jag kryssar i båda alternativen) är festivalen lite av modern tids eldprov. Förutom att det spelas musik överallt och man känner att man går miste om minst två scener samtidigt så råkar man höra sin favorit-dj eller låt på väg till ett matstånd och i Spotify-appen varnas man för vilka Stay Out West-lokaler som inte är någon idé att åka ut till. Bananpiren är en av dem.

En kompis säger ”man ska vara envis ändå” apropå att våga trotsa appen och åka till Bananpiren för att se Le1f. En annan säger ”hur ska man hinna se allt man vill se när allt bra verkar vara på Bananpiren?” En annan säger ”Göteborg mår ändå bra av Way Out West, då händer ju mer roliga saker vid sidan av”.

Det är svårt att prata om Way Out West 2015 utan att nämna att Kulturkalaset pågår samtidigt, där alla konserter är gratis och tillgängliga för alla. Det är också svårt att prata om Way Out West utan att benämna vilka det är som har råd att gå på festivalen. Och hur det också påverkar artisterna.

Jag tänker på den där kandidatuppsatsen som skrivits på Little Jinders tal på grammisgalan. Att det finns genomslagskraft i att formulera sig kort och koncist. Hon spelar i Linnétältet på eftermiddagen och har på instagram lovat att hon gästas av tre ”A-kändisar”. När det visar sig att två av tre är Rebecca & Fiona skriker folk, men när det visar sig att den tredje är Zara Larsson spränger skriket från publikhavet minst tre par trumhinnor. Little Jinder passar på att säga ”den här låten har vi gjort själva för man behöver faktiskt inga killar, tänk på det tjejer”.

Timmen efter henne spelar den gamla Odd Future-medlemmen Tyler the Creator på Azalea som är en av de större scenerna mitt i parken. Han avbryter sig själv för att benämna att han inte ser några svarta i publikhavet. ”Sträck upp en hand” säger han först skämtsamt men när vita händer flyger i luften avbryter han dem och insisterar. ”Nej alltså jag menar svarta. Såna som ser ut som jag. Kom igen!” och kameran som filmar publikhavet börjar randomly filma svarta personer inzoomat i publiken. Dålig stämning är intressant på så många sätt.

Språket är makt men det är lika delar intressant och livsnödvändigt att se att språket används för att kritisera företeelser. Det är också det som är häftigt med min favoritmusikgenre hiphop, just de bokstavskombinationer i ord som kan användas för att påpeka det uppenbara.

Tyler the Creator rappar n-ordet i flera av sina texter. Men när jag ser publiken rappa med brister något för mig. Det tas för mycket friheter. Jag lämnar festivalen med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Den suddas ut när jag för andra kvällen i rad får se en av svensk hiphops nya stjärnor. Han heter Yemi, har släppt två singlar i år och spelar inte ens på festivalområdet. Det spelar ingen roll.

Han rappar om samtiden, om att bli insläppt men på fel premisser. Inget är mer angeläget än hans textrad i ”osynlighetsmantel”. Först säger han ”jag lyssnar på kent för jag kommer från Sverige” men det är det som sägs nästan i förbigående efter det som hänger kvar hos mig längre. ”… jag svär, jag kommer från Sverige”.

Språket är makt och en av mina favorittextförfattare a.k.a. rappare spelar ikväll, Parham. Var han spelar? På Bananpiren såklart.

/Camila Astorga Diaz