Neil Tennant och Chris Lowe intar Flamingoscenen som två intergalaktiska påfåglar som rymt från närmsta rymdzoo.

Den taggiga igelkottkostymen som kombinerar Picasso-kubism med postapokalyptisk haute couture är bara den första av föreställningens många kreativa gestaltningar. Innan kvällen är slut har den 61-årige sångaren gjort fler klädbyten än vad en annan hinner med på en månad. Men när Pet Shop Boys ställer till med show så lämnas inget åt slumpen. Här råder fullkomlig lasercirkus med allt vad det betyder i form av hoppstyltehoppande dansare, inburade rymdvarelser och absurda projektioner där de byter ut Neils och Chris kroppar.

Och visst ligger syntfarbröderna bakom slottsskogsfestivalens utan jämförelse mest påkostade konsert. Men här finns mer än bara laserpolerad yta. Under det frenetiska ljusspelet bultar ett blödande hjärta, ett som vid väl valda tillfälllen bränner igenom det ambulerande discosällskapets kompakta ljudkonstruktioner.

När Neil Tennant med nasal stämma sjunger It’s a sin-strofen “when I look back upon my life it’s always with a sense of shame” så biktar han sig inför en förstummad Way Out West-publik. För Neil är det en låt om hur det var att växa upp som avvikande och homosexuell i en katolsk kontext och att bli förnekad rätten till sin egen identitet. Men för mig och många andra är det en elektrisk hymn som sammanfattar det som Pet Shop Boys alltid har handlat om: att räddda liv med disco.

/Jimmy Håkansson